Ny bok om hur termen ”identitetspolitik” har blivit ett slagträ i debatten

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag på DN Debatt om sin nya bok ”Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro 2021) som undersöker hur termen ”identitetspolitik” har kommit att bli ett slagträ och ett hjärnspöke både för den svenska vänstern och högern samtidigt som i stort sett ingen av dem som pekas ut kallar sig ”identitetspolitiker” eller säger sig ägna sig åt ”identitetspolitik”. 

Bjereld och Demker konstaterar att det i dagens Sverige anses helt accepterat att analysera samhället utifrån klass och kön, att organisera sig utifrån klass och kön och att mäta mångfald utifrån klass och kön och, skulle jag i alla fall tillägga, numera även utifrån funktionsvariation och sexuell läggning, men inte utifrån ras och etnicitet (dock har de nationella minoriteterna mer eller mindre frikort – d v s det anses idag accepterat bland majoritetssvenskarna, och både de som står till vänster och till höger, att sverigefinnar, tornedalingar, judar, samer och romer organiserar sig). 

Kort och gott går det att säga att termen ”identitetspolitik” slog igenom med full kraft i svenska språket på 2010-talet att döma av artikeldatabaserna och termen har sedan dess de facto kommit att beteckna alla försök att analysera samhället utifrån ras och etnicitet och att organisera sig utifrån ras och etnicitet liksom alla försök att försöka mäta mångfald utifrån ras och etnicitet. ”

Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det. Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Och att det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden konflikterna handlar om.” 

https://www.dn.se/debatt/ordet-identitetspolitik-ar-ett-slagtra-som-saknar-funktion

”Om identitetspolitik bara handlar om grupper som slåss för sina politiska och ekonomiska intressen så är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen de två självklart mest framstående exemplen på identitetspolitiska rörelser. Men i dag anses identitetspolitik oftast relatera till grupper baserade på ras/etnicitet (”svarta”), religion (”muslimer”) eller sexuell läggning/könsidentitet (”hbtq-personer”). 

Det som kallas identitetspolitik utgår från ett rättighetsbaserat rättvisetänkande tillämpat på en grupp. Men när industrisamhället fasas ut och ett allt mer individualiserat samhälle växer fram förväntas grupptillhörigheten stå tillbaka för människors individualitet. 

Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering. Klass anses av de flesta fortsatt vara en sådan legitim bas. Även kön har över tid vunnit legitimitet. Men andra grupptillhörigheter diskuteras och ifrågasätts.” 

(…) 

”Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier. Den som ändå vill använda ordet ”identitetspolitik” måste precisera sig. Vad är det som avses? Är det att politisk mobilisering sker genom att grupper organiserar sig? Eller att dessa gruppers ”identitet” baseras på kultur och inte på klass eller kön? Är det krav på kvotering eller riktade insatser för att öka mångfalden som man är emot? Eller antagandet att personlig erfarenhet av en grupps specifika livsvillkor är nödvändigt för att förstå eller kunna uttala sig om det förtryck och den diskriminering gruppen utsätts för? 

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås.”