I år är det 30 år sedan John ”Lasermannen” Ausonius inledde sitt enmansraskrig

Journalisten och författaren Gellert Tamas påminner idag i DN om att det har gått exakt 30 år sedan som den förste s k ”Lasermannen” John Ausonius (Sverige har som bekant haft fler än en rasideologisk seriemördare) inledde sitt enmansraskrig samtidigt som den första nazistiska terroristgruppen VAM förde sitt s k raskrig (Sverige har som bekant haft fler än en nazistisk terroristgrupp) och den dåvarande svenska s k nationella rörelsens parlamentariska gren SD (Sverige har som bekant haft fler än ett kryptonazistiskt parti) marscherade på gatorna och vrålade ”Ut med packet!”, ”Vit makt, judeslakt!” och ”Lasermannen skjut för att döda!”.

Tamas menar att detta ”jubileum” bör vara en tankeställare för oss svenskar lika mycket som 10-årsminnet av 22 juli-terrorattentaten, som inföll alldeles nyligen, är det för norrmännen.

Det ska dock samtidigt påminnas om att Tamas själv trampade fel på 90-talet: Liksom alltför många andra inom medie- och kulturvärlden och inom politiken och tyvärr inte minst på vänsterkanten stöttade Tamas Fryshusets och dess grundare Anders Carlbergs skinheadprojekt, som S och V likaså stöttade, och senare även det s k vikingarockbandet Ultima Thule. På 1990-talet valde nämligen 1000-tals svenska barn, ungdomar och unga vuxna att bli skinheads i samband med att Ultima Thule fick sitt stora kommersiella genombrott, vilket i sin tur radikaliserade SD och bl a fick Åkesson och SD:s nuvarande ledargarnityr att ansluta sig till partiet.

Just Tamas väljer alltid nogsamt att inte nämna 90-talets skinheads, Ultima Thule och vit makt-musik då han helt enkelt var alltför insyltad i att legitimera och stödja denna på sin tid mycket våldsamma ungdomssubkultur och den rasideologiska populärmusikgenre som Ultima Thule representerade.

https://www.dn.se/kultur/gellert-tamas-john-ausonius-sag-ingen-skillnad-mellan-sitt-fysiska-vald-och-debattens-verbala-vald

”Sensommarmörkret hade börjat sänka sig när John Ausonius, natten mot den 3 augusti – på tisdag för exakt trettio år sedan – stoppade ett avsågat Ermagevär, utrustat med ett lasersikte, under sin beigea rock.

Några timmar senare, strax efter midnatt, sköt han studenten David Gebremariam från ett buskage i närheten av Gärdets tunnelbanestation. Den 27-årige mannen överlevde, men skotten i den mörka augustinatten blev inledningen till några av de mest dramatiska veckorna och månaderna i svensk samtidshistoria.

Lasermannen, som han döptes till av medierna, skulle begå ytterligare nio attentat, ett av hans sammanlagt elva offer skulle dö, flera andra få fysiska – och psykiska – men för livet. Demonstrationer mot det rasistiska våldet skulle fylla landets gator, tiotusentals svenskar med så kallad ”invandrarbakgrund” skulle delta i en landsomfattande varningsstrejk. Statsministern skulle hålla tal till nationen medan polisen närmast desperat arbetade med den största utredningen sedan mordet på Olof Palme.

När jag träffade Ausonius tio år senare var han tydlig med det politiska motivet bakom sitt enmanskrig. Då – som nu – rådde en upphetsad debatt i medierna. VAM, Vitt Ariskt Motstånd, hade på fullaste allvar förklarat krig mot det de kallade ”rasblandarsamhället”.

Sverigedemokraterna, vars dåvarande ledare Anders Klarström bland annat använt VAM som sina livvakter, marscherade på gator och torg under slagord som ”Judesvin” och ”Ut med packet”. Det nyetablerade riksdagspartiet Ny demokrati hävdade att de tiotusentals flyktingarna från folkmordets Bosnien i själva verket var ”lyxturister” och att landet Sverige inte orkade med fler invandrare. De rösterna, från Sverigedemokraterna till Ny demokrati, blev Ausonius inspiratörer:

”Deras budskap gav mig en form av feedback, om man ser psykologiskt på det hela…[deras] invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.”

Ausonius sa sig inte se någon skillnad på det fysiska våld han själv utövade och det verbala våldet som genomsyrade den politiska debatten. Tvärt om. Det verbala våldet var själva förutsättningen för hans fysiska våld. Ausonius var övertygad om att hans våldsdåd hade ett stort stöd, han ansåg sig handla i folkets namn.

”Jag rättfärdigade attentaten med att det var invandrare, att det var politiskt fel att ta hit dem … Jag vände mig ju mot invandrare eftersom det fanns så många som inte gillade dom … kanske tjugo, trettio procent tyckte ju som jag, att det fanns för många invandrare i Sverige. Och dom brydde sig litet, inget alls, eller i alla fall mindre eftersom jag gick och sköt invandrare. En del tyckte ju till och med om det.”

Det var knappast en tillfällighet att polisens – och Säpos – initiala misstankar riktades mot kretsarna i och kring Sverigedemokraterna. Utredningens förste namngivne misstänkte var en aktiv sverigedemokrat, ökänd för sitt hat mot ”invandrare” och sin vapenfixering.

Enligt Säpos kartläggning hade mannen varit aktiv i flera högerextrema grupperingar, innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna direkt efter grundandet 1988. Den man som tipsade polisen hade själv varit medlem i partiet. Hans vittnesmål ger en nära inblick i Sverigedemokraternas inre liv i det tidiga 1990-talet.

