Ett (konferens)besök i Dresden

Är i Dresden och deltar på den första tyska forskningskonferensen om ras och kritisk rasforskning som Rat für Migration arrangerar och inser att jag av en slump har råkat ta in på ett hotell som i det närmaste ligger vägg i vägg med den byggnad där 1849 års revolutionärer upprättade sitt högkvarter.


Bland revolutionärerna hittades den ryske anarkisten Michail Bakunin, arkitekten Gottfried Semper (som ritade Operahuset i Dresden, som numera är uppkallat efter denne) och sist men inte minst kompositören Richard Wagner som bodde i Dresden under 19 års tid och var Semperoperans hovkapellmästare (på Semperoperan hade Wagners båda operor “Rienzi“ och “Den flygande holländaren“ därför sina premiärer).


Det sägs att Wagner under 1849 års revolution bl a ska ha hållit utkik efter kungliga antirevolutionära trupprörelser genom att stå vakt högst upp i Kreuzkirches torn och det är just Kreuzkirche som jag ser när jag tittar ut genom hotellfönstret.


En hypotes säger att Wagner, som efter den misslyckade revolutionen gick i exil i Schweiz, blev så tagen av Bakunin att han inspirerades av dennes personlighet och livsöde när han senare skapade sin berömde hjälte Siegfried.


Trots att Dresden numera är något av epicentret för den tyska extremhögern i det gamla Östtyskland så har just Semperoperan samtidigt en stolt antifascistisk historia. Innan kriget var nämligen antinazisten Fritz Busch chefsdirigent där och han är känd för att ha varit en av mycket få tyska yrkesmusiker som inte var jude (d v s han var en s k arier) men som ändå valde att lämna Tyskland och gå i exil trots att både A.H. och Göring beundrade denne djupt.


I mars 1933 skulle Semperoperan ge Verdis ”Rigoletto” med Busch på pulten men innan föreställningen hann börja äntrade ett 50-tal beväpnade SA-män Semperoperans scen och förklarade helt sonika för Busch att han var avskedad på stående fot och därefter lämnade Busch sitt hemland och gick i exil tillsammans med sin bror.


Märkligt nog har slutligen anrika Dresdner Bank också ett kontor i anslutning till hotellet där jag bor. Dresdner Bank var då den bank som ”clearade” och tvättade allt stöldgods i form av konst, juveler, företag, fastigheter o s v som nazisterna roffade åt sig på kontinenten under krigsåren och Olof Palmes morbror den balttyske greven Ottokar von Knieriem agerade som Dresdner Banks direktör i sammanhanget.


Greve von Knieriem var i sin tur vän med Felix Kersten, Heinrich Himmlers ”livläkare” som spelade en avgörande roll för att få till stånd greve Folke Bernadottes och svenska Röda korsets Vita bussarna-expedition.


Greve von Knieriem ägde en s k våning på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm där Kersten sammanträffade med Hilel Storch, styrelseledamot i Judiska världsrådet och före detta VD för Libauer bank i Lettland som en gång i tiden ironiskt nog hade förvaltat familjen von Knieriems förmögenhet, och det var där som planen bakom Vita bussarna-expedition tog form.
Det sägs f ö att en ung Olof Palme ska ha agerat ”springpojke” mellan mötesdeltagarna i morbroderns Stockholmsvåning och amerikanska ambassaden men möjligen är det bara ett rykte.