Än en gång om nazisters efterkommande

De senaste veckorna har för min del av någon anledning gått i ”barn och barnbarn till högerextremisters” tecken.

För knappt tre veckor sedan ringde en journalist från en lokaltidning mig och bekräftade min hypotes att en ledande SD:ares ena förälder var medlem i en pro-(nazi)tysk organisation under krigsåren och ungefär samtidigt noterade jag att barnbarnet till en av dem som grundade Sveriges och världens första nazistparti utanför den tysktalande världen hade gått bort, som slutade som SvD-journalist. Sedan hörde en annan gammal SvD-journalist av sig för två veckor sedan och upplyste mig om att sonen till det största svenska mellankrigstida och krigstida nazistpartiets vice partiledare (d v s det s k Lindholmspartiets andreman) som även agerade rådgivare åt SD under partiets första år, bor strax utanför Karlstad och att det ”äpplet” inte har fallit långt från trädet enligt den f d Svenskan-journalisten.

Förra veckan satt jag sedan i betygsnämnden för Sorbonne-universitetets räkning vid en disputation tillsammans med Albert Speers barnbarn fick jag veta alldeles nyligen av en kollega vid Karlstads universitet och i förrgår blev jag upplyst om att Herman Lundborgs barnbarn slutade som en av de ledande och mest centrala aktörerna inom den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Så vad vill jag då säga med denna måhända biologistiska utläggning? Ja nog inte mer än att utöver att ingen väljer sina föräldrar eller far- eller morföräldrar så lever nog ändå historien vidare över generationerna även om det ibland är svårt att säga exakt hur det går till och tar sig uttryck. Vissa barn och barnbarn till högerextremister väljer alldeles uppenbart att bryta med detta politiska familjearv eller sociala arv medan andra förhåller sig ambivalenta och ytterligare andra går i sin högerextremistiska släktings fotspår vare sig de är medvetna om det själva eller ej.