Ny bok om den aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den svenska mediebranschen
Nu är Institutets för mediestudier nya bok ”Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner?” även publicerad gratis som pdf-fil.
Boken är den första i sitt slag som tar ett helhetsgrepp på den både aktuella och kontroversiella frågan om raslig och etnisk mångfald i den fortfarande homogena svenska mediebranschen, d v s på en fråga som det har debatterats intensivt om på senare år.
I boken, som har Lars Truedson och Jonathan Lundqvist som redaktörer, hittas bidrag författade av Peter M. Dahlgren, Rouzbeh Djalaie, Roshanak Fatahian, Paul Frigyes, Karl-Arvid Färm, Heike Graf, Kerstin Gustafsson Figueroa, Jan Inge Jönhill, Malcom Kyeyune, Nicole Kavander, Sakine Madon, Arash Mokhtari, Sayaka Osanami Törngren, Hynek Pallas, Sofia Ulver och mig själv.
I boken framgår det bl a att av den svenska mediebranschens högsta makthavare och toppchefer – VD:ar, styrelseledamöter, ansvariga utgivare o s v – i samtliga stora och större svenska mediekoncerner, mediehus och nyhetsredaktioner (såsom bl a Bonniers, Schibsted, SVT, SR, Stampen/GP, TV4 o s v) är sammanlagt två födda utanför Europa – en är adopterad från Indien och en är invandrad från Australien (och sitter i svenska Discoverys styrelse) – och en född i Sverige med två utrikes födda föräldrar (d v s en är en s k andragenerationere) och det handlar då om en person som har två föräldrar som har invandrat från Centraleuropa.
I mitt bidrag – ”Hur vet vi det vi inte kan mäta? Om svenska medievärldens paradoxala förhållande till mångfald” – kritiserar eller snarare attackerar jag den svenska mediebranschen för att å ena sidan vara den mest antirasistiska sfären i det svenska samhällslivet (i konkurrens med akademin och kulturvärlden) som talar sig varm för mångfald och just antirasism samtidigt som mediebranschen å andra sidan är emot att räkna, mäta, kartlägga och följa upp mångfalden p g a den närmast militanta och fr a utdaterade färgblinda antirasism som råder inom branschen och därmed fortsätter samma annars synnerligen antirasistiska samhällssfär att paradoxalt nog vidmakthålla sin egen homogenitet:
”I framtiden är det antagligen så att debatten om mångfald inom den svenska mediebranschen kommer att fortsätta och troligen också trappas upp mot bakgrund av att andelen invånare med utomeuropeisk bakgrund kan komma att utgöra en tredjedel av samtliga invånare i riket inom bara något decennium.
Särskilt de icke-vita journalister som är verksamma i branschen idag är väl medvetna om den, antagligen mycket extrema underrepresentation av sin demografiska kategori bland landets journalister, och än mer bland mediecheferna, samtidigt som medieföretagen och mediesverige hittills har vägrat att vare sig diversifiera registerdata eller börja ställa frågor om självidentifierad ras, etnicitet, religion och språk i olika medarbetarenkäter i enlighet med jämlikhetsdataprincipen.
Så länge vi fortsätter att sakna data, siffror och statistik om hur det verkligen ser ut vad gäller mångfald med avseende på ras och etnicitet inom den svenska medievärlden så kommer denna sektor att fortsätta att karaktäriseras av dels en fortsatt mycket positiv syn på mångfald, dels en total frånvaro av statistik om mångfald, och dels en fortsatt negativ syn på att mäta mångfald och i förlängningen en fortsatt de facto-underrepresentation av personer med utomeuropeisk bakgrund.”
Tobias Hübinette 