”Hur såg det ut i partilokalen?” undrade polisen som förhörde tipsaren.

”Det var sprayat överallt på väggarna med ’död åt alla n-gr-r’ och ’skjut alla invandrare’, den typen av budskap. Först blev jag lite förvånad. Jag trodde inte att de höll på med sånt, men så småningom fattade jag vad det hela handlade om. Utåt försökte de vara väldigt välkammade och städade, inåt visade de ett helt annat ansikte. Så till slut bestämde jag mig för att sluta. Jag tycker visserligen inte om invandrare, men de här typerna skrämde mig, de verkade mena allvar.”

”Du sa att de har vapen?”

”Ja. I partilokalen såg jag en låda som tillhör en av ledarna, den var full med revolvrar, eller pistoler. Jag är inte så bra på vapen att jag kan se skillnaden.”

Det är en lika obehaglig som skrämmande lägesbild. Och inte helt oväntad.

Historien om det tidiga 1990-talets rasistiska våldsdåd i Sverige är också historien om Sverigedemokraterna. Exemplen är många. Av de tre unga män som anlade en mordbrand i moskén i Trollhättan 1993 var en medlem och de två andra sympatisörer. Samma år greps en ledande sverigedemokrat, samt ordföranden för ungdomsförbundet, med en skarpladdad handgranat i närheten av den plats där Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman precis skulle hålla sitt första maj-tal. Ledaren för Sverigedemokraternas ungdomsförbund spelade också en huvudroll i samband med mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999.”

(…)

”Det var just under denna tid, årsskiftet 1994–1995, som Jimmie Åkesson bestämde sig för att gå med i Sverigedemokraterna. Det var just detta parti den då tonårige sölvesborgaren valde att viga sitt liv åt.”

(…)

”Från att ”invandringsfrågan” knappt hade diskuterats blev den, under några månader hösten 1991 och våren 1992, själva navet i det offentliga samtalet. Påverkade av de initiala framgångarna för Ny demokrati verkade allt fler av samhällets röster, från politiker till medier, se blott en orsak till stora delar av Sveriges problem – invandringen.

Att det var de så kallade ”invandrarna” som utsattes för Ausonius attentat, att det var ”invandrare” som utsattes för diskriminering, hamnade i socialt utsatta miljöer, att flera undersökningar visat på en omfattande strukturell diskriminering där svenskar med mörk hud- eller hårfärg haft svårare att få såväl jobb som bostad, eller inte ens släpptes in på många krogar och restauranger, blev underordnat utpekandet av ”invandraren” som roten till det onda. Kulmen nåddes troligen hösten 1993 när tidningen Expressen, i krigsfeta rubriker på löpsedlar över hela landet, skrek ut budskapet: ”KÖR UT DEM!”

Samhällets oförmåga att se eller konfrontera det egna landets problem har kanske aldrig illustrerats tydligare än under Lasermannens tid, i det ögonblick i februari 1992 när dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo – i sällskap av statsministern Carl Bildt – som svar på hundratals Rinkebybors förtvivlade krav på krafttag mot rasism och diskriminering, och deras försök att få politikerna att förstå att de, bokstavligt talat, fruktade för sina liv, höjde händerna och sa:

”HALLÅ! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger: ’We shall overcome’!”

Det känns lika relevant som viktigt att peka på Sverigedemokraternas historia i dessa tider när såväl ledande politiker som debattörer på högerkanten närmast tycks tävla i att utmåla partiet som ett i grunden alldagligt, pålitligt och regeringsdugligt alternativ.”

(…)

”För drygt en vecka sedan inföll tioårsdagen av massakern på Utøya. Breiviks massmord, den norske terroristen nämnde för övrigt såväl Ausonius som Peter Mangs i Malmö som sina förebilder under rättegången, har utlöst en tidvis infekterad debatt i Norge om landet har gjort upp med den ideologiska idévärld – en stark islamfientlig nationalkonservatism med målet att bevara det egna folkets påstådda enhet – som formade Breivik och som fortfarande är den europeiska högerpopulismens grundmantra. Kanske är det dags att denna diskussion börjar på allvar även i Sverige.

En sådan debatt känns lika central som grundläggande i ett läge där allt fler debattörer och politiker tycks göra allt för att svartmåla invandringen och vittvätta Sverigedemokraterna – med målsättningen att vinna taktiska och strategiska partipolitiska poäng.

Den 25 april 1992 marscherade drygt 400 sverigedemokrater genom centrala Stockholm under sin årliga så kallade Engelbrektsmarsch. Flera av deltagarna stämde spontant upp i talkören: ”Lasermannen skjut för att döda, Lasermannen skjut för att döda!”

Den här, och liknande händelser i Sverigedemokraternas historia – eller nutid – verkar partiledaren Jimmie Åkesson inte se några problem med, åtminstone inte om man ska döma av hans budskap på Twitter den 10 juni:

”Till skillnad från Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater kommer vi varken att lämna eller överge våra rötter.”

För Sverigedemokraterna går kampen vidare. På sin Facebooksida beskriver sig partiets chefsideolog Mattias Karlsson som ”konservativ patriot” och ”aktiv i kulturkriget”.

Om drygt ett år kan Sverige ha en regering som är helt beroende av Sverigedemokraterna. Det är åtminstone ett sådant mandat moderater och kristdemokrater ber väljarna att ge dem.”