Recension av ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan

Journalisten Holger Nilén skriver om min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i tidskriften Folkhögskolan:


”I boken Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt utgår Tobias Hübinette från 500 artiklar, riksdagsdebatter, radio- och tv-inslag och attitydundersökningar.


Han är själv adopterad från Sydkorea, forskare vid Karlstads universitet och studerar frågor om ras och vithet i Sverige.


Hübinette beskriver den vita renhetsperioden 1905-1968. Det är en stundtals obehaglig läsning. Svenska kvinnor som blivit gravida med svarta ansökte om abort på så kallade sociala indikationer, ofta övertalade av familjen.


I början av 60-talet avrådde Socialstyrelsen från internationella adoptioner: sociala skäl talade emot att barn från ”exotiska länder” eller med ”från svensk avvikande hudfärg” förflyttades till Sverige” och Rädda Barnen varnade för att icke-vita barn skulle växa upp som ”särlingar” och förbli ”främlingar”.


På 60-talet var Sverige utpräglat rasligt homogent. Svenskarna hade knappt börjat resa utanför Europa. Så kom de första adoptivbarnen: en koreansk flicka 1957 och ett koreanskt syskonpar 1958.


1950-66 kom 240 barn, de flesta från Sydkorea. Idag finns 60 000 internationellt adopterade i Sverige. Den högsta årssiffran var 1977 med 1 800. 2018 var den drygt 350.


1966 undertecknade Sverige FN:s konvention mot rasdiskriminering. Samtidigt var engagemanget för svarta amerikaner, koloniernas frigörelsekamp och kampen mot apartheidregimen i Sydafrika stort.


Men att föda ett barn med avvikande hudfärg ansågs omoraliskt. Att adoptera ett så kallat u-landsbarn blev däremot en god gärning.


Hübinette beskriver raspessimister, mest myndigheter, och rasoptimister, opinionsbildare som hoppades på att många adopterade u-landsbarn skulle minska rasfördomarna. Han talar om den vita solidaritetsperioden 1968-2001, när det blev vanligt med ”färgblindhet”. Många adoptivföräldrar menade att barn vänjer sig vid andra hudfärger. Några gick så långt att de kallade sina barn för ”din lille svarting” eller ”kinesen”.


Hübinette menar att de utlandsadopterade haft stor betydelse för den svenska antirasismen.”