Om olika sätt att minnas Saint-Barthélemy på

Det finns idag och turligt nog åtminstone ett antal studier om den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy och om den svenska slavhandeln och slaveriet men hittills har ingen undersökt det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy och kort och gott hur minnet av Saint-Barthélemy har uttryckts, (ut)nyttjats och sett ut genom åren.


Under 1900-talets första hälft rådde exempelvis någon slags kolonial romantik i Sverige: Medan andra europeiska imperiemakter inklusive grannlandet Danmark kunde anordna kolonialutställningar så tvingades Sverige, som inte längre hade någon koloni kvar över haven under 1900-talet, i stället anordna en minnesutställning över Saint-Barthélemy under mellankrigstiden.


Samtidigt reste svenska journalister till den karibiska ön och lyckades finna den antagligen sista svensken på Saint-Barthélemy, som hade valt att kvarstanna på ön även efter att det svenska styret upphörde. Det handlade om en äldre dam som fortfarande sades tala svenska, och som uppgavs bo i en nedgången byggnad som närmast liknades vid ett skjul och som det t o m anordnades en insamling för, för att göra hennes sista år i livet materiellt drägliga.


Under mellankrigstiden föddes också en romantisering av svensktiden som bl a sade att när den svensk-norska unionsflaggan halades för sista gången 1878 och den franska trikoloren ersatte densamma och när det sista officiella, statliga svenska fartyget lade ut med den siste svenske guvernören och de svenska kolonialsoldaterna och kolonialtjänstemännen ombord så ska en åldrad, vithårig svart man ha följt med svenskarnas fartyg i en liten båt så långt ut han kunde till havs för att vinka farväl till svenskarna en allra sista gång och det sägs att han ropade något i stil med ”Sweden forever” alternativt ”vive la Suède”.


Kontentan med denna berättelse var naturligtvis att svenskarna hade behandlat sina slavar bättre än danskarna, holländarna, fransmännen, spanjorerna och engelsmännen på de angränsande öarna – d v s här någonstans såddes antagligen fröna till den svenska exceptionalismen i synen på kolonialism och rasism och idén om svenskarna som en särskilt humanitär nation.


I samband med den s k 68-revolutionen skrevs det återigen en del om Saint-Barthélemy och för några dagar sedan hittade jag denna relativt stort uppslagna artikel i dåtida Aftonbladet som har ett explicit antikolonialt anslag. I denna artikel omnämns det intressant nog att det då år 1967 fortfarande fanns tre personer på ön som levde, som hade fötts under svensktiden och vilka alla måste ha varit i 90-årsåldern vid denna tid.


Det står m a o klart att det finns gott om empiri vad gäller en framtida eventuell studie rörande det svenska historiebruket kring Saint-Barthélemy för det är uppenbart att var tid och varje ny generation ”upptäcker” Saint-Barthélemy både på nytt och på sitt sätt utifrån sin tidsanda och kanske också sin ”agenda”.
Det är slutligen ändå lite hisnande att kunna konstatera att tre personer faktiskt levde på Saint-Barthélemy så sent som 1967 som en gång hade fötts i den svenska kolonin.