Historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring

Den märkliga historien om när Bruno Liljefors tilldelades A.H.:s stora konstpris som dessutom delades ut av Sverigevännen Göring:

Att ett flertal svenskar var mäkta populära i Nazi-Tysklands (arieserade) kulturliv har ju varit känt sedan länge: 

Inom populärkulturen var ”Karlstads stora dotter” Zarah Leander (som t o m fick sjunga för A.H.) den största populärmusikikonen av dem alla vars talrika hitsånger sägs ha sjungits av både lägerfångar och lägervakter i de tyska koncentrationslägren (d v s så otroligt populär var ”Die Leander” innan och under kriget om nu denna uppgift stämmer), i filmens värld var både Leander och Kristina Söderbaum två av de allra största stjärnorna, inom operans och konstmusikens värld gjorde Kungl. Operans blivande chef Set Svanholm (som t o m fick sjunga för A.H.) liksom Jussi Björling (som bl a sjöng för nazitopparna på det påkostade 2-årsjubiléet av den tyska invasionen av Danmark och Norge i Berlin den 9 april 1942 och ropades in hela femton gånger efter att det reguljära konsertprogrammet var över – dock ska hans landsmaninna Leander ha slagit det – hon ska ha ropats in osannolika 30 gånger efter en fullkomligt bejublad konsert i Berlin som doktor Goebbels m fl nazistledare närvarade på) enorm succé och inom litteraturen var både Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Selma Lagerlöf oerhört populära och så till den grad att bl a ”Herr Arnes penningar” distribuerades gratis i massupplaga (på tyska) till de tyska Wehrmacht-soldaterna vid de olika fronterna (OBS: frågan är väl dock hur många av de tyska soldaterna som ens orkade bemöda sig om att läsa om 1500-talets bohuslänningar mellan det eviga ”pangandet” och ”fajtandet”…).

Mindre känt är nog dock att svenska konstnärer också älskades och hyllades i Nazi-Tyskland och särskilt gällde det Bruno Liljefors som på Reichsjägermeister Hermann Görings stora internationella jakt(konst)utställning i Berlin i november 1937 tilldelades det finaste priset av dem alla – ”der grosse Preis Adolf Hitlers”.

Fler verk av Liljefors visades enligt uppgift på utställningen i Berlin än någonsin tidigare utanför Sveriges gränser (d v s fram tills dess) och Liljefors var så populär i Nazi-Tyskland att Göring personligen hade skrivit förordet till den tyska översättningen och upplagan av dennes bästsäljande bok ”Det vildas rike”.

I den svenska paviljongen i Berlin visades även fotografier, teckningar, skulpturer och tavlor av bl a Bengt Berg, Axel Borg, Carl Skånberg, Helmer de Verdier, Leander Engström, Axel Sjöberg, Albert Engström, Bror Hjorth, Arvid Knöppel och Rolf Mellström och Sveriges paviljong tilldelades som helhet staden Berlins finaste pris Ehrenpreis der Stadt Berlin (medan den polska paviljongen vann utställningens förstapris). 

De olika tavlorna och konstverken liksom andra föremål som ställdes ut med jakttema såsom en ståtlig krona från en hjort som ”kraftkarlen” Karl XI en gång i tiden hade nedlagt hade lånats ut av bl a Livrustkammaren, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Thielska galleriet. Jägmästare Folke Broomé var sedan den som stod för det (natur)vetenskapliga innehållet i svenskarnas fullmatade paviljong – Broomé stod bakom en omfattande geografisk-statistisk översikt över de svenska djuren (d v s vilka de var, hur många de uppskattades vara, hur de betedde sig och var någonstans de bodde i landet).

Sveriges paviljong ska ha varit den största efter värdlandets paviljong och hela 28 personer ingick i det utskott som hade stått bakom den svenska paviljongen – det största antalet av alla deltagande länders olika utskott vilket väl skvallrar om vilka resurser Sverige som land hade lagt ned för att kunna delta i denna (nazi)tyska utställning och därmed skänka heder och ära åt den dåtida svenska konstvärlden.

Utskottet leddes slutligen av greve Oscar Douglas och utställningen bevistades bl a av den högerextrema greven Clarence von Rosen och arvfursten Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande konungs pro-nazistiske far, liksom av ett flertal pro-tyska brittiska aristokrater. Samma dag som Göring öppnade utställningen bjöds de finaste gästerna (läs: furstarna och adelsmännen och deras fruar, såvida de ens hade följt med till Berlin) på en överdådig privat lunch med Göring och bl a var just Bernadotte:arnas Gustaf Adolf en av dessa hedersgäster tillsammans med bl a lord Halifax.