Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”