Hela 13% av de kvinnliga förortsborna svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet i en ny undersökning medan 17-23% av landets chefer inte vill ha en granne från Afrika eller Mellanöstern men endast 2-3% motsätter sig en granne som är jude eller asiat

Lagom till Almedalsveckan har stiftelsen The Global Village och opinionsinstitutet Novus som brukligt kommit med en rapport som denna gång bygger på en enkätundersökning som har 1200 invånare i landets s k utsatta områden (d v s kort och gott miljonprogramsområden bestående av höghus som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund) och 500 av landets chefer som respondenter.


Bl a visar rapporten och undersökningen att hela 25% av invånarna i dessa områden känner till någon som har utsatts för skjutvåld att jämföra med endast 3% bland befolkningen i stort. 42% har vidare bevittnat öppen droghandel i sina bostadsområden och 20% har själva utsatts för rån eller känner någon som har utsatts för rån. Vidare uppger 30% att de själva har utsatts för hatbrott eller för främlingsfientliga trakasserier alternativt känner någon som har gjort det att jämföra med 12% bland befolkningen i stort. 13% uppger också att de har erfarenhet av religiös radikalisering i sin närhet medan hela 13% av alla kvinnliga respondenter svarar att de har erfarenhet av hedersvåld i sin närhet.


Det är politikområdet lag och ordning som rankas som det viktigaste politikområdet bland samma invånare till skillnad från bland befolkningen i stort som rankar skola/utbildning som det viktigaste politikområdet. Förtroendet för polis och rättsväsende är överlag samtidigt lägre bland invånarna i miljonprogramsområdena än bland befolkningen i stort.


Tyvärr svarade en större andel av de som bor i de s k utsatta områdena att de inte kommer att ta något vaccin mot covid-19-viruset när det erbjuds dem – till exempel svarade närmare 40% av de unga respondenterna (de som är under 30 år) samt hela 30% av invånarna i de s k särskilt utsatta områdena att de inte kommer att göra det. Detta tyder på att det finns en stark misstro mot det omgivande majoritetssamhället bland invånarna i de s k utsatta områdena och särskilt bland ungdomarna och de unga vuxna liksom att många av dem antagligen odlar och tror på konspirationsteorier av olika slag.


Undersökningen visar också att särskilt de unga invånarna i de s k utsatta områdena hyser ett påtagligt lågt förtroende för de svenska samhällsinstitutionerna inklusive för de svenska medierna.


En majoritet ger ett underkänt betyg till den svenska integrationspolitiken som endast 20% av de s k ”andrageneration:arna” ger godkänt jämfört med 40% av deras föräldrar, d v s de utrikes födda invandrarna. Hela 40% svarar också att Sverige inte tillräckligt tar tillvara på deras erfarenheter och förmågor och en fjärdedel anser att de inte får den lön som motsvarar deras arbetsinsats.


Hälften av invånarna i de s k utsatta områdena är för att införa ett medborgarskapstest, kring hälften menar att man måste ha varit bosatt i Sverige under en längre tid för att få tillgång till vård och andra välfärdstjänster och 40% tycker att bidragen är för höga i Sverige och nästan 40% är för en mer diversifierad offentlig statistik som delar upp invandrarna och invånarna med utländsk bakgrund efter t ex födelseland såsom i t ex arbetslöshetsstatistiken även om det kan stigmatisera och peka ut vissa invandrar- och minoritetsgrupper.


Hela en fjärdedel av invånarna i de s k utsatta områdena uppger att de har haft svårt att betala boendekostnaden under de senaste 12 månaderna och ungefär lika många saknar en hemförsäkring i de s k särskilt utsatta områdena.


Nästan varannan respondent uppger att kriminaliteten har förvärrats i deras bostadsområde och varannan uppger också att de vill flytta från området när de kan det och det är kriminaliteten som uppges som den allra vanligaste orsaken till att vilja flytta.


På frågan om vilka invånarna i de s k utsatta områdena föredrar som grannar svarar de flesta att de vill ha en (majoritets)svensk granne.


Vad gäller cheferna så är en bra bit över hälften av de 500 cheferna för etnisk mångfald på sina arbetsplatser och inom sina företag, organisationer och myndigheter samtidigt som de rankar (svenska) språket som den avgörande faktorn för att uppnå (eller inte uppnå) etnisk mångfald. Särskilt kvinnliga chefer (nästan 70%!) tycker att etnisk mångfald är viktigt liksom 64% av cheferna i offentlig sektor.


55% av cheferna svarade att de har en stor etnisk mångfald bland medarbetarna och de anställda men bara runt 20% att de har det i styrelserna och ledningsgrupperna. Samtidigt uppgav endast 22% av cheferna att de försöker mäta den etniska mångfalden mer eller mindre regelbundet.


57% av cheferna svarade att Sverige inte tar tillvara på den etniska mångfalden i landet och hela 82% menade att Sverige inte har en bra integrationspolitik. Endast 15% av cheferna ger omvänt ett godkänt betyg åt den svenska integrationspolitiken.


En relativt stor andel av cheferna vill slutligen inte ha en granne som har bakgrund i Mellanöstern eller i subsahariska Afrika – mellan 17-23% – medan endast 2-3% av de 500 cheferna motsätter sig en granne som är jude eller asiat.