Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av Respons

Historikern Olof Bortz skriver om mina två senaste böcker ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946–1977” i senaste numret av tidskriften Respons (4 2021):

”Tobias Hübinettes två böcker är sammantaget en utmärkt genomlysning av den svenska rasismens historia. Med önskvärd tydlighet visas rasbegreppets starka närvaro i efterkrigstidens samhällsliv och hur adopterade barn blev brickor i ett politiskt spel.”

http://tidskriftenrespons.se/recension/svensk-rasism-i-blixtbelysning

”Hur diskuterades frågor om ras och rasism i svensk press under efterkrigstiden, från 1940-talets andra hälft till slutet av 1970-talet? I vilka sammanhang och på vilka vis figurerade ordet ras i nyhetsartiklar, ledartexter och debattinlägg? Hur förstods svensk rasism av svenska kommentatorer och av invandrare eller besökare från andra länder? Vad spelade föreställningar om ras för roll i den debatt om internationell och i synnerhet utomeuropeisk adoption under 1960- och 1970-talet som ledde fram till att Sverige blev världens största adoptionsland per capita? 

Dessa frågor utgör utgångspunkten för två nyligen utkomna böcker av Tobias Hübinette, forskare vid Karlstad universitet och specialist på frågor som har med ras, rasism och vithet att göra. Båda böcker är mycket välskrivna, erbjuder tankeväckande perspektiv både på det förflutna och på dagsaktuella frågor och av allt att döma resultatet av gedigna undersökningar. 

”Adopterad” är en analytisk genomgång av adoptionsfrågans roll i debatten i relation till föreställningar om ras och svenskhet, på grundval av ett brett urval av källor. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” är mer av en översikt och kartläggning av debatten i press och tidskrifter som framställer efterkrigstidens svenska diskussioner om rasism i blixtbelysning. Den tematiska uppdelningen leder till upprepning som hade kunnat undvikas, men detta är en randanmärkning. Även om denna bok tar upp adoptionsdebatten och i viss utsträckning citerar samma material som ”Adopterad” kan dessa böcker med fördel läsas tillsammans. Båda böcker innehåller ett stort antal citat, varav vissa är långa blockcitat. Citaten, som skulle kunna inverka menligt på texten, ter sig som påfallande väl valda och ger en av allt att döma representativ inblick i dåtidens debatt.

Hübinette konstaterar att Sverige fram till 1980-talet var ett ur etnisk, eller om man så vill rasmässig, synvinkel ytterst homogent land. Förvisso hade Sverige sedan länge haft inhemska minoriteter som samer, romer och judar, och även om antalet människor med syd- eller utomeuropeiskt ursprung ökade under 1960- och 1970-talet, utgjorde så kallade synliga minoriteter en försvinnande liten del av befolkningen. Diskussionerna som författaren granskar kan därför sägas ha som utgångspunkt hur svenskar reagerade först på tillfälliga besökare, sedan på arbetskraftsinvandrare, blandade och adopterade barn och flyktingar, och hur den svenska offentligheten i sin tur reagerade på dessa reaktioner.

Författaren tar upp alltifrån våld, trakasserier och rasistiska tillmälen till det svenska stirrandet, fascinationen inför det nya och olikartade, exotiseringen och den överdrivna och inställsamma vänligheten. Från 1940- till 1970-talet uppmärksammades en lång rad så kallade rasskandaler, som bestod i att afrikaner, afroamerikaner och svenska romer nekades rum på hotell och bord på restaurang samt på andra vis diskriminerades på bostads- och arbetsmarknad eller antastades. Dessa incidenter, och inte minst diskrimineringen av och rasismen mot romer, ledde till frågan om Sverige också, likt den afroamerikanska sociologen W.E.B. Du Bois bevingade uttryck, hade en colour line. Var Sverige, som gjorde nyhetsstoff av diskriminering, verkligen så annorlunda jämfört med länder som USA och Sydafrika, vars institutionaliserade och officiella rasism kritiserades av svenska politiker och intellektuella?

