Under 2021 bröts den nedåtgående trenden vad gäller antalet citeringar och refereringar 

Att bli citerad och refererad i andras texter är något som alla forskare drömmer om och eftersträvar – det är kort och gott enbart på det sättet som ens egna texter och ens egen forskning blir läst, sprids, lever vidare, kommer till användning och ”nyttogörs” och antalet citeringar och refereringar ligger också till grund för olika index och ”poängsystem” som varje enskild forskare erhåller utifrån just antalet citeringar och refereringar.


För min egen del gick antalet citeringar och refereringar bara uppåt år efter år ända sedan jag disputerade i december 2005 och fram tills 2018 när en tydlig nedåtgående trend plötsligt inträdde.

Inom forskarvärlden och akademin talas det ibland om ”the politics of citation”, d v s att detta med att just bli citerad och refererad i andras texter också handlar om politik och inte bara om att ens forskning och publikationer uppvisar en viss relevans, kvalitét och ”verkshöjd”.


Den nedåtgående trend som jag drabbades av efter 2018 vad gäller antalet citeringar och refereringar i andras texter handlar då i allra högsta grad om ”the politics of citation”:


Det var nämligen under de åren, och med start just under 2018, som jag blev utslängd och utkastad från den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen från den antirasistiska rörelsen i stort) p g a att jag valde att ta strid om tillsättningen av en forskartjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet.


På grund av att jag därigenom anses ha huggit den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen den antirasistiska rörelsen i stort) i ryggen genom att ha gjort just det och i samma stund avslöjat korruptionen och nepotismen inom densamma hamnade jag inte bara ute i kylan och blev isolerad i det närmaste över en natt från att under så många år ha rört mig som ”fisken i vattnet” inom den antirasistiska forskarvärlden (och i förlängningen inom den antirasistiska rörelsen i stort) utan jag blev också de facto en s k persona non grata i alla akademiska antirasistiska sammanhang (och i förlängningen i alla antirasistiska sammanhang i stort) och som en direkt konsekvens därav upphörde merparten av de antirasistiska forskarna att citera och referera till mina texter.


Det är därför med stor glädje som jag nu kan konstatera att den nedåtgående trenden vad gäller antalet citeringar och refereringar ser ut att ha brutits för min del just i år (d v s under 2021) vilket i hög grad antagligen beror på att icke-svenska/utländska/internationella forskare numera citerar och refererar till mina texter i allt högre utsträckning, d v s även om alltför många svenska forskare numera låtsas som om jag inte ens existerar längre och betraktar mig som den antirasistiska forskarvärldens (och i förlängningen den antirasistiska rörelsens i stort) förrädare och Judastyp par préférence så har mina publikationer och min forskning trots det kunnat fortleva och fortsätta att komma till användning utanför den svenska akademin och utanför landets gränser.

Och sist men inte minst – tiden kanske inte läker alla sår (d v s det fattar jag också mot bakgrund av att konflikten kom att vända upp och ned på och förändra många forskares och andra människors liv i grunden och i många fall på ett destruktivt och negativt sätt som innefattade väldigt mycket smärta och lidande) – men förhoppningsvis har åtminstone några svenska antirasistiska forskare och några svenska antirasister i övrigt faktiskt börjat förlåta mig på sistone för den närmast suicidala Davids-kamp-mot-Goliat-strid som jag valde att inleda för några år sedan.