Om Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847”

Historikern Fredrik Thomassons nya bok ”Svarta S:t-Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847” som kom ut i dagarna är på alla sätt och vis ett både banbrytande och unikt akademiskt arbete (i form av en akademisk s k monografi): 

Boken är dels det första försöket att teckna de svarta och icke-vita invånarnas (och dessutom både de förslavade och de fria icke-vita invånarna) historia på Saint-Barthélemy under öns svensktid (kort och gott så har tidigare studier av Saint-Barthélemy nästan enbart haft fokus på de vita invånarna trots att minst 70% av befolkningen var icke-vit under öns svenska period) samt dels den första studien som använder sig av ett käll- och arkivmaterial (kort och gott det svenska kolonialarkivet och fr a den svenska kolonialdomstolens arkiv) som ingen svensk forskare tidigare har studerat (och som idag förvaras vid Archives nationales d’outre-mer i Aix-en-Provence i Frankrike). 

Jag kom i kontakt med Fredrik i samband med att jag själv vid mitten av 2010-talet var mycket engagerad i frågan om antisvart rasism i Sverige och vi stötte då på varandra i flera olika sammanhang – bl a blev vi båda inbjudna till amerikanska ambassaden, som under Obamas tid vid makten intresserade sig för de svarta svenskarnas situation. 

Fredrik hade på den tiden just påbörjat arbetet med det forskningsprojekt som nu har resulterat i denna bok och det är uppenbart att han under resans gång har förändrat sin syn på ett och annat som rör ras och kolonialism med tanke på hur han ibland kunde förhålla sig till sitt på den tiden nyligen påbörjade forskningsprojekt. Fredrik kunde t ex säga att han inte var som mig – d v s inriktad på postkolonial teori och kritisk ras- och vithetsforskning samt sist men inte minst antirasistiskt engagerad – och så kanske är fallet än idag men det sätt som Fredrik hanterar den etiska, politiska och språkliga problemtik som alla forskare står inför som studerar den klassiska kolonialtiden och slaveriepoken är föredömligt. 

När svenskarna övertog ön från fransmännen infördes intressant nog det så världsberömda svenska folkbokföringssystemet vilket bl a innebar att invånarna folkbokfördes (av Svenska kyrkans tjänstemän på ön) i enlighet med olika raskategorier och på ön fanns fr a ett flertal kategoribenämningar för de blandade (”mixed-race”-)invånarna vilka styrdes av den s k ”one-drop”-regeln – d v s även personer som kunde passera som vita i vardagen men som kanske hade en svart farfarsfar kategoriserades som ”gens de couleur” eller ”kulörta” (d v s som icke-vita men inte nödvändigtvis inte som svarta). 

F ö framgår det med all önskvärd tydlighet i boken att det svenska n-ordet nästan enbart användes för att beteckna förslavade svarta personer på ön samt att svenskflaggade slavskepp, svenska sjömän och svenska slavhandlare var minst lika vidriga och våldsamma mot de förslavade afrikanerna som andra européer och västerlänningar var liksom att svenskarna på ön hela tiden var livrädda för att ett slavuppror när som helst skulle bryta ut såsom ofta skedde på de omkringliggande öarna. 

De (hetero)sexuella intimrelationerna över de s k rasgränserna var vidare legio, prostitutionen var mycket utbredd och de vita männen utnyttjade generellt sina svarta slavinnor och t o m de svenska kolonialguvernörerna kunde få s k blandbarn. Även enstaka vita majoritetssvenskor kunde ”gå i säng” med svarta och icke-vita män vilket dock inte sågs med blida ögon av dåtiden. 

Fredrik lyfter i sin bok fram flera blandade personers livsöden såsom bl a ”Anjalamannen” greve Robert Montgomerys biologiska dotter Ulrica, som greven fick med en blandad kvinna på ön. Trots att Ulrica Montgomery var dotter till en svensk adelsman och ”bara” fjärdedels svart så utsattes hon tidigt i livet för trakasserier i vardagen och blev bl a slagen av en vit man utanför en krog i Saint-Barthélemys residensstad Gustavia och som ung vuxen utvecklade hon synbarligen ett våldsamt beteende och anklagades bl a för att ha slagit två vita svenska kvinnor ”på stan” som antagligen hade förolämpat henne med s k rasord. 

Överhuvudtaget verkar det ha varit synnerligen vanligt att verbalt använda sig av s k rasord när konflikter utbröt på ön i det offentliga rummet – t ex kunde det s k m-ordet användas för att förolämpa även vita personer vilka därigenom ”anklagades” för att ha svart blod fastän det inte syntes rent visuellt och kroppsligen. 

