Ny rapport om den svenska minoritetslitteraturen

Idag publicerade Delmi (Delegationen för migrationsstudier) litteraturvetaren Daniel Pedersens rapport ”Exillitteratur i Sverige 1969 till 2019” som behandlar minoritetsförfattares litterära skildringar av att vara i exil Sverige och som delvis bygger på min egen bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”.

På rapportsläppet, som ägde rum i eftermiddag, deltog förutom rapportförfattaren Daniel Pedersen bl a Delmis Joakim Palme, journalisten Kerstin Brunnberg, litteraturvetaren och akademiledamoten Anders Olsson samt den svensk-iranska poeten och akademiledamoten Jila Mossaed och min bok omnämndes i samband med de olika presentationerna.

”Allt fler svenskar har sina rötter i ett annat land, hur avspeglas detta i litteraturen? Och hur förhåller sig exilförfattare till det svenska språket? I en ny kunskapsöversikt från Delmi skriven av Daniel Pedersen analyseras exillitteratur i Sverige från de senaste 50 åren.”

https://www.delmi.se/publikationer/kunskapsoversikt-2022-1-exillitteratur-i-sverige-1969-till-2019

”Genom att visa på hur både författarskap och teman varierar över tid speglas samhällsförändringar i Sverige genom exilförfattarnas berättelser. Medan den tidiga exillitteraturen fokuserar på diskrepansen mellan ett homogent majoritetssamhälle och de få invandrarna, handlar den samtida exillitteraturen om social utsatthet kopplat till ursprung, etnicitet och livssituation.

Den ambivalenta synen på det svenska samhället och känslan av att inte tillhöra majoritetssamhället förenar många av skildringarna. Det som gått förlorat med exilen är den självklara tillhörigheten, medan det som vunnits med exilen är frihet och en viss lättnad från traditioner.

Gemensamt för de undersökta författarna är ett självreflekterande förhållningssätt till svenska språket. Förhållningssättet skiljer sig emellertid mellan första och andra generationens exilförfattare. Medan de förstnämnda i högre grad strävar efter anpassning eller ett erövrande av språket, söker den andra generationens exilförfattare snarare skapa en demarkationslinje mellan svenska språket som officiell representant för majoritetssamhället och de uttryck som förekommer i det språkliga myller som emellanåt kallas för ”nysvenska”.”