Ett av otaliga uppmärksammade exempel var den etiopiske kejsaren Haile Selassies barnbarn Merid Beyene som jagades och misshandlades då han påfanns i sällskap med en vit kvinna i Stockholm 1951. Många svenskar verkar ha uppfattat möjligheten till kontakter över rasgränserna, blandäktenskap och sexuella förbindelser som ett allvarligt problem. Under denna tid existerade fortfarande ett ideal om raslig renhet och föreställningar om den svenska rasen som särskilt ren och därför värd att bevara. Barn av blandat ursprung och deras ofta ensamstående mödrar verkar regelmässigt ha utsatts för trakasserier. De pressades av sin omgivning till att lämna sina barn till barnhem eller tilläts göra abort med hänvisning till faderns hudfärg och antagandet att barnen skulle fara illa genom sitt avvikande utseende.

Hübinette fäster stor vikt vid de ord som användes i debatten och de ord som svenskar använde i möten med människor av utomeuropeiskt ursprung. Under 1940- och 1950-talet tilltalades och omtalades dessa individer inte oväntat på vis som i dag framstår som grovt rasistiska. Först under 1960-talet började svenska intellektuella att ifrågasätta bruket av nedsättande benämningar på grupper som svarta, romer och samer. Under denna tid kom också alltfler individer särskilt av afroamerikanskt och afrikanskt ursprung till tals i svenska dagstidningar och kunde ge sin syn på hur de bemöttes i Sverige. 

Ifrågasättandet av dessa nedsättande ord och deras rasistiska karaktär gick hand i hand med ifrågasättandet av rasbegreppet som sådant och föreställningar om ras över huvud taget. Utifrån uppfattningen att raser var en förlegad fiktion om att vissa fysiska skillnader människor emellan var viktigare än andra eller kopplade till karaktärsdrag, förklarade debattörer att de eventuella problemen vid svenskars möte med ”de andra” inte hade med ras utan med fördomar, okunskap och rädsla att göra, som om användandet av ordet ras reproducerade den fördom som skulle bekämpas. De som argumenterade i denna riktning menade att idealet var att fostra svenskarna, och i första hand barn och unga, till färgblindhet, det vill säga att så kallade rasskillnader inte skulle uppfattas som mer anmärkningsvärda än andra fysiska skillnader människor emellan.

Det är i detta sammanhang, och i relation till det växande svenska engagemanget för och solidariteten med förtryckta grupper på andra kontinenter och den antikoloniala kampen i Afrika och Asien, som debatten om utomeuropeisk adoption kommer in i bilden. Eftersom intellektuella och konstnärer redan konstaterat att problemet inte låg hos den person som nekades bord vid en restaurang på grund av att hen var rom eller den afrikanska student som tittades ut eller tilltalades med n-ordet – än mindre hos den ”ras” dessa individer representerade i den svenska omgivningens ögon – var frågan hur man skulle komma tillrätta med svenskarnas fördomar. En väg som förordades var upplysning, information och undervisning, särskilt för barn och unga, om det felaktiga och farliga med denna typ av fördomar. En annan var helt enkelt att göra precis det som den svenska rasbiologins och rasstolthetens företrädare hade varnat för under decennier, nämligen att blanda upp det svenska folket. Att göra Sverige mer heterogent skulle enligt denna tanke vänja svenskar vid att människor ser olika ut.

Under 1960- och 1970-talet skulle barn från andra kontinenter bli brickor i det rasbiologiskt politiska spel som Hübinette analyserar. Det var med målet att blanda upp den svenska befolkningen i åtanke som en rad debattörer under 1960-talet började kritisera Sveriges restriktiva hållning i frågan om internationell adoption. Myndigheter och företrädare för hjälporganisationer avrådde vid denna tid för utomeuropeisk adoption med hänvisning till de svårigheter som skulle drabba avvikande barn i en för dem främmande miljö. Hübinette tolkar denna debatt som en diskussion mellan två läger som då det begav sig beskrevs som raspessimister och rasoptimister. Enligt de rasoptimistiska kritikerna levde förlegade föreställningar om ras kvar hos svenska myndigheter som ville fortsätta att hålla isär olika folkgrupper.

Företrädarna för den rasbiologiska hållning som började bli alltmer obsolet kunde alltså slå vakt om barnens bästa med hänvisning till svenska fördomar, samtidigt som adoptionsivrarna, som i vilket fall såg det som en god gärning att rädda barn från deras ursprungsländers fattigdom och nöd, menade att en införsel av utomeuropeiska barn var det bästa sättet att komma tillrätta med just dessa fördomar, som ett slags vaccinering eller tillvänjningsbehandling av fobier. Denna föreställning byggde på tanken att ju mer svenskar skulle exponeras för mångfald, desto mer skulle de komma att betrakta det som något på samma gång självklart och irrelevant. Hübinette visar att utomeuropeisk adoption blev en hjärtefråga för en rad olika kulturpersonligheter, däribland Hasse Alfredson, och att det formerades ett slags politisk konsensus, från höger till vänster i denna fråga.

