Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver om den nyligen bortgångna bell hooks i dagens SvD

Litteraturkritikern Yukiko Duke skriver idag i SvD om den nyligen bortgångna bell hooks, som gav ut ett 30-tal böcker och ett stort antal andra texter.

Själv har jag under alla år som både aktivist, debattör, student, lärare och forskare läst och inspirerats av hooks många böcker och texter – artikeln ”Eating the Other. Desire and resistance” är t ex en klassiker inom den postkoloniala feministiska forskningen medan boken ”Killing rage. Ending racism” likaså är en klassiker inom ras- och vithetsforskningen och boken ”Teaching to transgress” inom den dekoloniala och kritiska pedagogiska forskningen o s v.

I min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen” dyker hooks förståelse för vithet som ”white terror” upp när jag analyserar hur en del icke-vita svenska författare skriver fram den svenska vitheten. Jag tar avstamp i artikeln “Representing whiteness in the black imagination” där hooks, med exempel hämtade från den svarta amerikanska litteraturen såsom Toni Morrisons roman ”Beloved”, menar att den amerikanska vitheten kan framstå som hotfull och våldsam för svarta och icke-vita amerikaner på grund av det kollektiva minnet av slaveriet, segregationen, diskrimineringen och våldet men att vithet som terror samtidigt är något som vita amerikaner har svårt att ta till sig då de inte är särskilt medvetna om hur svarta och icke-vita amerikaner upplever vithet:

“Socialized to believe the fantasy, that whiteness represents goodness and all that is benign and non-threatening, many white people assume this is the way black people conceptualize whiteness. They do not imagine that the way whiteness makes its presence felt in black life, most often as terrorizing imposition, a power that wounds, hurts, tortures, is a reality that disrupts the fantasy of whiteness as representing goodness. Collectively, black people remain rather silent about representations of whiteness in the black imagination. As in the old days of racial segregation where black folks learned to ”wear the mask,” many of us pretend to be comfortable in the face of whiteness only to turn our backs and give expression to intense levels of discomfort. Especially talked about is the representation of whiteness as terrorizing.”

“White terror” i det svenska nutidssammanhanget handlar enligt min analys om de kombinerade uttrycken och effekterna av arvet efter det svenska rastänkandet, det potentiellt fysiska och fr a psykisk-existentiella hotet som emanerar från den svenska extremhögern liksom de aggregerade erfarenheterna av den svenska vardagsrasismen och den svenska rasdiskrimineringen och av att bo och leva i ett hypersegregerat och rasstratifierat samtida Sverige.

https://www.svd.se/hon-frigjorde-feminismen-fran-tunga-teoribyggen

”Hon hade ett alldeles eget sätt att skriva, fjärran alla klämkäcka, propagandistiska slagordstexter och tröglästa, tunga teoribyggen. Hon skrev, som den poet hon var, med ett exakt och sinnligt språk och utgick nästan alltid från sig själv, sina egna minnen och erfarenheter. Det är hennes genomlevda verklighet som ger de teoretiska resonemangen tyngd.

bell hooks föddes 1952 som Gloria Jean Watkins, det fjärde barnet av sex i en arbetarklassfamilj i den amerikanska Södern. Hon växte upp i den lilla, strängt rassegregerade staden Hopkinsville i Kentucky på 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen växte sig allt starkare. hooks återkommer ofta till barndomen i sina böcker, till ett hem där hon inte kände sig älskad, och ett samhälle på väg att slitas sönder av rasmotsättningar. Hennes räddning blev litteraturen, som hon upptäckte tidigt. För att få vara ifred med sina böcker gömde hon sig på familjens vind. Det var där hon upptäckte Emily Dickinsons dikter, och fick upp ögonen för poesins kraft.

Efter gymnasiet fick bell hooks ett stipendium till det prestigefyllda Stanforduniversitetet i Kalifornien. Hon trodde att det förment liberala Kalifornien skulle vara en mer tillåtande miljö att befinna sig i, men insåg till sin stora förvåning att hennes omgivning var repressivt tolerant. Som svart kvinna från arbetarklassen accepterades hon bara så länge hon rättade sig efter den vita majoritetens regler. Frustrationen fick henne att som 19-åring börja skriva ”Ain’t I a woman: Black women and feminism”, som hon fick sitt stora genombrott med 1981.

För att hedra sin orädda och stolta gammelmormor tog hon hennes namn som pseudonym. Och för att tona ner författarens betydelse och rikta läsarens uppmärksamhet mot innehållet, valde hon att skriva namnet helt med gemener. Boken gjorde henne i ett slag till en förgrundsgestalt inom feminismen, men istället för att bli aktivist på heltid, fortsatte hooks hela livet att undervisa.

För henne, som kom från lågutbildad, svart arbetarklass, var undervisandet en form av politiskt motstånd. Därför nobbade hon tjänster vid elituniversiteten för att istället bli professor vid Berea College, det första college i södern som accepterade svarta studenter.”