Intervjuad i Svenska Dagbladet

Under pandemin har i stort sett alla frågor som jag har varit engagerad i sedan 90-talet, och både som aktivist och debattör och senare som forskare, kommit i förgrunden och hamnat på agendan såsom frågor om ras och rasism (tack vare BLM-rörelsen och även ”tack vare” viruset vad gäller rasism mot asiater), frågor om adoption och adopterade (tack vare DN och Vänsterpartiet) och frågor som rör extremhögern (”tack vare” SD:s dramatiska tillväxt under de senaste åren).

Samtidigt har jag under pandemin gått från att ha varit närmast persona-non-grata i offentligheten och någon som ingen eller i varje fall få har velat förknippas med offentligt (och både inom vänstern och högern) till att bl a bli intervjuad flera gånger om i både SVT och SR samt bli intervjuad av Kvartal och ETC i form av mycket långa intervjuer och nu är turen även kommen till SvD.

I morgondagens tryckta papperstidning av Svenska Dagbladet (i söndagsbilagan) publiceras en lång intervju med mig som Kristina Lindh har stått bakom (fotona har Staffan Löwstedt stått bakom) och som handlar om den kamp jag har fört vad gäller frågor som rör adoption och adopterade, ras och rasism, asiater och minoriteter samt mot nazismen och extremhögern ända sedan 90-talet och fram tills idag. I intervjun avhandlas dessutom några av mina närmast otaliga konflikter och några av mina många domar och vad de har förorsakats av.

”Han är högerextremisternas svurne fiende. Ändå hänvisar SD-politiker till hans statistik. SvD möter forskaren Tobias Hübinette vars mångåriga adoptionskritik plötsligt har fått brett stöd.”

https://www.svd.se/hubinette–antirasisten-som-sd-politikerna-gillar

”En statlig utredning. Hur kul låter det? Okej, men om bilden kompletteras med en uppmärksammad granskning i Dagens Nyheter och en färsk dokumentär i Sveriges Television – som tillsammans med utredningen lyfter de frågor man själv drivit i mer än tjugo års tid. 

Då borde man väl vara nöjd?

Sedan slutet av 1990-talet har Tobias Hübinette varit Sveriges mest adoptionskritiska röst i offentligheten. Länge hade han motvind. 

Våren 2021 är läget förändrat. DN:s granskning av oegentligheter i den internationella adoptionsindustrin har skapat stora rubriker och lett till att riksdagen den 15 juni röstade för att regeringen snarast bör utreda hur svenska myndigheter och adoptionsorganisationer hanterat utlandsadoptionerna till Sverige från 1900-talets mitt fram tills i dag. 

Bara några dagar tidigare publicerade SVT Uppdrag gransknings dokumentärserie ”De stulna barnen”, om den illegala hanteringen av adoptionerna från Chile.

I bakgrunden finns även en nederländsk utredning från februari i år om bristerna i de nederländska myndigheternas kontroll av internationella adoptioner. Utredningen har gett ringar på vattnet i flera västländer.

Lägg till det en med adoptionsfrågan sammanvävd förskjutning i det allmänna samtalet om rasism. Lika länge som Tobias Hübinette drivit adoptionskritik har han drivit frågan om behovet av att tala om rasismens strukturer och om konsekvenserna av den svenska självbilden, som han menar inte gett utrymme för sådana samtal. I stället har självbilden, enligt Tobias Hübinette, byggt på föreställningen att Sverige är ett land där ras och hudfärg inte spelar någon roll.

Hans tre senaste böcker, ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” och ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor 1946-1977” från i år samt ”Vit melankoli – en analys av en nation i kris” (skriven tillsammans med Catrin Lundström) från i fjol, har alla fått ett positivt mottagande.

Tiden har helt enkelt hunnit ikapp Tobias Hübinette. 

Och jo, han är nöjd.

Men han är också mer isolerad än någonsin. 