Hur reagerade då adoptivföräldrar på den rasism som mötte deras barn? Vissa tog denna fråga på allvar, förstod hur illa det drabbade barnen, och menade att samhället måste ta krafttag mot fördomar i alla dess former. Andra bagatelliserade frågan och menade att rasistiska tillmälen förvisso antingen var beklagliga eller inte värre än annat som barn får utstå av sina kamrater, men att barnen i vilket fall hade det bättre i Sverige än i sina hemländer. Åter andra, som Margareta Blomkvist, grundaren av Adopptionscentrum, försökte vid mitten av 1970-talet vänja sina barn från Etiopien och Sydkorea vid det svenska samhällets rasism genom att kalla dem för ”’neger’ och ’kines’ för att liksom avdramatisera själva orden”. Mindre remarkabelt men likväl talande för de förväntningar som vilade på adoptivbarnens axlar var att de skulle ha det internationella sinnelag och intresse för ”rasfrågan” som många svenskar ansågs sakna.

Hübinette visar också hur annorlunda adopterade utomeuropeiska barn behandlades i relation till invandrare och svenska blandade barn. Att adoptera utomeuropeiska barn sågs i den allmänna debatten och av många människor som en god och osjälvisk gärning, trots den rasism som samtidigt drabbade dessa barn. Att som vit svenska få barn med en svart utlänning betraktades däremot som ”slarv” och ett tecken på dålig karaktär. Samma barn kunde därför ännu på 1970-talet bemötas på diametralt olika vis, beroende på om det uppfattades som adopterat eller fött av en svensk mor. Ett adopterat barn med annan hudfärg än sina vita föräldrar gav positiva associationer till vit paternalistisk godhet i en familjekonstellation där raserna trots allt fortfarande var åtskilda, medan ett barn av blandat ursprung i stället förde tankarna till rasblandning och den svarte mannen som sexuell konkurrent. Dessutom kunde förespråkarna för adoption acceptera kritiken av invandring genom att argumentera att små barn, till skillnad från invandrade vuxna och familjer, inte kunde anklagas för att ta jobb och bostäder och dessutom blev svenska på direkten.

Frågan om utomeuropeisk adoption föll inte i god jord i samtliga politiska läger. Ur ett klassiskt rasbiologiskt perspektiv var det en befängd tanke att en pojke från exempelvis Etiopien skulle kunna bli svensk genom att växa upp i en svensk familj. Den svenska extremhögern kunde knappast se den av adoptionsförespråkarna förespeglade blandningen av det svenska folket med blida ögon och höll också länge hårdnackat fast vid motståndet mot utomeuropeisk adoption. Partier som Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Bevara Sverige svenskt och Sverigedemokraterna, menade från 1960- till 1990-tal att det inhemska behovet av barn att adoptera skulle täckas genom en mer restriktiv abortpolitik. De adopterades svenskhet blev något av en knäckfråga för dessa partier och när Sverigedemokraterna 2014 inkluderade två adopterade partimedlemmar i en valfilm med antirasistiskt budskap visade de enligt Hübinette hur långt de var villiga att gå för att göra sig av med den rasbiologiska stämpeln.

Undersökningen i ”Svensk rasism under efterkrigstiden” tar 1977 års raskravaller, i bland annat Södertälje, när gäng av svenska raggare attackerade och misshandlade assyrier och syrianer i staden, som slutpunkt. Efter det året blev ordet ras mindre och mindre vanligt förekommande i Sverige för att enligt Hübinette i dag vara helt frånvarande. Det figurerar varken i myndigheternas terminologi eller i den allmänna debatten, annat än som del i begreppet rasism. En av flera förtjänster med dessa två böcker är att de med all önskvärd tydlighet visar hur centralt detta ord var under den långa efterkrigstid som ledde fram till det Hübinette kallar dagens färgblinda antirasism, en period som var allt annat än blind för färg och ras. Det går svårligen att betrakta dagens debatter om svensk rasism med samma ögon efter att ha läst dessa två böcker.”