Reflektioner kring SD:s och extremhögerns olika klädmoden och klädmärken

Nyligen postade en av programledarna för SD:s tv-kanal Riks detta foto på sig själv och ännu en Riks-programledare väl medveten om att denna typ av klädsel liksom Oktoberfesttemat går mycket väl hem hos Riks-tittarna och SD:s mansdominerade väljarkår liksom nog även hos de mer ideologiskt och historiskt medvetna SD:arna. 

Mången SD:are har nämligen genom åren haft en särskild förkärlek för Centraleuropa inbegripet just Bayern liksom Österrike och ibland också Schweiz och Norditalien, regioner och länder som till och från har hyst och/eller hyser stora och framgångsrika högerpopulistiska partier och där den ursprungliga, historiska nationalsocialismen (i München med omnejd) och fascismen (i Milano med omnejd) dessutom en gång uppstod. 

Det är exempelvis välkänt att den tidigare närmaste kretsen runt Åkesson liksom han själv var stamgäster på den österrikiska restaurangen Rauhrackel i Lund under student- och SDU-åren på 00-talet och ännu en Riks-programledare – Christopher Jarnvall – gillar att klä sig i en omisskännlig österrikisk s k lodenkavaj precis som den franska högerradikala författaren Renaud Camus gärna gör, som är den som myntade begreppet le grand remplacement, d v s det stora utbytet som mer är känt som folkutbytet i SD-sammanhang. Ett flertal SD:are har vidare genom åren också deltagit i den åtminstone tidigare årliga alleuropeiska högerpopulistiska och högerradikala balen på Habsburgarnas gamla slott Hofburg i Wien.

Att den svenska s k nationella rörelsen liksom motsvarande rörelser runtom i Europa, och både de historiska och de samtida rörelserna, inte bara är en politisk rörelse utan också en slags subkultur och i det närmaste en egen värld med sina egna klädmoden och klädkoder och med sina egna klädmärken är då inget nytt: 

Innan och under kriget stod österrikaren Hugo Boss för ett flertal av det tyska nazistpartiets mer eleganta uniformer, i Sverige införde dåvarande högerradikaliserade MUF 1933 en egen paramilitär uniform till sina s k kampgruppsavdelningar (KG-avdelningar) bestående av en stilig, stålgrå skjorta med läderkoppel och svart slips som den legendariske konservative ideologen Arvid Fredborg ska ha designat (som ibland har kallats den europeiska efterkrigstida ”konservatismens Marx”) och efter kriget har klädmärken som brittiska Fred Perry, Ben Sherman och Lonsdale (som SD:s mångtaliga skinheads skrudade sig i på 90-talet inklusive Åkesson själv att döma av ett gammalt skolfoto) liksom ryska White Rex och tyska Thor Steinar (som ledande SD:are har burit persedlar från) förknippats med denna rörelse och för svensk del heter det ju ibland att Dressman har ekiperat mången SD-man som vill framstå som salongsfähig. 

Slutligen går det ju i sammanhanget inte att undvika att nämna SD:s egen stilikon Mattias Karlsson som har inspirerat till utvecklandet av en alldeles egen slags klädstil bland dagens SD-män.