Pinochet-regimen utnyttjade adoptionerna till Sverige i propagandasyfte och samarbetade med svenska högerextremister medan genomkorrupta Adoptionscentrum ingick en djävulens pakt med juntan i Santiago för att kunna maximera antalet adoptioner

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld intervjuar den chilenska historikern Karen Alfaro som berättar om hur adoptionerna från Chile till Sverige utnyttjades av Pinochet-regimen för att skapa goodwill och en positiv bild av Chile bland svenskarna, vilka på 1970- och 80-talen överlag var emot juntan i Santiago.

Högerextrema Svensk-chilenska sällskapet samarbetade med chilenska ambassaden i Stockholm och var en aktiv part i sammanhanget medan genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig utnyttjas och ingick en djävulens pakt med Pinochet-regimen för att kunna maximera antalet adoptioner till Sverige samtidigt som militärjuntan tillät att en brutal adoptionsindustri växte fram i Chile som slog sönder livet för 10 000-tals människor, varav flertalet tillhörde arbetarklassen eller urfolket mapuche.

Även i Sydkorea ägde exakt samma sak rum: Den sydkoreanska militärregimen var likt Pinochet-regimen också till en början skeptisk mot utlandsadoptionerna av nationalistiska hedersskäl men insåg snart att adoptivbarnen kunde utnyttjas för att skapa goodwill bland svenskarna, vilka till allra största delen var emot juntan i Seoul. 

Svensk-koreanska föreningen (Swedish-Korean Society), som leddes av den gamle nazisten och högerextremisten Åke J Ek, liksom även Koreanska sällskapet samarbetade intimt med den sydkoreanska ambassaden i Stockholm och gjorde reklam för adoptionerna samt arbetade idogt för att skapa en positiv bild av Sydkorea i Sverige. Både svenska staten, i form av Socialstyrelsen som handhade adoptionerna från Sydkorea till Sverige under de första åren, och genomkorrupta Adoptionscentrum lät sig i sin tur utnyttjas av militärregimen för att kunna maximera antalet adoptioner från Sydkorea till Sverige samtidigt som den sydkoreanska juntan aktivt uppmuntrade att en hänsynslös och brutal adoptionsindustri utvecklades inom landet, som kom att förstöra livet för 100 000-tals människor varav flertalet tillhörde under- och arbetarklassen.

I Chile var det Pinochets kusin justitieminister Mónica Madariaga som fick i uppdrag att skapa en predatorisk adoptionsindustri i Chile och på ett liknande sätt ska en släkting till en av Sydkoreas militärdiktatorer ha varit inblandad i den sydkoreanska adoptionsindustrin.

Så kom det sig att västvärldens annars mest progressiva land, som i decennier förde en mycket aktiv politik för att bekämpa orättvisor världen över och inte minst militärregimer i den s k Tredje världen, samtidigt kom att bli det land på jorden som adopterade ojämförligt flest barn per capita från samma korrupta och brutala länder p g a den faustiska pakt som ingicks med ett stort antal regimer av samma typ som dem i bl a Santiago och Seoul och som innebar att svenskarna gavs särskilda privilegier och förmåner i relation till andra adopterande västländer och fr a tilläts adoptera så många barn som möjligt.

”Adoptionerna från Chile blev en del av militärjuntans påverkanskampanj mot Sverige.  DN har tagit del av brev som visar hur svenska nazister på 1970-talet samarbetade med Pinochets diktatur för att förbättra relationen mellan länderna. 

 – Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger den chilenska forskaren Karen Alfaro.”

https://www.dn.se/varlden/pinochet-anvande-adoptioner-for-att-paverka-sverige

”Nu kan DN berätta om det politiska spelet på 1970-talet som öppnade för oegentligheterna.

Tidningen har tagit del av dokument som visar att den chilenska militärjuntan använde de internationella adoptionerna till Sverige i en politisk påverkanskampanj för att försöka förbättra relationerna mellan länderna.

I en färsk forskningsrapport, ”Chilenska barn adopterade av svenska familjer – diplomati under Kalla kriget (1973–1990)”, har forskarna Karen Alfaro och José Luis Morales gått igenom offentliga och hemligstämplade handlingar från tiden då Augusto Pinochet styrde Chile.

Handlingar, som DN har läst, visar att militärjuntan använde adoptivbarnen som ett sätt att förbättra regimens rykte i Sverige.

– Efter militärkuppen 1973 var regimen skeptisk till adoptioner. Man ansåg att övergivna barn kunde användas som ett sätt för Sverige att smutskasta den chilenska regeringen och de brott mot mänskliga rättigheter som pågick i landet, säger Karen Alfaro, doktor i historia vid Universidad Austral de Chile.

