Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn

Idag skriver Socialdemokraterna historia i skuggan av den politiska krisen och under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn:

Nu lovar socialminister Lena Hallengren att samtliga (adoptions)länder och samtliga (adoptions)år ska utredas i den kommande statliga adoptionsutredningen som syftar till att gå till botten med korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten. 

I så fall handlar det om över 60 000 utlandsadoptioner som har ägt rum till Sverige från åtminstone 130 olika ursprungsländer ända sedan 1950-talet och fram tills idag.

Med andra ord har 6 riksdagspartiers (med V i spetsen och det gäller då M, SD, C, L och KD) samlade krav på Löfvens rödgröna regering uppfyllts om Hallengren håller det hon idag aviserar till DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg.

Inte minst var detta just det önskemål som landets utlandsadopterades samtliga föreningar och nätverk tillsammans krävde i en DN Debatt-artikel våras och som går helt i linje med den nederländska statliga adoptionsutredningens utformning och omfattning, som offentliggjordes tidigare i år.

Därmed skriver Socialdemokraterna historia under Löfvens andra rödgröna regerings sista skälvande dygn för det är symboliskt att det just är en SAP-minister som idag går ut med detta löfte: 

Det är nämligen värt att påminna om att den svenska arbetarrörelsen och vänstern ursprungligen var skeptisk till eller t o m emot internationell adoption och därmed går det möjligen att säga att ”cirkeln är sluten” som det brukar heta även om mycket vatten har flutit under broarna däremellan.

SAP var då ursprungligen på 1960-talet (liksom f ö även dåtidens V – d v s VPK – som faktiskt var emot internationell adoption ända in på 70-talet) rejält skeptiskt inställd till utlandsadoptionerna vilket föranledde dåtidens adoptionsförespråkare att ibland t o m utmåla svenska staten, myndighetsvärlden, SAP, Erlander och hans olika regeringar och ministrar som varande rasister. 

Så sent som 1969, när genomkorrupta Adoptionscentrum bildades på ett stort möte på ABF-huset i Stockholm, var Erlanders femte kvinnliga statsråd Camilla Odhnoff på plats, som bl a ansvarade för dåtidens invandrings- och familjepolitiken, och lade viss sordi på den annars uppsluppna stämningen genom att hålla ett tal där hon mellan raderna varnade för att internationell adoption höll på att utvecklas till ett ”överklassfenomen” och hon sade förmanande att de svenska adoptivföräldrarna skulle ”rensa ut varje föreställning om välgörenhet” samt tillade att ”tryck aldrig ned barnen i en tacksamhetsskuld”. Odhnoff refererade till att adoptivbarnen hade kommit att bli ”statussymboler” för den tidens svenska övre medelklass och överklass medan internationell adoption hade börjat uppfattas som ett slags ”u-hjälp”, en ”god gärning” och en ”humanitär” handling.

”Socialministern tillsätter en utredning av internationella adoptioner till Sverige. Lena Hallengren pekar särskilt ut Chile och Kina, men lovar att fler länder ska granskas. Utredningen kan sträcka sig fram till i dag.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till, säger hon.”

https://www.dn.se/varlden/hallengren-vi-ska-utreda-adoptionerna-fran-kina

”DN har under våren granskat brott i adoptionernas spår. Mödrar i fattiga länder, som Chile och Colombia, har vittnat om hur de berövats sina barn. De fick höra att barnen avled efter förlossningen. Barnen stals i hemmet, på gatan och från dagbarnvård.

Vad som hände med barnen fick föräldrarna aldrig veta.

I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption. I Kina skapade donationer till barnhemmen ekonomiska incitament för kriminella och statstjänstemän att ”skaffa fram” övergivna barn.

Tusentals barn har kommit till Sverige med uppdiktade historierom att allt har gått rätt till.

DN:s granskning av rapporter och korrespondens mellan svenska myndigheter visar att oegentligheter har varit kända i fem årtionden.

Men adoptionerna har fortsatt.

Efter DN:s inledande publiceringar i februari öppnade socialminister Lena Hallengren (S) för en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talen till 1990-talen.

Nu säger hon att frågan har vuxit.

– Människor i Sverige vill veta hur adoptionerna verkligen har gått till. Hur har vi arbetat? Hur har vi säkerställt att barnen är övergivna? Vi har ratificerat både Haagkonventionen och Barnkonventionen. Är det ändå något som brister? Och vad kan vi lära av det?