– Jag förstod så fort jag skickade in mitt överklagande att nu var tärningen kastad. Men jag kunde inte då föreställa mig det liv jag lever nu tre år senare.

En utlyst forskartjänst vid Uppsala universitet. En konflikt kring en tillsättning. En Tobias Hübinette som i ansökningsprocessen bryter mot både akademiska och sociala uppförandekoder, vilket leder till att tidigare vänner, kolleger och politiska kamrater bryter med honom. Inom den svenska högskolevärlden vet alla forskare att tjänstetillsättningar kan vara uppgjorda från början. Normen är att ändå acceptera det. Att överklaga en tillsättning är att ifrågasätta de sakkunnigas kompetens och det betyder konflikt. Men Tobias Hübinette överklagade. Han tyckte att han borde ha fått tjänsten. 

Man kan inte kalla situationen oväntad. Tvärtom. Den som vill peka på en röd tråd i Tobias Hübinettes mångåriga kamp landar gärna i just detta: gränslösheten. 

Den har tidigare resulterat i en skilsmässa, vars efterspel slutat i en fängelsedom. Den har även resulterat i andra fällande domar. 

Han är den förste att konstatera att situationen han befinner sig i är självförvållad.”

(…)

”På rad sitter ett antal välkända sagofigurer i gosedjursversion: Babar, Lilla My, Paddington… 

– De är alla föräldralösa. Det vimlar av föräldralösa karaktärer i den västerländska kulturen. Från Moses till Harry Potter, säger Tobias Hübinette.

I raden finns även Linnea. Flickan från ”Linnea i målarens trädgård”, en av de internationellt mest sålda svenska barnböckerna. Förlagan till seriens huvudperson är illustratören Lena Anderssons egen dotter, adopterad från Sydkorea.


Är den som
 adopterats föräldralös? Frågan är provocerande och svaret individuellt. Ämnet har kulturella, psykologiska och existentiella bottnar. Liksom politiska. Alla nivåerna genomströmmar Tobias Hübinettes liv. 

Den bok han nyligen gett ut är ett försök att sammanfatta den kartläggning han gjort genom åren. Boken handlar om det svenska samhällets syn på adoption och hur den förändras, med 1960-talet som avgörande brytpunkt. 

– Svängningen då är det mest illustrativa exemplet på hur synen på svenskhet skiftar. De utlandsadopterade barnen förändrar Sverige och svenskarna när det gäller synen på ras, säger Tobias Hübinette.

Han beskriver Sverige före förändringen. Ett land stolt över sin homogenitet och med det förra sekelskiftets arv latent under ytan. Det som byggde på föreställningen om rasrenhet och som en gång lade grunden till bland annat Rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna. 

Idealet om homogenitet gällde inom både högern och vänstern, menar Tobias Hübinette.

– Så sent som 1965, i en diskussion i riksdagen, uttrycker sig statsminister Tage Erlander positivt kring hur Sverige behållit sin homogenitet och hur detta gagnat oss eftersom vi då slipper den typ av raskonflikter som delar av övriga västvärlden levde med på 60-talet.

Samtidigt öppnar sig Sverige mot en värld som förändras. Avkoloniseringen pågår, kampen mot apartheid i Sydafrika ger eko, liksom den som förs av den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. Biståndsbranschen föds. 

Här hemma, i det land som efter kriget blivit ett av världens rikaste, kliver en ny generation in i familjebildande ålder. De är internationellt orienterade och en del av dem börjar hämta barn från tredje världen.

Efter en intensiv debatt mellan adoptionsskeptiker och adoptionsförespråkare vinner de senare. Adoptionerna sätter i gång i massiv skala – Sverige blir snart det land i världen som har flest utlandsadopterade barn per capita, totalt 60 000 – och de barn som kommer hit från Sydkorea, Chile, Etiopien, Indien och andra länder blir snabbt projektionsytor för visionen om ett nytt Sverige. 