Det framgår bl a även att både Svenska kyrkan och svenska staten (i form av bl a den svenska armén som var stationerad på ön) ägde egna slavar, att den franska slavlag som Sverige antog när kolonin förvärvades fick ett nytt svenskt tillägg (d v s det var ett helt och hållet ett svenskt s k påfund som antagligen infördes för att upprätthålla den svenska rashedern) som sade att när icke-vita bar hand på vita så skulle kroppsstraff (och fr a piskstraff) alltid utdömas och även när fria blandade gjorde det (det var då mycket vanligt att s k krogslagsmål utbröt i fr a Gustavia, som på sin tid var en av De förenade konungarikenas Sverige och Norge största städer och tidvis i storlek med det dåtida Uppsala och Kristiania/Oslo, med 100-tals krogar, hotell och andra kommersiella inrättningar), att blandade (och fr a ”kvartssvarta” liksom ”åttondelssvarta”) kunde gå till den svenska kolonialdomstolen på ön för att få ett intyg på att de var vita och inte icke-vita (vilket naturligtvis gav fördelar i vardagen liksom inte minst i yrkeslivet o s v), att svenskarna i lönndom handlade med förslavade afrikaner långt in på 1830-talet samt att flera pjäser och operor som sattes upp i Stockholm (och möjligen också i andra svenska städer) tematiserade slaveriet och t o m utspelade sig på Saint-Barthélemy (i scenkonstföreställningarna spelades de svarta rollerna alltid av vita svenska skådespelare i s k blackface förutom när den mytomspunne Gustav ”Badin” Couchi agerade på scenen, vilket skedde i åtminstone en pjäs som sattes upp i rikets huvudstad och som behandlade slaveriet). 

Fredrik skriver också om när Sverige under en kort period under de kaotiska Napoleonkrigen (och närmare bestämt mellan 1813-14) tilldelades den närliggande franska kolonin Guadeloupe av Brittiska imperiet. 

Svenskarna blev oerhört begeistrade över detta och den dåvarande svenske utrikesministern bildade den s k Guadeloupekommittén som förberedde ett svenskt maktövertagande och även satte upp ett särskilt kolonialregemente för ändamålet som bl a bestod av franska, italienska och spanska krigsfångar som Sverige hade ”ackumulerat” under Napoleonkrigen. Guadeloupe återvände dock snart till det franska kolonialimperiets fålla och Guadeloupekommittén upplöstes medan kolonialregementet i stället kom att förflyttas till Värmland för att sättas in i och delta i den svenska arméns korta men segerrika invasion av Norge 1814. 

Slutligen skriver Fredrik om att år 1830 stiftades en svensk lag som sade att om en förslavad person besökte Sverige (eller Norge – d v s den bernadotteska dubbelmonarkins s k metropol) så upphörde denna/e att vara förslavad (då slaveriet hade avskaffats i Sverige redan 1335) samt om hur de fria icke-vita blandade (och både ”halvsvarta”, ”kvartssvarta” och ”åttondelssvarta”) kämpade outtröttligt för att erhålla medborgerliga rättigheter (och inte minst rösträtt vilket de helvita männen på ön erhöll redan 1812 – med tiden utgjordes f ö majoriteten av den svenska arméns soldater på ön ironiskt nog av fria blandade icke-vita personer) och till slut tillerkändes dessa 1833 av den svenska kolonialmakten efter att ett upploppsliknande ”storslagsmål” hade ägt rum på Gustavias gator och torg mellan icke-vita fria blandade och vita majoritetssvenskar och just på 1830-talet gavs också en ”illegal” tidning ut på Saint-Barthélemy som ingen fortfarande vet vem/vilka som låg bakom och som ohämmat och närmast hänsynslöst häcklade de svenska kolonialtjänstemännen för att medvetet blunda för att en del svenskar fortfarande var engagerade i slavhandeln (den ”illegala” tidningen ska ha varit populär och lästes tydligen diskret på Gustavias många pubar och restauranger).

Sammanfattningsvis skriver Fredrik att de vita svenskarna var minst lika goda kålsupare som de andra vita européerna och västerlänningarna vad gäller behandlingen av och synen på de svarta och icke-vita invånarna och att rastänkandet eskalerade under loppet av 1800-talet och blev alltmer extremt ju mer åren gick och 1900-talet började närma sig. Det har länge funnits en svensk myt som säger att svenskarna var ”snällare” mot icke-vita människor över haven när de interagerade med dem i t ex Nya Sverige i dagens Delaware, i Västafrika, i Kina, i Indien, i Mellanöstern, i Afrika eller i Karibien men Fredriks bok tar utan tvivel död på den nationella myten åtminstone för Saint-Barthélemys del. 

https://www.nok.se/titlar/a7/svarta-saint-barthelemy

”Sverige blev en slavnation när den karibiska ön S:t Barthélemy togs i besittning 1785. Slavar och så kallade fria svarta var i majoritet ända till det svenska slaveriet avskaffades 1847. 

Svarta S:t Barthélemy skildrar för första gången denna svarta befolknings hårda levnadsvillkor. Här möter vi bland andra tonårsflickan Marie Catherine och tvätterskan Suzannah, vilka nästan misshandlades till döds av sina ägare. 

Vi träffar den bråkiga svarta adelsdottern Ulrica Montgomery, frisören Jean-Pierre som piskades för att ha försvarat sig mot en vit man, Daly som hoppades vinna friheten med hjälp av magiska dekokter, Sophie som försökte att fly ön i manskläder, pojken Richard som torterades på slavskeppet Stockholm, och många andra. 

Mitt i slaveriets och slavhandelns grymheter ges även glimtar av ett rikt socialt liv och exempel på hur svarta invånare hjälpte varandra trots risken för hårda straff. Utifrån rättegångsprotokoll och slavlagar sätts S:t Barthélemys historia i ett större sammanhang och Sveriges förflutna som kolonialmakt och slavnation konkretiseras och gestaltas genom den svarta befolkningens öden.”