En påminnelse om KI-forskarna far och son Anders och Gustaf Retzius betydelse för det europeiska och västerländska rastänkandet

Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar (vilket fö också har uppmärksammats internationellt) har fått åtskilliga svenska forskare (inklusive en hel del KI-forskare) och många andra i Sverige utanför akademin att ”gå i taket” och en av dem är ledarskribenten Malin Lernfelt som nu skriver följande i Hallandsposten.

Lernfelt och många andra av dem som vredgas storligen över KI:s beslut och varnar för BLM-rörelsen, identitetspolitik, censuriver och kränkthetskultur avslöjar samtidigt en stor okunskap om far och son Retzius fundamentala betydelse för hela det europeiska och västerländska rastänkandet och detta oavsett vad de själva tyckte och tänkte om andra s k raser för deras försvarare framhåller då gärna att de båda både verkade innan den svenska rasbiologins storhetstid under mellankrigstiden och långt innan Nazi-Tyskland och Förintelsen samt att de inte själva sägs ha uttryckt sig nedsättande om andra s k raser och åtminstone inte på ett anmärkningsvärt sätt som stack ut under deras levnad.

I det europeiska och västerländska rastänkandets (idé)historia räknas Anders Retzius som den som slutgiltigt gjorde rastänkandet till en empiriskt grundad vetenskap från att tidigare ha varit en rent spekulativ ”armchair research”-hobby genom att han uppfann den europeiska och västerländska rasforskningens mest centrala kroppsmätningsmått det s k skallindexmåttet.

Anders Retzius föreslagna sätt att mäta en människas huvud på blev sedan normen för hela den västerländska forskarvärlden och standardmåttet för västvärldens alla (ras)forskare. Anders Retzius bidrog också till att utveckla och standardisera sättet att mäta andra delar av kroppen (d v s andra kroppsdelar utöver huvudet) på och sättet att kategorisera hud-, hår- och ögonfärg, d v s hans insatser för att göra rastänkandet till en regelrätt vetenskap enligt 1800-talets sätt att se på vetenskap (d v s kort och gott en empiriskt grundad forskning) var helt enkelt avgörande.


För några år sedan läste jag i en bok att ett sätt att under mellankrigstiden och krigsåren skilja ut de s k blandade eller mixade i de europeiska kolonierna i Öst- och Sydostasien (d v s de som hade en vit biofar och en asiatisk biomor – de s k Eurasians) var att känna rent konkret på deras (bak)huvuden – d v s KI-forskaren Anders Retzius satte t o m spår i den ofta mycket våldsamma vardagen i Stillahavsasien under första halvan av 1900-talet och i alltför många fall avgjorde denna typ av sortering av människor utifrån hur deras huvuden ser ut troligtvis t o m om de skulle få leva eller ej.

Gustaf Retzius var vidare den som både ”bevisade” ”vetenskapligt” och empiriskt för världen att de finsktalande finländarna inte var helt vita utan ”semi-mongoloida” eller s k ”halvasiater” samt att (majoritets)svenskarna var vitast (liksom genetiskt ädlast och ”renast” och estetiskt vackrast) av alla (vita) folk på jorden genom sin studie av närmare 45 000 svenska mäns kroppar som publicerades 1902 och som på sin tid var världens dittills mest empiriskt omfattande kroppsmätnings- och rasforskningsstudie.

Gustaf Retzius gigantiska kroppsmätningsstudie som genomfördes långt innan datorn existerade lade den empiriska och ”vetenskapliga” grunden för idén om existensen av den nordiska grenen av den s k vita rasen, som svenskarna ansågs representera allra mest/bäst, och Retzius själv propagerade för idén om existensen av den s k nordiska rasen och svenskarna som dess främsta företrädare – en idé som kom att avsätta djupa (och blodiga) spår både inom Sveriges gränser (läs: i relation till samerna, romerna, de resande, judarna och tornedalingarna) och ute i världen under stora delar av 1900-talet.

I en bok från 1878 redovisade Gustaf Retzius varifrån de finländska mänskliga kvarlevorna härrörde som han använde som empiriskt underlag i sin studie, som ”bevisade” ”vetenskapligt” att de finsktalande finländarna inte var helt vita, och dagens KI äger fortfarande runt 80 av dessa mänskliga kvarlevor från Finland vilka ännu inte har repatrierats och återbördats till sina gravar som ”tack vare” denne är tömda på sitt innehåll – d v s skeletten saknas eller så är de dekapiterade (d v s huvudena har blivit avhuggna av Retzius och hans hantlangare).

Flera av dem härrörde från finsktalande barn och flertalet av dem hade han själv sett till att komma över med hjälp av synnerligen oetiska insamlingsmetoder (läs: gravplundring) i samband med en forskningsexpedition till Finland och boken varifrån denna tabell är hämtad har KI haft utställd permanent fram tills alldeles nyligen på campusområdet i Solna för att helt enkelt hylla Gustaf Retzius.

Far och son Retzius ”vetenskapliga” insatser för hela det europeiska och västerländska rastänkandet går m a o inte att underskatta – den ene lade grunden för den empiriskt grundade ”vetenskapliga” rasforskningen medan den andre skrev ut de finsktalande finländarna från vitheten och skrev fram svenskarna som vithetens yppersta elit och ”crème de la crème” och de bådas forskningsinsatser fick slutligen enorma (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) konsekvenser i den ”verkliga” världen utanför KI som omöjligt går att överblicka och som det knappt går att sätta ord på:

Anders Retzius uppdelning mellan i huvudsak två huvudformtyper bland oss människor kom att gälla världen över och användas i ett otal både möjliga och omöjliga (läs: våldsamma, mordiska och blodiga) sammanhang och idén att de finsktalande inte var helt vita påverkade både relationerna mellan de svensktalande finlandssvenskarna och den finsktalande majoritetsbefolkningen i Finland på ett synnerligen negativt och destruktivt sätt och synen på de finsktalande finländarna världen över medan idén om den s k nordiska rasen och att svenskarna var vitast av alla s k folkslag på jorden som varande den s k nordiska rasens främsta representant likaså kom att få ett enormt genomslag världen över och inte minst och som bekant i vårt södra grannland Tyskland.

https://www.hallandsposten.se/cmlink/att-radera-historien-stoppar-framåtskridandet-1.59070077

”Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796–1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842–1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.

Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor. Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen nyligen att namnet Retzius inte hör hemma på området.

I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att ”detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”. Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.

Retzius och hans son var, precis som vi är i dag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi i dag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.

Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som ”Genvägen”. Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att ”döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia”.

Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.”