– Man tänkte sig att barnen skulle göra svenskarna till antirasister och Sverige till ett land som blir ”rasuppblandat”. 

Snabbt tar idén om färgblindhet över, menar Hübinette.

– I intellektuella och högutbildade kretsar inser man att det inte längre går an att tala om ras och om olika raser. Man säger i stället att det som måste till är en färgblind attityd till ras.

Resultatet är enligt Tobias Hübinette en språklöshet kring allt som rör ras och som gör att vi aldrig på allvar kan prata om orsakerna till att Sverige är ett land som är segregerat på område efter område – bostad, skola, arbetsliv…

– Hade vi haft den vokabulär som man har i till exempel Storbritannien, där man pratar öppet om ras hela tiden, hade vi kunnat diskutera just hur rassegregerat Sverige är och i bästa fall kunnat åtgärda de skillnader som finns. 

Det är väl känt att engelskans ”race” har en annan innebörd än svenskans ”ras”, som med sin biologiska undertext gör ordet svårare att använda på samma sätt. 

– Det stämmer att det finns en språkskillnad. Men den kan inte hindra att även vi i Sverige börjar föra ett offentligt samtal om betydelsen av ras, som för mig enbart rör utseendeaspekter och inte några som helst föreställningar om biologiska egenskaper. 

Talar vi inte om rasism? Jo, det gör vi. Som Tobias Hübinette beskriver i boken ”Svensk rasism under efterkrigstiden” (2021) föds 1977, efter rubrikskapande upplopp mellan raggare och assyrier i Södertälje, en mer modern diskussion om rasism i Sverige. Under 90-talet blir den omöjlig att ignorera. Extremhögern kliver in på den politiska scenen, flyktingförläggningar attackeras, ”Lasermannen” sprider skräck och vit makt-musiken och skinheadssubkulturen frodas. 

Men det är just i relation till extremhögern som diskussionen framför allt förs. Samtalet om rasismen som en del av själva samhället dröjer.

Det är 49 år sedan Tobias Hübinette kom till Sverige. Han var då sju månader. I dokumenten som medföljde från Sydkorea står att han hittades på ett tåg. Där finns också korta noteringar om att han tillbringade en viss tid på ett visst sjukhus, ett visst barnhem, en viss fosterfamilj.

– Jag vet inte vad i det som är sant. 

Det är det ingen som gör, säger han. Många av de adopterade som synar den officiella storyn om sitt ursprung upptäcker att den inte stämmer.

Barndomen i Motala präglas liksom för många andra adopterade av en känsla av annorlundahet. Precis som många andra adoptivbarn växer han också upp med ett adoptivsyskon från samma land, en flicka som är tre år yngre. Syskonen fostras enligt den dåvarande normen, den som säger att man inte ska intressera sig för sitt ursprung. 

– Adoptivfamiljen skulle vara som vilken svensk familj som helst, säger Tobias Hübinette.

Den första resan till Sydkorea i slutet av 1990-talet blir livsavgörande. Hans engagemang för adoptionsfrågorna väcks. Tobias Hübinette blir adoptionspolitiskt aktiv och reser snart regelbundet till Sydkorea. Han talar på konferenser och driver frågorna på hemmaplan.

2003 publicerar tidskriften Arena en artikel han skrivit. Den beskriver de internationella adoptionerna som ”ett makabert socialt experiment med katastrofala följder”. Artikeln får stor uppmärksamhet.

Magnus Linton, dåvarande chefredaktör, minns publiceringen och dess efterspel.

– Texten blev banbrytande. Jag hade gråtande adoptivföräldrar i luren. Tobias Hübinette lyfte adoptionsindustrins rasistiska strukturer på ett sätt som träffade väldigt hårt.


Framför allt visade han hur adoption ofta är ett sistahandsval för dem som adopterar. Det var den aspekten som var känslig, säger Magnus Linton.

