Ny avhandling om den icke-vita postinvandringslitteraturen i Norden

Idag försvarade Maïmouna Jagne-Soreau sin avhandling ”Postinvandringslitteratur i Norden. Den litterära gestaltningen av icke-vita födda och uppvuxna i Norden” i Helsingfors.


Avhandlingen tar sin utgångspunkt i en skarp kritik av och vidräkning med den rådande forskningen om denna typ av litteratur som hittills har varit besatt av migration och mångkulturalism och som benämner litteraturen och författarna som mångkulturell litteratur och invandrarförfattare.


Maïmouna argumenterar i stället för kategoribeteckningen postinvandringslitteratur eller mellanförskapslitteratur genom att decentrera migration och kultur och centrera ras och erfarenheten av att rasifieras som ”invandrare” i sitt eget hemland i relation till icke-vita författare och karaktärer som tillhör andragenerationen eller är adopterade eller blandade.


Med avstamp i kritiska ras- och vithetsstudier och via närläsningar av verk författade av bl a Maria Navarro Skaranger (romanen ”Alle utlendinger har lukka gardiner” från 2015), Yahya Hassan (debutverket ”Yahya Hassan” från 2013), Adrian Perera (diktsamlingen ”White monkey” från 2017) och Erik Lundin (sången ”Suedi” 2015) menar Maïmouna att när författarna behandlar frågor om rasism så är det ett försök att synliggöra vitheten och avhandlingen avslutas med en uppmaning till forskarvärlden att en gång för alla bryta med den färgblinda antirasismen som har tabubelagt all forskning om ras och i stället börja uppmärksamma hur vithet tar sig uttryck och gestaltas i den nordiska litteraturen.


Dagens disputationsakt ägde rum i Helsingfors och samtidigt vid både Helsingfors universitet och Université Paris-Sorbonne – d v s det var en slags dubbeldisputation – och för min egen del var detta första gången någonsin som jag satt i en betygsnämnd.


Jag träffade Maïmouna på en litteraturvetenskaplig konferens i Oslo för tre år sedan och har sedan dess följt hennes avhandlingsarbete på nära håll och för något år sedan bad Ebba Witt-Brattström mig att agera sakkunnig och förhandsgranskare och idag var jag ledamot av betygsnämnden för Sorbonnes räkning.

”Litteraturvetaren Maïmouna Jagne-Soreau insåg att det fanns en brist på förståelse av hur icke-vita personer som är födda eller uppvuxna i Norden gestaltas i litteraturen. Hon ville veta varför och det här ledde till en doktorsavhandling.”

https://svenska.yle.fi/a/7-10010021?fbclid=IwAR0fsVeYNsnimu7Vnp67LIdtMCc5exL4hqc2niVEm6r6vrRf2fz-pfIotMc


”Postinvandringslitteratur är inte bara ett nytt begrepp, det är även en relativt nytt litterärt fenomen som Jagne-Soreau beskriver. Så, vad är då postinvandringslitteratur?


– Det är litteratur som gestaltar det som jag kallar postinvandringsgenerationen. Kort sagt är det andra generationen, blandade (mixed race på engelska) och transnationella adopterade, berättar Jagne-Soreau och fortsätter:


– Dessa tre grupper är ju egentligen ganska olika om man tänker på deras livssituationer. Men det gemensamma är att de är icke-vita och uppvuxna i Norden, vilket leder till att de ofta betraktas som invandrare i sitt eget hemland.


Just det att icke-vita rasifieras och ses som invandrare i sina hemländer, både i det vardagliga livet och som litterära gestalter, är en del av den problematik som Jagne-Soreau vill komma åt med sin avhandling.

Hon tar avstånd från begrepp som ”invandrarlitteratur” och ”invandrarförfattare”.


– Det är ett akut problem att vi i Norden pratar om invandrarförfattare som skriver invandrarlitteratur. Det är fel och väldigt rasifierande, om inte rasistiskt, förklarar Jagne-Soreau.


Därför föreslår hon att ett steg i rätt riktning kunde vara att i stället fundera på att prata om postinvandringslitteratur, när berättelsen inte uttryckligen handlar om invandring.


– Men i framtiden hoppas jag verkligen att det inte längre skulle behövas.


Under de fyra år som Jagne-Soreau har arbetat med sin avhandling har det framkommit att det finns en tendens att läsa in saker som läsare vill läsa eller tror sig förstå, istället för det som egentligen skrivs. Det här har hon kommit fram till genom att utveckla sin forskning inom nordisk litteratur med teoretisk bakgrund i kritiska studier om ras- och vithet.


– Jag kallar det här att läsa med etniska glasögon. Det vill säga att läsaren fokuserar på etniciteten. Exempelvis i Yahya Hassans fall att man fokuserar på att han är son till flyktingar och hur man tänker sig att det här måste påverka hans liv och hur det sen påverkar litteraturen.


Läsare med de här etniska glasögonen, som Jagne-Soreau kallar det, riskerar inte bara gå miste om berättelsen.


– Dessutom rasifierar man författaren och karaktären i texten. Det vill säga att man fokuserar på att det handlar om en invandrare som inte nödvändigtvis har invandrat. Istället börjar det handla om det här exotiska andra och man tänker ”oj så spännande, nu ska jag läsa om invandrarna i förorten”.


– Postinvandringslitteratur handlar inte om att öppna ett fönster in till det exotiska andras liv, utan det ska visa en spegel för det rasifierade nordiska samhället, slår Jagne-Soreau fast.


Postinvandringslitteratur må ha identifierats som litterär inriktning och definierats som begrepp först nu i och med Jagne-Soreaus avhandling, men det finns exempel på nordisk postinvandringslitteratur som skrivits redan för 20 år sedan.


Jagne-Soreau nämner de svenska författarna Alejandro Leiva Wenger och Jonas Hassen Khemiri. Wengers novellsamling Till vår ära (2001) och Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) räknas som startskotten för postinvandringslitteratur i Norden.”