Stort reportage om den kritiska vithetsforskningens ställning inom den svenska högskolevärlden

SvD:s Elisabet Andersson rapporterar idag om det ökande intresset för den kritiska vithetsforskningen vid landets högskolor och intervjuar konstvetaren Jeff Werner med anledning av Jeffs nya kurs i ämnet vid Stockholms universitet.

Den kritiska vithetsforskningen växte fram inom den engelsktalande akademin på 1980- och 90-talen (och betecknande nog samtidigt som maskulinitetsforskningen växte fram – både vithetsforskningen och maskulinitetsforskningen studerar då den överordnade normen) och började introduceras i Sverige och inom den svenska forskarvärlden på 00-talet men det skulle dröja ända tills höstterminen 2021 innan den första renodlade svenska högskolekursen i kritiska vithetsstudier såg dagens ljus (d v s Jeffs kurs).

Vid Karlstads universitet ges sedan höstterminen 2020 den första renodlade svenska högskolekursen i kritisk rasforskning, som betraktas som än mer kontroversiellt i en svensk kontext – d v s den kritiska vithetsforskningen är trots allt numera mer accepterad än den kritiska rasforskningen inom den svenska forskarvärlden och i Sverige i stort.

För ordningens (och sanningens skull) ska det dock sägas att “Modernist legacies and constructions of whiteness”, som gavs vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2016-17 och som Donatella Bernardi initierade, samt kursen Litteratur och vithetskritik, som gavs vid Göteborg universitet 2018 och som Therese Svensson initierade, var de första högskolekurserna i kritisk vithetsforskning och själv undervisade jag vid båda dessa kurser liksom att jag för närvarande undervisar vid kursen i kritisk rasforskning vid Karlstads universitet.

https://www.svd.se/nu-startar-forsta-svenska-kursen-i-vithetsstudier

”Det har länge varit självklart i den anglosaxiska världen. Nu kommer den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men vad är vithetsstudier egentligen och varför väcker det irritation?”

(…)

”På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

(…)

Kritiska vithetsperspektiv på nordisk kultur” ges på Stockholms universitet. Sedan tidigare finns en kurs om kritiska rasstudier och feministisk postkolonialism på Karlstads universitet.”

”Det talas om ”arga vita män”, ”vit innerstad” och ”vit flykt” från bostadsområden. I våras skapade ”Vita havet” på Konstfack debatt om en vit konstvärld med dolda normer. På Elverket Dansens hus är det snart premiär för ”Cosmic Latte”; dansföreställningen utspelas i en utopisk framtid där kategoriseringar som ”svart” och ”vit” inte existerar. 

Nästa vecka startar den första svenska universitetskursen i kritiska vithetsstudier. Men utforskande av vithetsbegreppet har inte haft någon självklar plats i den svenska, akademiska världen. 

– Det har varit jättesvårt att få forskningsmedel för den här typen av arbeten. Det här är ett forskningsfält som institutionaliserades redan på 1990-talet i den anglosaxiska världen, och det är sällan vi ser sådan eftersläpning i Sverige när det gäller nya teoretiska perspektiv, säger Jeff Werner, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet och ansvarig för kursen. 

Han är även författare till den nya boken ”Kritvit?”. Boken är en introduktion till kritiska vithetsstudier där han skriver om föreställningar om vithet och svenskhet, men också om den vita färgens symbolik. 

Kritiska vithetsperspektiv handlar bland annat om att granska hur föreställningar om gemenskap och normalitet konstrueras och verkar i samhället, säger han. 

Varför behövs det? 

– Det blir ofta konflikter kring de här frågorna, exempelvis när svenskhet diskuteras och när diskussioner om rasstereotyper kommer upp. Men det som blir osynligt i de här konflikterna är det normativa centrumet, ”det vita vi:et”. 

Jeff Werner säger att syftet är att studera vit hegemoni, inte att vara kritisk till vithet. 

– Det handlar om att granska fenomenet vithet och hur människor pekas ut som vita eller icke-vita. 

Det handlar om vithet som maktordning, men det handlar också om vithetens symbolik i film, bildkonst eller litteratur. I boken skriver han bland annat om skönhetstävlingar, föreställningar om blond design och bilder av Jesus; på 1930- och 40-talen kritiserades konstnären Bror Hjorth för att hans Kristusfigurer inte var tillräckligt ljushyllta. Det handlar om den vita färgens symbolik i kristen västerländsk kultur, där vitt bland annat står för ärlighet, upplysning och transparens, och gamla rasideologiska idéer om att vithet i betydelsen renhet kan kopplas samman med en vit ras. 

Idag kan stadsdelar uppfattas som vita eller icke-vita, och frågan är vad som gör att människor definieras som vita. 

