Författaren Aase Berg recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Författaren och kritikern Aase Berg recenserar idag min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Borås Tidning och finner att min bok inte bara handlar om den internationella adoptionens uppkomst och de svenska rasrelationernas förändring utan också om den majoritetssvenska efterkrigstida medelklassens utveckling:

”Tobias Hübinettes bok om adoptionsfrågan ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” berättar inte bara om adoptionernas historia utan om den svenska medelklassens utveckling.”

”När Hasse Alfredson år 1974 ska adoptera ett utomeuropeiskt barn vägrar han kryssa i önskad hudfärg på blanketten. Han anger inte heller sin egen hudfärg som ”white”, utan skriver istället ”pinkish” (skäraktig). Det är en nyckelscen i Tobias Hübinettes undersökning av adoptionsfrågan: ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”.


Boken bygger på artiklar, böcker och riksdagsdebatter, och handlar om hur utlandsadoptionerna lägger grunden för vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Debatten var som hetast på 1960-talet, och övergick sen i en diskussion om de uppväxande adopterades situation på 70- och 80-talen.



Motståndet kom från raspessimister med rötter i rasbiologi och idéer om ett homogent Sverige, medan rasoptimisterna såg på de adopterade som ”ett slags bebådare av ett framtida, mångfaldspräglat, uppblandat” samhälle, och det Hübinette menar har resulterat i ”den färgblinda antirasism som gäller som norm i dagens Sverige”.


Man kan i och för sig diskutera det sociologiska begreppet ”färgblindhet”, eftersom ordet i sin bokstavliga betydelse signalerar en negativ defekt och inte ett värderingslöst tillstånd. Och kan hudfärg, utseende och ursprung betraktas som något neutralt i en tid när alla förväntas definiera sig själva in i minsta nyans, inte minst på färg- och genusskalan, just för att uppnå färgblindhet?


Man kan också fundera över om frågorna om själva adoptionsförfarandet drunknade i sextiotalets debatt om rasdebatt. Det blir förstås extra aktuellt om man kopplar Tobias Hübinettes bok till DN:s pågående adoptionsgranskning Barn till varje pris, om barnhandel, oegentligheter och svek.



Av någon anledning känns sextiotalets raspessimister mer igenkännbara, om än inte mer acceptabla, än rasoptimisterna. Åsikter som vi idag skulle kalla rasistiska har inte förändrats nämnvärt det senaste seklet. Även myndigheterna, till exempel Socialstyrelsen, anpassade sig efter dem.


Rasoptimisternas utspel framstår som vrickade på att annat sätt. Adoption användes ofta som ett slags aktivism med de färgade barnen som redskap: de skulle blandas med vita för att bekämpa rasfördomar och sågs som glada ”färgklickar” i det svenska folkhavet. Uttalanden som detta var inte ovanliga: ”Som en strimma choklad i svensk vanilj smälter de nya barnen in i bilden”.


Tobias Hübinette gestaltar alltså även själva tidsandan. Att många var härliga hippies visste vi redan, och att tillsammanskollektivismen var ett livsstilsideal, men att strategierna mot utfrysning av avvikare var så annorlunda, det kommer nog som en överraskning för många läsare.


När pessimisterna förde fram risken för mobbning som ett argument mot adoption, svarade optimisterna med att bagatellisera mobbningen. Man skilde mellan ”allmän retning” och mobbning och menade att det inte var svårare att ha en annan hudfärg än att till exempel ”skela, att vara rödhårig, att prata skånska”. Vissa föräldrar använde dessutom själva rasord mot sina egna barn, för att avdramatisera skällsorden. Eller, som vi skulle säga idag, reclaima dem. Det gick sådär.



Dessutom, menar Hübinette, fanns det även hos optimisterna en rashierarki under ytan, som kan avläsas i siffrorna över önskemål om ursprungsländer för adoptivbarn. ”Det faktum att adopterande svenskar uppenbarligen undvek och valde bort svarta barn, var med andra ord något som betydde mer än vad flertalet av dåtidens rasoptimister antagligen ville erkänna”. Alla betedde sig inte som Hasse Alfredson, som i en stort uppslagen artikel i Expressen uppmanade alla att ”föröka sig” genom adoption och inte lägga någon vikt vid hudfärg.



Parallellt fanns dessutom ett förakt mot svenska kvinnor med biologiska blandbarn. Tobias Hübinette skriver: ”Att allmänhetens syn på blandbarn var mer negativ än synen på adoptivbarn /…/ kan förstås som ett resultat dels av att de blandade barnens fäder ofta var svarta, föräldrarna ofta ogifta och mödrarna tenderade att vara unga och ensamstående, dels av att de sistnämnda faktiskt hade blandat upp sig rent konkret till skillnad från adoptivföräldrarna – trots allt rasoptimistiskt tal om att blanda sig genom adoption.”


Det handlar förstås om klassrelaterade familjenormer. För att citera en av artiklarna i DN:s granskning: ”Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj”.


Adoptivbarnen skolades in i medel- och överklassen. Barnfamiljen är ju själva navet i den marknadsekonomi som senare skulle explodera, med den välbärgade familjen som viktigaste byggsten och konsumtionsenhet. Man var tvungen att visa upp en solid lyckadhet för att få adoptera. Auran som omgav adoptivfamiljer när jag själv var barn och tonåring på 70-80-talet var extremt prydlig och ordentlig. Inga skelett i garderoben där inte. Adoptivbarnet garanterade att familjen var noggrant genomlyst.



Idag handlar denna genomlysning, som då utfördes av myndigheter och organisationer, snarare om att familjer som vill framstå som lyckade måste belysa sig själva. Strålkastarljuset styrs genom konsumtion. Den djupare fråga Hübinette väcker, och som är mer aktuell idag än förr, är alltså vem som tjänar på att samhället byggs kring kärnfamiljsnormen. Ingen social konstellation idag är så känslig som barnfamiljen när det gäller att putsa fasaden med hjälp av pryl- och upplevelseuppvisning.



Detta blir inte minst tydligt i Sverigedemokraternas inställning, som skiljer sig från deras och de högerextrema föregångarnas tidigare synsätt. Nuförtiden anser SD att de adopterade, till skillnad från invandrare, har genomgått en lyckad assimilering i ”svenskheten”, det vill säga ett samhälle byggt på uppstyrda kärnfamiljer med jobbskatteavdrag. De adopterade betraktas som ett slags hederssvenskar, eftersom de har koll på hur man dansar runt både julgranen och midsommarstången.


Vad Tobias Hübinettes bok visar är alltså inte bara adoptionernas historia i Sverige, utan också en underliggande berättelse om den svenska medelklassens utveckling. Det är både klargörande och kusligt.”