Åtta år sedan afrofobirapporten

Idag för åtta år sedan den 3 februari 2014 överlämnade jag (i egenskap av huvudförfattare) och (medförfattarna) Victoria Kawesa och Samson Beshir den s k afrofobirapporten till Fredrik Reinfeldts dåvarande alliansregering och närmare bestämt till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag.

Rapporten lanserades samma dag i form av en DN Debatt-artikel och var på sin tid den första statliga rapporten som behandlade den svarta minoritetens situation i ett europeiskt land (med undantag av Storbritannien).

I förrgår (gäst)föreläste jag om afrofobi eller antisvart rasism och om svarta svenskars situation vid Södertörns högskola och kunde då konstatera att åtminstone en del av det som 2014 års afrofobirapport rekommenderade faktiskt har realiserats och tack vare Stefan Löfvens olika regeringar. Sverige är f ö idag det land i västvärlden som härbärgerar den fjärde högsta procentandelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien – det handlar om uppskattningsvis 350 000 personer inräknat invandrare, andragenerationare, blandade och adopterade.

Det ska samtidigt (tyvärr) sägas att mycket eller snarare det mesta (och återigen tyvärr) av det som vi lyfte fram i DN Debatt-artikeln för åtta år sedan gäller än idag: Afrosvenskar är fortsatt den minoritet som utan konkurrens utsätts för hatbrott allra mest proportionellt sett liksom den grupp som antagligen diskrimineras allra mest (och antagligen tillsammans med de svenska romerna) och det är den mest marginaliserade gruppen i alla upptänkliga socioekonomiska utfallssammanhang (och återigen antagligen tillsammans med de svenska romerna).

Ett utdrag ur DN Debatt-artikeln följer här nedan:

https://www.dn.se/debatt/samhallet-maste-ta-den-vaxande-afrofobin-pa-allvar

”Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något. Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011.

Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika. Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.

Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.”