Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen

Barnläkaren och författaren Salomon Schulman skriver om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Expressen: 

”I sin senaste bok kartlägger Tobias Hübinette historien om den svenska adoptionsdebatten. Salomon Schulman läser en nyanserad skildring av en länge omstridd fråga.” 

https://www.expressen.se/kultur/bocker/svenskarnablundade-for-adoptionens-komplexitet

”Kanske gjorde ungdomsrevolten på sextiotalet det svenska folket hyggligare? Ett tecken: man tog hit barn från Tredje världen. Hans Alfredson kunde inte säga det bättre – i en artikel i Expressen 1974 uppmanade han människor att föröka sig genom adoption. 

Sverige kom att hamna allra överst på topplistan i världen. Vår siffra för mottagande av utomeuropeiska barn ligger på kring 50 000 ungar sedan 1950-talet och framåt, enligt Hübinettes uppskattning. 

Nu har vår vassaste vetenskapsman i ämnet, Tobias Hübinette, utkommit med ett kritiskt verk som blandar ner en del smolk i glädjebägaren: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” 

Författaren tar sats i ett 1960-tal som fortfarande bar på det gamla samhällets rasfördomar. Således avrådde Medicinalstyrelsen, Socialstyrelsen och Röda korset bestämt från att ta hit barn från ”starkt skilda rasgrupper”. Flera forskare och opinionsbildare slöt upp bakom dessa idéer som var ganska utbredda i den tidens tämligen homogena svenska samhälle. Det skulle dröja till slutet av förra seklet innan de stora flyktingskarorna anlände. 

Kungens livläkare, den ansedde högerriksdagsmannen Gunnar Biörck, sa år 1978 att han var emot att skaffa hit barn genom adoption från u-länderna. Inte förvånande om man känner till att denne efter Kristallnatten ledde medicinarkåren i stora rasdemonstrationer mot att några få judiska läkare skulle räddas till Sverige. 

När jag som doktor träffar adoptivbarn händer det att jag grips av ett slags förstämning. En del av dem har ju hamnat här som ett resultat av barnarov eller annan kriminell verksamhet emedan adoptionsorganisationerna varit blåögda. 

Jag tänker på att den separation de adopterade har upplevt som spädbarn kan ha bäddat för depressioner senare i livet. Jag tror att dessa trauman kan vara en viktig del i den identitetsproblematik flera adoptivungdomar senare upplevt. Påfallande är hur snälla deras svenska föräldrar varit, vilka jag mött i mitt läkarvärv. 

Ofta representerar de välbärgade och socialt goda sammanhang. De har så gott som alltid varit mycket fästa vid sina barn, är mitt intryck. 

Hübinette har på ett skarpsinnigt vis återgivit den debatt som löpt parallellt med dessa barns uppväxt genom att nagelfara hundratals artiklar, böcker och riksdagsreferat för att extrahera deras ofta fördomsfulla innehåll. 

Författaren pekar också på hur denna bäst integrerade minoritet, adoptivbarnen, utnyttjats av högerextremister för att tona ned deras rasism. Det grövsta exemplet som nämns är Jackie Arklöv som accepterades av nazisterna. Sannolikt hyllade de hans våldsbenägenhet. 

Det är en intressant bok skriven av en forskare, själv med adoptionsbakgrund. Den pekar på svensk rasism och på vilka svårigheter som möter dessa ofrivilliga invandrare. Ändå tror jag att de har det bättre förspänt än de utomeuropeiska flyktingarna, som alltför ofta hamnar i segregationens klor. 

Hübinette påpekar att den grundläggande inställningen till adoption förändrades 1968. Först då började man på allvar låta de små plantorna komma innanför de svenska grindarna – kanske det viktigaste bestående minnet av detta flower power-år?”