Kommer andragenerationsflickorna i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund att lyckas klassklättra i framtiden?

Beteendevetaren Mårten Westberg skriver idag på DN Debatt om en samling uppsatser som 179 mellanstadieelever på Östermalm respektive i Rinkeby och Tensta i Stockholm har skrivit och lyfter fram att medan pojkarna i miljonprogramsområdena tenderar att odla orealistiska planer – s k tusen på en-drömmar – angående sin framtid (många uppger att de ska bli fotbollsproffs ”som Zlatan” samt att de ska bli ”skitrika”, ”köra Ferrari” och ha ”privatplan och helikopter” o s v) så hyser ”Orten”-flickorna enligt Westberg generellt mer realistiska framtidsdrömmar.

Westberg påminner också om att det är mycket svårare att klassklättra i dagens Sverige än under 1900-talet då relativt höga procentandelar av arbetarklassens och den lägre medelklassens barn klassklättrade i generation efter generation samtidigt som det fortfarande är lättare att klassklättra i Sverige än i övriga västvärlden och han nämner också att bara i stadsdelen Rinkeby finns det redan runt 800 s k UVAS/NEET-”grabbar” – d v s tonårspojkar och unga män som mer eller mindre fullständigt har misslyckats med skolgången redan i grundskolan/högstadiet och som vare sig arbetar, studerar eller gör praktik.

”40 procent av pojkarna i Järva hade tusen på en-drömmar, oftast fotbollsproffs. Men bara 19 procent av flickorna.”

https://www.dn.se/debatt/jarvaflickornas-drommar-om-framtiden-ger-hopp

”Att Stefan Löfven nått långt trots att han föddes fattig är väldigt bra, men han startade sin klassresa när ­murarna mellan klasserna var som lägst och rörligheten var som bäst. Som socialdemokrat smärtar det att läsa DN:s serie artiklar om intergenera­tionell rörlighet. Rapporterna från svenska forskare visar att klassresorna inte har förenklats, utan snarare blivit svårare sedan 1950-talet. Det är ett 70-årigt misslyckande i det socialdemokratiska kärnuppdraget. Bara 12 procent av pojkarna och 13 procent av flickorna klarar av att göra Stefan Löfvens resa, från den lägsta inkomstnivån till den högsta. Att de nordiska länderna har världens lägsta murar är möjligen en liten tröst, men 13 procent borde vara många fler och ingenting är viktigare.

Några av hindren som begränsar rörligheten är förstås att växande skillnader i inkomst driver på boendesegregationen och uppdelningen i friskolor och kommunala skolor. De tidiga åren anses vara särskilt viktiga. Taggtråden högst upp på muren mellan klasserna består i att uppemot 70 procent av alla jobb förmedlas via personliga kontakter. Varje sådan rekrytering håller underklassens barn kvar i underklassen. Det är i längden inte bra för någon. Murarna gör genvägen via knarket attraktivare. De kriminella gängen växer.”

(…)

”Tre av fyra mellanstadieflickor i Järva drömmer om vanliga yrken som läkare, lärare eller ägare av en privat arbetsförmedling. Kvaliteten på uppsatserna får mig att tro dem. Språkbehandlingen och mogenheten får mig att känna att det här är flickor som det kommer att gå bra för.”

(…)

”Deras mammor hade kanske fem–sju barn, men i sina uppsatser skrev tio–tolvåriga flickor att de nog precis har hunnit skaffa sitt första barn om 20 år. De ser en framtid med mellan noll och tre barn (median 2,5) som de tänker sätta i bra skolor och läsa läxor med.”