Sverige sällar sig nu till övriga Europa i relation till synen på SD efter GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken och den svenska efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire”-överenskommelsens borttynande

Fram tills 2010 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande saknade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt härbärgerade stora högerpopulistiska partier.

Fram tills 2020 var Sverige ett av ett fåtal länder i Europa som fortfarande hade ett högerpopulistiskt parti i sitt parlament som var isolerat till skillnad från inte minst de nordiska grannländerna vilka alla samtidigt har haft högerpopulistiska partier som också har varit en del av det politiska etablissemanget och innehaft makten.

SvD:s Teresa Küchler skriver idag om hur övriga Europa har uppmärksammat att Sverige var ett av de sista länderna i Europa där den efterkrigstida antifascistiska och antirasistiska ”cordon sanitaire” nu har övergetts i relation till SD, som då var ett av de sista europeiska högerpopulistiska partierna att både komma in i ett parlament och att bli en del av politiska etablissemanget p g a den senfärdiga men idag genomförda GAL-TAN:iseringen av den svenska politiken (och just nu f ö även ”nosa” på makten inför 2022 års val).

”Att isoleringen av SD är bruten har inte missats på kontinenten. Utvecklingen inför svenska valet 2022 är inte unik – tidigare pariastämplade partier har i land efter land bjudits in i värmen.”

https://www.svd.se/sanitar-avsparrning-borta-for-pariapartier

”Det franska och internationella begreppet ”cordon sanitaire”, som betyder ungefär ”sanitär avspärrning”, har sitt ursprung i jordbruket. 

Det beskriver det slags skyddsbarriär som skapas kring en bondgård där en smittsam sjukdom härjar bland kreaturen, för att förhindra att farsoten sprids till omkringliggande gårdar. Ingen släpps in eller ut från det infekterade området. 

I politikens värld innebär en ”cordon sanitaire” att etablerade politiker sluter en pakt om att isolera extrema partier som anses sprida skadliga åsikter bland väljarna. 

Spanien var länge immunt mot högerpopulistiska och -extremistiska partier, på grund av sin egen politiska 1900-talshistoria. 

Det stora spanska, klassiska högerpartiet Partido Popular grundades visserligen av personer som tidigare stöttat den fascistiska Francoregimen, men de var från början inställda på en demokratisk framtid. Partiet inlemmade många av de gamla frankisterna i sina led – men avväpnade dem också, åtminstone i det offentliga. 

När Vox så gjorde sitt intåg på den politiska arenan för några år sedan tvingades Partido Popular förhålla sig till krafter utanför partiet, inte inom, med åsikter långt ut på den yttersta högerkanten. Precis som högern hade måst göra i andra europeiska länder i decennier redan.

I modern tid i Europa blev uttrycket och exercisen att smälla upp en ”cordon sanitaire” kring extrema partier stort på 80-talet, i framför allt Frankrike och Belgien.” 

(…)

”Såväl franska som belgiska medier har under de senaste veckorna påpekat att Sverige kan bli ännu ett land i Europa där ett parti som länge varit otänkbart som samarbetspartner nu bjuds in i värmen av den klassiska högern, och där avspärrningarna rivs. 

“Länge var den svenska högern ett undantag i Europa, med sin vägran att samarbeta med extremhögern. Men så är inte längre fallet, när ett närmande är på gång inför valet 2022”, lydde en artikel i tidningen Le Monde nyligen.

Och den belgiska tidningen Le Soir skrev i förra veckan: ”Högern och extremhögern tar ett första steg mot en union”.

SD:s resa från pariaparti till att på allvar släppas in i den politiska värmen accelererade i början av året när Moderaternas partiledare Ulf Kristersson öppnade för såväl ett avtal med SD som för SD-tjänstemän i regeringskansliet.

I mars gick Nyamko Sabuni ut med att Liberalerna vill verka för en borgerlig regering även om den behöver stöd av Sverigedemokraterna. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna menar dock att det handlar om att samarbeta sakpolitiskt, och inte om att skapa ett nytt politiskt block tillsammans med SD.

I början av maj – några dagar före valet i Madrid – kom det första gemensamma sakpolitiska utspelet mellan M, KD, L och SD, om migrationspolitiken.

– SD har gjort samma resa som franska Nationella fronten. Från rötter i något så frånstötande – nazismen – att de inte gick att ta i, till skillnad från exempelvis norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti som har sina rötter i klassisk välfärdsstatskritik och missnöjespolitik, till en politik som folk tänker om att ”det var ju inte så farligt”, säger den franske stadsvetaren Jean-Yves Camus. 

– Det är det Marine Le Pen gjort, många fransmän tänker i dag: ”Hon är ju inte så farlig”.

Det första land i europeisk efterkrigstid där isoleringen av extrema partier sprack och politiker från ytterkantshögern bereddes plats i en regering var Italien. 

När näringslivspampen, mediemoguln och högerledaren Silvio Berlusconi tillträdde som premiärminister 1994 omgärdade han sig med ministrar från både partiet Nationella alliansen, vars partiledare Gianfranco Fini tidigare lett ett nyfascistiskt parti och flera gånger hyllat fascistledaren Benito Mussolini, och från det separatistiska, främlingsfientliga Lega Nord. 

Under de 27 år som gått sedan dess har Italien sett regeringar med högerextrema element komma och gå. Lega Nord har blivit kort och gott Lega, och övergivit sin regionalseparatistiska profil för att i stället presentera sig som ett rikstäckande, nationalistiskt, EU-skeptiskt och invandringskritiskt parti, som långsamt närmar sig den klassiska högern.

Legas partiledare Matteo Salvini är en av Italiens mest populära politiker och förutspås en dag bli premiärminister. 

Partiskrällen med koalitioner som fått störst eko i hela Europa kom från Österrike. 1999 vann Jörg Haiders högerpopulistiska och främlingsfientliga Frihetsparti (FPÖ) tillräckligt många röster för att beredas några ministerposter. Och det trots partiledarens upprepade hyllningar av element i Nazitysklands politik – ett heligt tabu på den europeiska kontinenten. 

De då 14 andra EU-länderna fryste genast alla bilaterala relationer med Wien och satte alpnationen i en ”diplomatisk frysbox” – alltså en ”cordon sanitaire” på EU-nivå. 

Men det resulterade i sin tur i att Haider blev ännu mer populär hemma i Österrike – och sedan dess har man inte gjort om samma utfrysning inom EU. 

Frihetspartiet återvände för övrigt till en österrikisk regering år 2017, och hade säkert blivit kvar om inte den så kallade Ibiza-skandalen ägt rum: partiledaren Hans-Christian Strache filmades i ett hotellrum på den spanska semesterön, i färd med att be en rysk investerare om partibidrag, och lova henne att strypa pressfriheten i Österrike.

Även Finland, Danmark och Norge har på senare år haft regeringar som samarbetat med eller räknat med stöd från partier som tidigare räknats som otänkbara samarbetsval: Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. 

Dessa samarbeten har inte höjt på många ögonbryn inom EU-samarbetet. I dag utgör de två stora partigrupper i EU-parlamentet som samlar invandringskritiska, populistiska och nationalistiska partier tillsammans omkring 20 procent av alla parlamentariker. 

Vinnaren i regionalvalet i Madrid i förra veckan, den konservativa politiska supernovan Isabel Díaz Ayuso lyckades kamma hem hela 64 av regionalparlamentets 137 stolar i Madrid. Men utan stöd från Vox får hon och hennes parti Partido Popular inte egen majoritet i kammaren. 

Isabel Díaz Ayuso har sagt att hon inte utesluter att regera tillsammans med, eller med stöd av, Vox.”