Få barn adopterades från Chile till Sverige de första åren efter militärkuppen. Men efter att Chiles justitieminister Mónica Madariaga – kusin till Augusto Pinochet – hade besökt Sverige kom militärjuntan på andra tankar.

– Man insåg snabbt att adoptioner kunde medföra något positivt för Chile, både politiskt och ekonomiskt. Man ville visa för omvärlden att diktaturen också brydde sig om de övergivna barnen. Man ville visa humanitet, säger Karen Alfaro.

Sverige var vid den här tiden framträdande i det internationella samfundets kritik mot militärjuntan: statsminister Olof Palme drev en hårdför retorik mot Chile, dessutom växte den exil-chilenska diasporan i Sverige.

– Sverige hade en viktig position inom FN. Därför ville juntan förbättra bilden av diktaturen, speciellt efter den anti-chilenska kampanj som drevs av politiska flyktingar i Sverige, säger Karen Alfaro.

Alfaros forskning visar att justitieminister Mónica Madariaga lyckades övertyga militärjuntan om adoptionernas fördelar, hennes departement fick ansvar för frågan och förenklade adoptionsprocessen.

– Juntan skapade en ny praxis för tvångsadoptioner av barn från fattiga familjer genom förenklade processer, säger Karen Alfaro.

Adoptionerna från Chile till Sverige ökade nu explosionsartat, från några enstaka barn åren efter militärkuppen till närmare 1 000 barn under andra halvan av 1970-talet.

Den chilenska brottsutredningen om adoptionerna, som har pågått sedan 2018, är långt ifrån klar, men en parlamentarisk utredning konstaterade sommaren 2019 att ”barn har ryckts från sina föräldrar och blivit adopterade”.

Handlingarna från det chilenska utrikesdepartementet visar att påverkanskampanjen utfördes av Chiles ambassad i Stockholm, under andra halvan av 1970-talet. Ambassadören var en tidigare chilensk elitidrottare med svenska rötter.

– Han var spindeln i nätet. Ambassadören underlättade och förenklade adoptionerna, säger Karen Alfaro.

Det var honom som svenska tingsrätter – som godkände adoptionerna – kontaktade, när de undersökte adoptioner som inte verkade korrekta.

I flera brev, som DN har läst, skriver ambassadören till chilenska utrikesdepartementet och berättar om sin syn på läget i Sverige.

Hösten 1976 är ambassadören aningen ”hoppfull”, när Olof Palmes socialdemokrater förlorar valet. Han hävdar att militärjuntan har ”vänner” i den nya högerregeringen.

I ett brev berättar ambassadören att han samarbetar med Svensk-chilenska sällskapet, en sammanslutning av regimvänliga svenskar vars syfte är att skapa vänskapliga relationer länderna emellan.

Organisationen är högerextrem: dess ordförande är högt uppsatt i pronazistiska Sveriges Nationella Förbund och dess sekreterare är aktivist inom fascistiska Nysvenska rörelsen.

Tillsammans arbetar ambassadören och Svensk-chilenska sällskapet ”med stor försiktighet för att inte väcka misstankar”.

De bedriver, enligt ambassadörens brev, en påverkanskampanj för att ”sprida en verkligare bild av Chile genom olika medier”.

En av handelsvarorna som ska tvinga fram diplomatiska relationer mellan länderna: adoptivbarnen.

Svenska Adoptionscentrum blev, enligt handlingarna, en viktig del av Chiles strategi för att förbättra relationerna till västvärlden.

I ett brev daterat år 1979, som DN har läst, skriver en annan chilensk diplomat i Stockholm hem till militärjuntan: Han uppger att Adoptionscentrum vill ta del av och sprida informationsmaterial om Chile till blivande adoptivföräldrar.

Diplomaten uppger att det finns cirka 4 000 svenska par som vill adoptera.

Han ser en möjlighet: detta kan ”förbättra Chiles rykte markant” och ”detta kan gynna oss något enormt”.

I sitt svar till diplomaten skriver en högt uppsatt chef vid det chilenska utrikesdepartementet att han är tacksam för arbetet, och att han kommer att informera ambassaden om hur det går med den ”möjliga kampanjen med adoption av chilenska barn av svenska familjer genom Adoptionscentrum.”

Fler än 2 100 adoptioner kunde genomföras fram till slutet av 1980-talet då Chile inledde en demokratisering. Nästan samtliga adoptioner förmedlades via föreningen Adoptionscentrum.

Efter Augusto Pinochets avgång upphörde adoptionerna i princip att existera, år 1992 kom det sista barnet till Sverige. Samma år avslutade Adoptionscentrum sin verksamhet i Chile.

– Adoptionerna blev en del i ett politiskt spel för att häva den internationella isoleringen av Chile, säger Karen Alfaro.”