– Föreställningen om vem som är vit omförhandlas hela tiden. Hudfärgen är en faktor. Men det finns en massa andra saker som också spelar in. Det är kopplat till seder och bruk, kläder och religion och en mängd fenomen. Det är något som gått till på olika sätt i olika tider. 

Men riskerar man inte att hamna i en fixering vid hudfärg? 

– Människor noterar utseenden och skillnader, vi noterar vilka som har mörkare hy och vilka som har ljusare. Det är inget problematiskt med det, det är en del av vår perception. Det är först när vi knyter det till föreställningar om exempelvis förmågor eller intelligens som det blir problematiskt. Genom historien har vithet haft en koppling till makt; arbetare har ansetts mindre vita än övre medelklass och överklass. Men på 1930-talet kom den svenska arbetaren att framställas med allt ljusare hudfärg. 

– Jag tänker att det hänger ihop med ändrade maktförhållanden. Med en mer fullständig parlamentarism på 1920-talet där arbetarklassen blir representerad och så småningom tar makten genom socialdemokratin. 

Jeff Werner började intressera sig för vithetsstudier när han bodde i USA för 20 år sedan. Men det går inte att bara flytta över anglosaxisk forskning till svenska förhållanden, säger han och konstaterar att diskussionerna och föreställningarna om vithet ser annorlunda ut i Storbritannien och USA än i Sverige. 

Han skrev ”Kritvit?” för att det saknades en introducerande bok på svenska, men också för att han tycker att han sett en del slarv i den svenska debatten på senare är. Det har exempelvis dragits en rak linje från Carl von Linnés klassificeringssystem till 1800-talets rasideologiska forskning. Samtidigt har debatten om utställningshallen ”Vita havet” på Konstfack aktualiserat frågan om den vita konstvärlden. 

Du skriver om konstmuseer som några av de ”vitaste av västerländska institutioner”. Vad menar du med det? 

– Museerna är i runda slängar en 1800-talskonstruktion. De växte fram i dialog med den moderna vetenskapen och det moderna samhället, och hade rollen att visa det bästa av den västerländska kulturhistorien. De konstruerade på så sätt en historia som var väldigt sammanflätad med ras under 1800-talet. Det som inte tillhörde den civilisationshistorien stängdes ute och hamnade på etnografiska museer. Föreställningen om skillnaden mellan konst och kulturföremål är så formerad, och uppgörelsen med det arvet har kommit väldigt sent. 

Han tillägger att konst ofta visats i museer byggda i klassicistisk stil, som anspelar på den vita antiken, och i 1900-talets vita utställningssalar. 

– På ett kanske lite slumpartat sätt flätas det samman med föreställningar om vitt som en neutral färg. Det är inte så att man börjar måla rummen vita för att uttrycka vit överhöghet på något sätt, men den vita färgens symbolik spelar med i de betydelsebildningar som uppstår. 

På 2000-talet har det kommit en handfull svenska avhandlingar med vithetsperspektiv. Filmvetaren Hynek Pallas har skrivit ”Vithet i svensk spelfilm 1989– 2010”. Idéhistorikern Håkan Blomqvist använde begreppet ”socialistisk vithet” i sin avhandling om rasism och antisemitism i svensk arbetarrörelse. Förra året kom litteraturvetaren Therese Svenssons avhandling ”Vithetens koagulerade hjärta”, med en vithetskritisk blick på verk av bland andra Hjalmar Söderberg och Karin Boye. Men det är fortfarande ett mindre antal forskare som arbetar med kritiska vithetsperspektiv. 

– I Sverige brukar vi vara ganska receptiva när det gäller nya teoretiska perspektiv, och ibland också i fronten. Men det här har väl uppfattats som lite obehagligt och problematiskt, säger Jeff Werner som menar att det bland annat handlar om att Sverige har en speciell historia av rasforskning. 

Under 1900-talet gick Sverige från att vara ett land besatt av rasforskning till att bli ett land som uppfattar sig som ett av världens mest antirasistiska. Det svenska färgblinda idealet, där hudfärg inte ska spela roll, har också gjort det svårt att ägna sig åt kritiska vithetsstudier, menar han. 

Kritiska vithetsstudier kan väcka irritation av flera skäl. Sara Ahmed, som själv är ett viktigt namn inom anglosaxisk vithetsforskning, har varnat för att intresset för vithet kan leda till en vit narcissism. Vissa menar att det blir en fokusering som i förlängningen kan leda till ökad rasism. 

I Sverige reagerade statsvetarprofessor Bo Rothstein starkt efter en artikel i universitetstidningen GU-journalen om forskarnätverket ”Vitkrit” i Göteborg. Han kopplade ihop vithetsstudier med kränkthetsstudier. Andra varnar för att intresset för vithet kan skymma frågor om klass. 

Gunlög Fur, professor vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Linnéuniversitetet, ser inte vithetsstudier som något kontroversiellt.”