– Vi vill att utredningen ska ge svar, det är kanske inte möjligt på individnivå, men det är viktigt att veta hur det har sett ut på en strukturell nivå.

Lena Hallengren säger att utredningen kommer att spänna över ett längre tidsperspektiv och gälla flera länder, utöver Chile.

– Kina är ett av de länder som kommer att finnas med. Det är ett land som Sverige haft väldigt många adoptioner i från. Men det kommer absolut att bli fler länder.

Just nu pågår arbetet med att ta fram direktiv för utredningen. Vem som kommer att leda utredningen är ännu inte klart.

De nederländska utredarna pratade om vikten av opartiskhet, att det inte finns personer i utredningen som har intresse i adoptionsfrågan. Hur ser du på det?

– Det är klart att det inte är meningen att det ska vara en person med egna intressen, det tycker jag känns ganska självklart.

Lena Hallengren räknar med att utredningen kan komma igång i slutet av sommaren.

– Det är också viktigt att granska adoptionsorganisationerna. Det som ni har skrivit härrör ju väldigt ofta till individer, personer i organisationer. Där vi behöver granska deras arbete och förstås också tillsynen av organisationerna, hur det arbetet egentligen har gått till.

Kan det bli fler länder?

– Jag tror inte att det kommer att vara två länder. Ska man peka ut länder nu, så menar jag att Chile är så självklart, jag tycker också att Kina är väldigt självklart. Det kommer att vara fler länder.

Kan utredningen sträcka sig ända fram till 2000-talet och 2010-talet?

– Absolut. Vi har inte satt någon gräns.

I DN:s granskning av adoptionerna från Kina säger experter att svenska tjänstemän har varit naiva som har litat på kinesiska tjänstemäns utsagor: alla barn var inte övergivna.

De menar också att donationerna, som ingick i adoptionsavgiften, skapade ekonomiska incitament för att skaffa fram fler ”adopterbara” barn.

– Jag blir lika berörd som alla andra av att läsa sådana här saker.

Det här är något som Sverige har accepterat i många år. Vad tänker du om det?

– Jag kan inte säga att ”det här har vi tyckt varit en rimlig ordning”. Det är intressant att en tillsynsmyndighet som tittar på detta tycker att det är ett rimligt sätt att jobba.

I DN:s granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information.

Socialministern menar att Adoptionscentrum och tillsynsmyndigheten Mfof har ett särskilt ansvar.

– Jag tänker att det är viktigt att de som är på plats gör de här avvägningarna. Arbetar man som auktoriserad organisation så har man ett väldigt stort ansvar. Vår tillsynsmyndighet har också ett väldigt stort ansvar att göra allt man kan för att auktorisera organisationen, men också landet. Att göra allt man kan för att få de svar man behöver.

Sverige har en uttalat feministisk regering, som har för avsikt att driva en ”feministisk utrikespolitik”. Socialministern vill inte resonera om hur adoptionerna från Sydkorea rimmar med den ambitionen.

I stället återkommer hon till tillsynsmyndigheten Mfof:s ansvar att följa Haagkonventionen vars princip är att adoptivbarn i första hand ska placeras inom ursprungslandet.

– Det kan fortfarande finnas situationer där adoption kanske är att föredra framför ett barnhem, men det finns ingenting i svensk politik som ska understödja hedersnormer eller kulturer eller vilket ord vi nu använder. Ingen ska hjälpa ett land att upprätthålla den sortens strukturer.

I DN:s granskning ”Barn till varje pris” finns två återkommande mönster: fattiga mammor på landsbygden har berövats på sina barn – och tusentals barn har kommit till Sverige med blanka papper, utan vetskap om sin bakgrund.

Vad vill du säga till dem?

– Vi ska göra allt vad vi kan för att vi ska ha strukturer som gör att vi inte har adoptioner som inte går rätt till, i den mån som vi har adoptioner.

Socialministern poängterar att staten kan finansiera röttersök, i och med ett pilotprojekt som tillsynsmyndigheten Mfof driver.

– De som vill ska känna att den möjligheten finns och kommer att finnas framöver.

Adoptionscentrum säger till DN att staten bör finansiera dna-test för adopterade från Kina. Vad tycker du?

– Jag kan inte ta ställning till den frågan på stående fot.

– Men jag tänker att Adoptionscentrum också får fundera över hur man har agerat och hur man har för avsikt att agera och inte försöka lägga bollen för mycket i statens knä. Även om staten naturligtvis ska ta fortsatt ansvar för det som är statens ansvar.”