Reflektioner kring vad jag har lyckats åstadkomma hittills vad gäller några av de frågor som jag har drivit genom åren

Har i dagarna och av olika anledningar börjat reflekterat lite smått kring vad jag egentligen har lyckats åstadkomma hittills vad gäller några av de frågor som jag har drivit genom åren och både som forskare, debattör och aktivist – nämligen synen på den svenska extremhögern, på internationell adoption och utlandsadopterade, på rasstereotyper av och rasism mot asiater samt på rasbegreppet, jämlikhetsdata och färgblindhet som den rådande svenska antirasismen:

Vad gäller frågan om både den historiska och samtida svenska extremhögern i bred mening så känner jag att jag har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på densamma som varande en obetydlig rörelse dominerad av samhällets ”förlorare” genom att jag grundade och deltog i att bygga upp Expo på 1990-talet och genom att jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listar närmare 30 000 svenskar som en gång var en del av denna rörelse varav flertalet tillhörde de övre skikten i det dåtida Sverige. Jag har vidare legat bakom ett mycket stort antal avslöjanden rörande svenska ”kändisars” högerextrema bakgrund eller läggning. Dock har jag hittills misslyckats med att få till ett slags ultimat ”totalavslöjande” och fullständig granskning av det svenska kungahuset och hovet och dess kopplingar till extremhögern i bred mening och kanske kommer jag aldrig att få uppleva en sådan.

Vad gäller frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten samt situationen för de utlandsadopterade vad beträffar den utbredda förekomsten av psykisk ohälsa och en allmän socioekonomisk deklassering inom gruppen så känner jag att jag likaså har lyckats åstadkomma en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på utlandsadoptioner som varande en progressiv handling och på adopterade som en helt och hållet lycklig och lyckad grupp i samhället genom att publicera en mängd texter av alla de slag som i mångt och mycket har kommit att transformera den tidigare så rosenskimrande bilden av både adoption som fenomen och adopterade som grupp. Dock har jag hittills misslyckats med att få till ett slags slutgiltig uppgörelse med adoptionsverksamheten i Sverige och inte minst ett totalstopp för alla adoptioner från Sydkorea, d v s från det land varinom hela den internationella adoptionsverksamheten föddes och uppstod i dess moderna form på 1950-talet, och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att Sydkorea upphör helt med att adoptera bort sina barn till Väst men förhoppningsvis så kommer den just nu pågående statliga adoptionsutredningen i varje fall att leda till en uppgörelse med adoptionsverksamheten i Sverige.

Vad gäller frågan om hur Sverige och svenskarna ser på asiater samt situationen för asiaterna i Sverige i relation till de så utbredda svenska rasstereotyperna av asiater, den svenska s k ”gulinghumorn” och den anti-asiatiska (vardags)rasism som asiater i Sverige drabbas av så känner jag att jag återigen har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på asiater som en grupp som inte utsätts för rasism då den specifika rasism som drabbar asiater helt enkelt inte uppfattas och upplevs som rasism genom att jag genom åren har fått ur mig en försvarlig mängd texter vilka successivt har fått allt fler icke-asiater i Sverige att ta in och acceptera att den svenska s k ”gulinghumorn” faktiskt sårar svenska asiater. Dock har jag hittills misslyckats med att helt och hållet få stopp på den svenska s k ”gulinghumorn” liksom att få till ett större forskningsprojekt om svenska asiater som tar ett helhetsgrepp på gruppen i relation till den specifika anti-asiatiska rasism som drabbar just asiater i Sverige och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att mer eller mindre alla icke-asiater går med på att de svenska rasstereotyperna av asiater förnedrar de svenska asiaterna och vad gäller att undersöka den anti-asiatiska rasismen i Sverige på djupet så hoppas jag få tillfälle att kunna göra det framöver.

Slutligen vad gäller frågan om rasbegreppet och jämlikhetsdatafrågan och kritiken av den specifika svenska antirasismen i form av färgblindheten samt situationen för den snabbt växande minoriteten icke-vita invånare i Sverige så känner jag sammanfattningsvis att jag har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare totaltabuiseringen av glosan ras och den tidigare extremt negativa synen på jämlikhetsdata som sade att ras inte (längre) har någon som helst betydelse i dagens Sverige och att det är fel att göra någon annan ”etnisk” uppdelning än den mellan ”svenskar och invandrare” (och därigenom helt fel att ens försöka mäta omfattningen av rasdiskrimineringen i Sverige) genom att jag genom åren har författat ett vid det här laget kanske t o m alltför stort antal texter i en mängd olika sammanhang vilka sakta men säkert nog ändå har fått alltmer gehör på sistone och inte minst bland de (majoritets)svenska antirasisterna vilka tidigare var i det närmaste massivt emot det jag argumenterade för. Dock har jag hittills misslyckats med att få merparten av de svenska forskarna som studerar invandrare och minoriteter att börja operationalisera ras liksom att få till ett slut på den rådande färgblindheten bland de svenska antirasisterna, och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att rasbegreppet börjar användas på ett normaliserat sätt inom den svenska akademin eller att färgblindheten slutar att vara det dominerande sättet att vara antirasist på just i Sverige och vad gäller jämlikhetsdatafrågan så hoppas jag att den kommer att få ett åtminstone mindre genombrott i mainstreamsammanhang inom en inte alltför avlägsen framtid.