Texten synliggjorde adoptionsbranschens ”världsförbättrardiskurs”, menar han.

– Den bilden är mainstream i dag, men då var den inte det. Ta hela rasfrågan – folk deklarerar att de är antirasister hit och dit. Men rasism är inte en fråga om avsikter utan om konsekvenser. Resultat av beteende i ett system där vi alla ingår. Tobias Hübinette har betytt mycket för hur denna ordning kan ”mätas”, säger Magnus Linton.


Detsamma menar
 Hanna Wallensteen. Hon är psykolog, föreläsare i adoptionsfrågor och rasism och – som ett uttryck för adoptionsfrågans förhöjda status – en av årets sommarvärdar i Sveriges Radio. Hanna Wallensteen har lång erfarenhet av klienter med adoptionsbakgrund och säger att det funnits en svår psykisk ohälsa bland många adopterade. Hon är själv adopterad från Etiopien.

– Stödet till adopterade och adoptivfamiljer har haft enorma brister. Bilden har varit den av snälla människor som åker över hela jorden för att rädda barn som kanske inte har några föräldrar. För att ta den position som Tobias Hübinette gjort, och peka på att det finns en annan sanning, krävs mod och övertygelse.

Bilden av Tobias Hübinette är kluven. Många, både i och utanför akademin, uttrycker respekt för hans kamp i sakfrågorna. Samtidigt finns en stor grupp som inte delar hans uppfattning. Tobias Hübinettes motståndare menar att hans betoning på rasfrågorna gör honom närmast reaktionär. Andra menar att hans hållning skapar inflation i begreppet rasism.

Kritiken, från personer som SvD har talat med, handlar inte minst om hans personlighet. Tobias Hübinette har en enorm arbetskapacitet, uppenbar för var och en som studerar hans hemsida med hela dess arkiv av publikationer, texter, cv och utlåtanden. Men han har även karaktärsdrag som gör att han av vissa uppfattas som socialt osmidig och svekfull. Hans kritiker inom akademin hävdar att Tobias Hübinette ibland slirar på sanningen. 

I tvåan i Flemingsberg är det en lågmäld forskare som talar. Hans ton är saklig, närmast torr. För var- och vartannat uttalande reserverar han sig: ”Det här är min uppfattning men det finns andra åsikter”. Eller: ”Mina kritiker skulle nog säga att…”

Att han av vissa ses som problematisk beror till stor del på de budskap han kommer med, menar Hanna Wallensteen. 

– Tobias Hübinette är som en visselblåsare i kvadrat. Många av hans slutsatser är kontroversiella därför att de säger att någon begått misstag eller borde ta ansvar. 

Hans kritiker avböjer att uttala sig offentligt. Även kända och medievana opinionsbildare tackar nej till SvD:s intervjuförfrågningar.

Författaren och journalisten Patrik Lundberg, en av reportrarna bakom DN:s aktuella granskning, har bevakat adoptionsfrågor i många år.

– Tobias Hübinette är radioaktiv. Folk är rädda för att kopplas ihop med honom. Samtidigt har något förändrats bara senaste året. Nu ringer Sveriges Radio och ber honom kommentera. Åsiktskorridoren kring de frågor han drivit har breddats. 

Patrik Lundberg beskriver Tobias Hübinette som en person som inte ”spelar något spel”.

– Jag tror att han upplever att han är helt konsekvensneutral. Ser han något som han anser är fel drar han sig inte för att säga det. Det ger honom fiender. Få vet att han var med och grundade ”Expo”, han är en av personerna som karaktären Lisbeth Salander bygger på. När jag insåg det började jag förstå honom bättre. 

För att begripa Tobias Hübinettes roll på ”Expo” och hans relation till Stieg Larsson, författaren till ”Millennium”-böckerna, måste man förstå hans förhistoria.

