Än en gång om icke-vita adopterade och behovet av rasbegreppet med anledning av DN:s reportage om rasism inom vården

I ett land vars majoritetsinvånare numera helt och hållet saknar ett språk för att tala om ras är det ändå möjligt att göra det via ett slags färgblint kodspråk såsom att fråga om ”svensk-svenska”, ”ljusa” eller ”etniskt svenska” läkare, sjuksköterskor eller tandläkare (för alla förstår då att det handlar om ”helvita helsvenskar” som generellt är enspråkiga svensktalande och som oftast antingen bär fornnordiskt nordgermanskt klingande namn eller bibliska judisk-kristna namn) men när det kommer till utomeuropeiska utlandsadopterade blir saken (d v s ras) lite mer komplicerad eller närmare bestämt – då bränns det rejält för då ställs saken (d v s ras) verkligen på sin spets (för de icke-vita adopterade är då kort och gott 100% kulturellt svenska samtidigt som de till 100% ser annorlunda ut till kroppen – d v s de adopterade är det ultimata lackmustestet på när ras verkligen har betydelse eller ej för det enda som skiljer dem åt från majoritetssvenskarna är den kropp de råkar bo och befinna sig i): 

https://www.dn.se/sverige/patienter-tillats-valja-lakare-med-enbart-svenskt-ursprung-over-hela-landet

”Bland de vårdgivare som DN kontaktar är det flera som ger konkreta instruktioner för hur man som patient ska gå tillväga för att se till att man får just en etnisk svensk läkare eller tandläkare. En av dem är en privat tandläkarklinik i Kronoberg. 

— Jag har Stina som är svensk. Moa är uppväxt här men adopterad. Så om du vill kan vi boka dig på Stina. Eller bara skriva in här att du bara vill träffa svenska tandläkare, säger personal vid kliniken. Innan samtalet avslutas lägger kliniken till att det går att skriva in önskemålet om tandläkarens ursprung när man bokar tid på deras hemsida. Detta kan man göra i en ruta för övriga kommentarer.”

SVT:s kulturredaktions redaktör Per Andersson ger dessutom idag Catrin Lundström och mig rätt med anledning av DN:s reportage: Tillsammans har vi – och bl a i vår senaste samförfattade bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” (2020) – i opposition mot i stort sett hela forskar-Sverige och mot i stort sett hela den svenska antirasistiska rörelsen förespråkat att vi åtminstone ibland faktiskt behöver använda oss av rasbegreppet även i Sverige när vi talar om hur olika utseendeskillnader och kroppsliga aspekter faktiskt har betydelse ibland också i Sverige. 

Om ett år (d v s 2022) kommer jag f ö ut med en ny bok – ”Den svenska färgblindhetens uppkomst och utveckling. Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” – som just berättar historien om hur och varför Sverige kom att bli världens mest färgblinda antirasistiska land som redan i slutet på 1990-talet blev det första landet i världen att avskaffa rasbegreppet. 

”Efter Dagens Nyheters granskning om att läkare väljs bort på grund av sitt ursprung, ser Kulturnyheternas Per Andersson en rasdebatt i snabb förändring. ”Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system”, skriver han.” 

https://www.svt.se/kultur/dn-s-granskning-fornyar-debatten-om-rasbegreppet

”I ivern att bekämpa rasismen har det svenska samhället gallrat bort ordet ”ras” angående människor, både ur vardagsspråket och ur det officiella språket, som Catrin Lundström och Tobias Hübinette påpekade i sin bok ”Vit melankoli”. 

Ras är till exempel inte en av de sju diskrimineringsgrunderna som listas i diskrimineringslagen. Det kan ju verka konstigt med tanke på att rasism samtidigt, med ganska bred samstämmighet, betraktas som en av de allra vanligaste formerna av diskriminering. 

Eller helt naturligt, med tanke på att vi alla vet att mänskliga raser inte existerar, utan är något som rasismen uppfunnit för att sortera och nedvärdera människor, skriver Kulturnyheternas Per Andersson. På senare år har en mindre grupp rasismforskare argumenterat för att ordet ”ras” bör återinföras i det svenska språkbruket. Inte som ett falskt biologiskt begrepp, utan som ett socialt begrepp – termen för de kategorier som aktiveras i rasismen. 

Det har uppfattas som en extremposition i debattens marginaler. De har fått åtskilliga rubriker men ganska lamt gensvar. Ibland frenetiskt motstånd, som när debatten handlat om det rimliga över att föra statistik med någon form av rasbegrepp (istället för någon variant av invandrarbegreppet). 

När jag själv recenserade Lundström och Hübinettes bok i december höll jag det för orealistiskt att det djupt misskrediterade rasbegreppet skulle kunna göra comeback i svenskan. Men mycket kan förändras på sex månader. Rasismdebatten har snabbt förändrats, fördjupats, komplicerats och globaliserats. Nu känns det mindre osannolikt. 

Dagens Nyheters undersökning idag – med det chockerande resultatet att vården ofta och villigt tillmötesgår rasistiska önskemål i valet av läkare – visar också på relevansen i argumentationen från Tobias Hübinette med flera: Utan ordet ”ras” är det lätt hänt att rasismen glider undan beskrivning och analys. 

Önskemålet om en ”svensksvensk” eller ”ljus” läkare betyder ju att man vill ha en vit läkare, inte en svart eller brun. Om man låter ett sådant resonemang utspela sig inom ett gängse vårdspråk – där brukare har rätt att känna trygghet i vårdsituationen – kan man kanske lätt komma fram till att det är ett rimligt krav. Den här patienten upplever kanske ångest och stress vid tanken på att bli fysiskt berörd av en svart eller brun människa, och är det icke ändamålsenligt att vidta alla åtgärder för att minska patienters stress och ångest? 

Placerar man sådana krav och önskemål i ett språk som innehåller ordet ”ras” kommer man till ett annat resultat: Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system. Och är inte det en både sannare och mera användbar analys?”