Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår

I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.

Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).

Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.

Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).

För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.

Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.

Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.