När Tobias Hübinettes flyttlass går från Uppsala till Stockholm i mitten av 1990-talet är en livsfas över. Student- och aktiviståren är slut. I Uppsala har Tobias Hübinette varit en del av den autonoma vänstern med anarkister, syndikalister och vad som senare kommer att bli AFA. 

Framför allt har han kartlagt Uppsalas nynazister och skinheads. 

–Jag kartlade flera hundra skinnskallar i Uppsala med omnejd. En försvarlig del av dem skickade jag brev till, främst till deras föräldrar och arbetsgivare. 

Varför det?

– För att förstöra deras liv. Så att de skulle sluta att vara politiskt aktiva. 

Metoden blev tämligen misslyckad. 

– SD:s dåvarande ordförande i Uppsala jobbade på restaurang. Som jag minns det blev han avskedad efter att hans chef fått ett brev från mig. Det förstörde givetvis för honom just då, men jag tror inte han slutade vara SD:are för det. Det är tveksamt om någon gjorde det.

Inte minst är metoden olaglig. Tobias Hübinette dömdes för ofredande.

– Jag minns rättegången då jag hade kanske åtta eller nio målsägande emot mig. En äldre kvinna, vars son hängde i de kretsarna och som sålde kläder till skinheadsen i Uppsala, vände sig mot mig och nästan grät: ”Vad har du för rätt att uttala dig om min son, att upplysa mig om att jag inte får sälja de här kläderna?” Hon hade rätt, det jag gjorde var integritetskränkande. 

Tobias Hübinette säger att flytten till Stockholm var ett resultat av domarna. Han ville vidare. 

Men jakten på extremhögern avtog inte. I stället gick den in i en än mer aktiv fas.

– Det är bara att erkänna, jag blev besatt av att kartlägga nazister. Det var så jag mötte Stieg Larsson. Och det var då idén till ”Expo” föddes.

Från att ha kartlagt nynazister i Uppsala börjar han systematiskt kartlägga extremhögern i hela Sverige. Resultatet av arbetet publiceras som ett nyhetsbrev, kallat ”Expo”. 

Journalisten och författaren Stieg Larsson är vid den här tiden ett ledande namn i antifascistiska vänsterkretsar. Tobias Hübinette söker upp honom. Enligt Tobias Hübinette hade Stieg Larsson i flera år velat starta en tidskrift med den brittiska antifascistiska tidskriften ”Searchlight” som förebild. De upptäcker att de kompletterar varandra – Tobias Hübinette har koll på de unga nazisterna, Stieg Larsson på tidigare generationer. 

– Stieg Larsson lär upp mig, han lär mig hela den svenska extremhögerns historia.

De träffas ofta. Tobias Hübinette får snart fri tillgång till Stieg Larssons arkiv. 1995 sjösätts det som är dagens ”Expo” och på hösten utkommer tidskriften med samma namn. 

Redaktionen landar så småningom på den numera världsberömda adressen på Götgatan, den som är en av anhalterna på dagens ”Millenniumvandring i Stieg Larssons och Lisbeth Salanders fotspår”. Redaktionslokalen blir också Tobias Hübinettes egen bostad. Jobb och privatliv flyter samman. Han arbetar dygnet runt. 

Han säger att han troligen är en av inspirationskällorna till Lisbeth Salander. 

– Det är tydligt att hennes person är en sammansättning av karaktärsdrag från flera av oss som jobbade på ”Expo”.

Vilka tror du kommer från dig?

– Det skulle vara det här med researchen. Förmågan att hitta stora mängder information och kartlägga människor. Internet var jag inte duktig på, det var det andra som var. 

Finns det något i Lisbeth Salanders personlighet du känner igen från dig själv?

– Du syftar kanske på att hon är kompromisslös och besatt? Det är möjligt att det finns en sådan sida hos mig. Den fanns även hos Stieg, vi var väl båda fanatiska i den meningen att vi levde enbart för att kartlägga och förstöra för extremhögern. 

