Kristersson och Löfven skiljer sig åt betydligt vad gäller ideologisk principfasthet

Det går nog inte att säga något annat än att de två huvudkombattanterna i svensk politik under de senaste åren och fram tills idag (d v s Ulf Kristersson och Stefan Löfven) skiljer sig åt rejält vad gäller ideologisk ärlighet och principfasthet:

Medan Kristersson har gjort en närmast osannolik ideologisk resa från en ivrig och närmast fanatisk fri invandringsförespråkare via ett flera gånger upprepat ”jag-kommer-aldrig-att-samarbeta-med-SD”-löfte och till en ”SD ställer inte några orimliga krav”-inställning i en intervju i SvD som publicerades förra veckan och där han också försäkrar att han inte kommer att gå med på vad som helst från SD:s sida och därmed inte sälja sin själ för maktens skull (d v s Kristersson försäkrar helt enkelt att han inte är en doktor Faust eller kanske snarare som den skrupelfrie Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman ”Mefisto”) så är Kristerssons avgående antagonist Löfven något av hans motsats:

Så fort Löfven tillträdde som Sveriges statsminister 2014 lovade han i sin regeringsförklaring att kampen mot rasism skulle bli en av hans regerings viktigaste och högst prioriterade hjärtefrågor och en tid därefter sjösatte han sedan västvärldens enda nationella plan mot strukturell rasism (och troligen t o m världens enda fram tills dess att Biden tillträdde som USA:s president och gjorde detsamma).

Nu avgår Löfven i samma (antirasistiska) anda med den ideologiska hedern i behåll genom att in i det sista satsa ännu mer på att bekämpa rasism, vilket framgår i dagens intervju med DN:s Niklas Orrenius, d v s Löfven har stått fast vid det han lovade 2014 och mellan 2014-2021 har han dessutom vid ett flertal tillfällen offentligt hävdat att SD är ett rasistiskt parti med ett nazistiskt förflutet.