Än en gång om att bli tilltalad i det offentliga rummet

Så händer det som händer då och då på bl a tåget mellan Stockholm-Karlstad, på tunnelbanan, pendeln eller bussen i Stockholms län, på stan i Karlstad eller i Stockholms innerstad men denna gång i Flemingsbergs centrum – en person ger sig tillkänna i det offentliga rummet och uttrycker spontant sin uppmuntran (och varje gång det händer blir jag dessutom lika positivt överraskad – d v s det är inget jag räknar med men heller inget jag har något emot):

En afrosvensk kvinna kommer fram till mig medan jag handlar mat under lunchtid och tackar för ”allt jag gjort” (underförstått för hennes grupp liksom antagligen också för andra minoriteter) och säger bl a att ”det du gör är så bra” innan hon hastigt ursäktar att hon har ”stört” mig (underförstått i hushålls- och vardagsbestyren) och säger hej då.

Det generella är f ö att när för mig okända män ger sig tillkänna och säger något till mig i det offentliga rummet så handlar det tyvärr av någon anledning ofta om otidigheter eller t o m om ren utskällning medan kvinnorna som gör detsamma oftast förmedlar något slags positivt budskap såsom i form av konstruktiv kritik eller just ohöljd uppmuntran.

Sedan är det väl en annan frågan om jag verkligen har gjort mig förtjänt vare sig en manlig utskällning eller en kvinnlig uppmuntran.