Tobias Hübinette säger att det fanns en period då han kunde namnen utantill på merparten av de ledande medlemmarna i Sverigedemokraterna. 

– Jag kunde deras personnummer. Jag visste var de bodde. Om de hade barn, om de hade bilar. Vilka deras föräldrar var. Vi avlyssnade deras personsökare. Det var verkligen på en galen nivå. Vi offrade vår privatekonomi, vårt privatliv och vårt sociala liv. Allt. 

Två faktorer gör att kapitlet ”Expo” tar slut för Tobias Hübinettes del. Den ena är en intern konflikt som gör det omöjligt för honom att vara kvar. Den andra är resan till Sydkorea. Den som öppnar hans ögon för den globala adoptionsindustrin. 

– Från och med då var det adoptionspolitik som gällde för mig. Och så är det delvis fortfarande.


Tobias Hübinette sträcker på ryggen och byter sittställning än en gång. Bostadens enda fåtölj har han erbjudit reportern. Själv har han satt sig på en obekväm stol med utsirad rygg. 

Trots att tiden med ”Expo” är historia har inte åren som högerextremistjägare lagts till handlingarna. Tobias Hübinette är fortfarande en av den svenska högerextremismens främsta fiender. I alternativmediesfären listas återkommande vad man ser som hans försyndelser, där domarna om ofredande är ett stående inslag. Han har också själv många gånger utsatts för hot, 2019 dömdes en person i Värmland för att ha hotat Tobias Hübinette per telefon. 

Det intressanta är att det i samma kretsar som under alla år hatat Tobias Hübinette växer fram ett slags motvillig sympati. Så ser samtalet om rasism ut 2021: Å ena sidan bejakar allt fler den verklighetsbeskrivning som säger att rasismen är en genomgripande samhällsstruktur. Å andra sidan växer opinionen som vill peka ut invandringen och invandrare som orsaken till en lång rad samhällsproblem.

Båda sidor vinner mark. Och båda sidor kan paradoxalt nog hämta argument hos Tobias Hübinette. I många år har han drivit frågan om så kallad jämlikhetsdata, statistik som syftar till att synliggöra systematiken bakom strukturella orättvisor. 

Statistik som i andra ideologiska händer kan användas för att peka ut minoriteter.

– Det känns jättekonstigt. Bara en sådan sak som att Mattias Karlsson en gång citerade mig i en radiointervju. Han fick en fråga i stil med ”hur vet du att invånare med utomeuropeisk bakgrund är massivt arbetslösa?”. Då sa han, ungefär, att ”jag har inte siffrorna, men Tobias Hübinette har dem”.

Adoptionskritiken har Sverigedemokraterna omfamnat ett bra tag. 

– Det faktum att många vuxna adopterade inte mår så bra, vilket en rad studier visat så det är inget kontroversiellt att säga, tar de som ett bevis på att det inte är bra med mångkultur. 

I alla år har han medverkat i vänsterarrangemang, deltagit i möten som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ ordnat. För inte så länge sedan blev han plötsligt inbjuden till en moderat konferens i Karlstad. 

– Det är väldigt talande.

Det händer att SD:s riksdagspolitiker eller personer ur högerradikal alternativmedia hör av sig till Tobias Hübinette privat och ställer frågor. 

– Det finns en sorts märklig respekt från deras sida i dag. De vet givetvis att jag är deras politiska fiende fortfarande, men det har uppstått en konstig relation mellan dem och mig.

Hans vänsterposition är grundmurad. Tobias Hübinettes kritik mot adoptionsindustrin är också en kritik mot kapitalism och kolonialism. Hållningen har rötter i hans bakgrund. Många adopterade har växt upp i välutbildade medelklassfamiljer med borgerliga värderingar, säger han. Att kritisera adoption kan kännas som ett svek mot föräldrarna och det etablerade samhälle man är en del av.

Tobias Hübinettes föräldrar var, under hans barndom, svetsare respektive förskollärare.

– Den maktkritiska analysen var enkel för mig att göra. Mina föräldrar har delvis följt debatten, pappa har suttit i publiken när jag hållit adoptionskritiska anföranden.”

(…)

”Tobias Hübinettes prognos är dyster. Det hade inte varit fel om de muskler fanns kvar som samhället i stort hade fram till åtminstone 1990-talskrisen, menar han. Nu har vi inte längre något välfärdssystem som kan åtgärda de extrema skillnader som finns mellan vita och icke-vita, säger Tobias Hübinette.

– Det är egentligen det jag säger hela tiden och försöker få andra att fatta. Sverige i dag präglas mer av ras än av klass vad gäller klyftor. Det är det som är min käpphäst. Det duger inte längre att stå här utan språk och siffror som kan beskriva den verkligheten.

Junisolen bränner utanför fönstret. Vid entrén rullar stora grävskopor. Innergården mellan miljonprogramshusen ska renoveras.


Flemingsbergs färgglada fasader är ett välkänt landmärke. Förorten, som tillhör Huddinge kommun, pekas ut som ny nod i ett växande Storstockholm och politikerna har framtidsvisioner. Men de kulörta höghusen, där Tobias Hübinette bor, ligger på ”fel” sida vägen. Här bor mestadels låginkomsttagare, flertalet av dem icke-vita. 

– Många av dem känner sig knappast som en del av framtidsplanerna, säger Tobias Hübinette.”

(…)

”Flera dagar i veckan pendlar han till Karlstad där han har en lektorstjänst på universitetet. Han forskar om ras och rasism. Och är fortfarande en av landets både mest meriterade och mest kontroversiella inom sitt område. 

– De allra flesta svenska antirastiska forskare tycker inte att man ska prata om ras alls så som jag gör. För dem är färgblindhet detsamma som antirasism vilket innebär att man över huvud taget inte ska använda rasbegreppet i ett svenskt sammanhang.

Han har ändå länge haft ett sammanhang, en tillhörighet.

– Jag var en del av den antirasistiska forskarvärlden. Efter konflikten om tjänsten på Uppsala universitet är allt det borta. Det har förändrat mitt liv fullständigt. Under processen publicerade jag komprometterande mejl och gav mig öppet på vänner och kolleger som var involverade. De skulle förmodligen säga att jag stack en kniv i ryggen på dem.

Kan du själv se att du har en sida som gör att du återkommande har gått över alla gränser?

–Ja. 

Var kommer den ifrån?

– Som adopterad är man bortkopplad från allt. Det är därför föräldralösa karaktärer är så vanliga i litteraturen, författare skapar dem för att få en gestalt som kan gå över alla gränser. Det är bara när du är biologiskt och psykologiskt avkapad som du kan göra det.

Tobias Hübinette beskriver en känsla av att flyta fritt.

– Det är som att du redan är död, fast du lever. Du kan göra vad som helst, du har inga spärrar.

Han säger att han ser många adopterade som har de dragen. I många fall har det lett till en stark destruktivitet, menar han. Själv har han haft turen att framför allt kunna kanalisera den sidan intellektuellt. 

– Jag har fått mycket gjort. För mig är det plussidan med att vara adopterad, och den överväger.

Tobias Hübinette säger att han ser klart på vad han gjort. Han för själv överträdelserna och brotten på tal, utan omsvep. Han tycker att många av dem är orimliga. Men han verkar inte ångra sig helt eller kämpa för att gränslösheten inte ska slå till igen. 

Finns det någon situation då känslan av att flyta fritt upphör?

– Nej. Det är en grundkänsla som troligen alltid kommer finnas. Det enda som kanske skulle få den att avta är om jag flyttade tillbaka till Korea. Det är bara att inse, jag blir lugnare där.”