Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver idag om min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö skriver idag om min nya bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” i Borås Tidning och påminner om att Sverige (och svenskarna) genomsyrades av ett rastänkande långt in mot 1900-talets slut och att den svenska antirasismen som vi idag tar för given därigenom är en relativt ny företeelse:

”Svensk antirasism är en relativt ny företeelse.

Sommaren 1948 inträffade kravaller i Jönköping. I de östra delarna av centrum samlades en stor folkmassa och misshandlade resandefolket som bodde i slumkvarteren. Polisen stod avvaktande och stadens tidningar tog mobbens parti. “Av någon anledning har Jönköping blivit ett centrum för detta svartmuskiga blandfolk”, skrev Smålands Folkblad.


Själv uppvuxen i Jönköping hörde jag aldrig någonsin talas om händelsen. Knappt 30 år senare slogs hundratals raggare med assyriska invandrare i folkparken i Södertälje. Media beskrev det inträffade som “raskravaller” och jämförde med uppmärksammade händelser i USA.



Kravallerna i Jönköping 1948 och i Södertälje 1977 ramar in Tobias Hübinettes senaste bok ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977” (Carlssons). Det är en mycket ambitiös och läsvärd kartläggning av rasismen och rastänkandet i rekordårens Sverige.


De otvetydiga exemplen på rasism i offentligheten flödar över bokens drygt 400 sidor. Krögare som närmast rutinmässigt portar svarta amerikaner.


Mörkhyade adoptivbarn som blir attackerade på stan av främlingar. Välkända svenskar som förblir folkkära trots hårresande uttalanden, som när Ingemar Johansson på 1960-talet förklarar sitt ogillande av “u-landsadoptioner” med att det vore att importera rasmotsättningar: Svenska kvinnor som blir gravida med svarta män uppmuntras av så kallade “abortkuratorer” och andra myndighetspersoner att söka abort av sociala skäl.

Samtidigt är den mediala uppmärksamheten av dessa händelser förstås ett uttryck för att tiderna förändrades. Ju längre in på efterkrigstiden som vi kommer, desto mindre är toleransen för rasism och stereotypa skildringar. Fler personer hängs ut med namn.

Raskravallerna i Södertälje blev en vattendelare, skriver Hübinette. Efter den händelsen fanns en medvetenhet om existensen av rasmotsättningar i Sverige och framförallt sågs inte längre konflikter nödvändigtvis som invandrarnas ansvar. Blicken riktades istället mot nedvärderande attityder i det svenska samhället.



I veckan som kommer är det 100 år sedan riksdagen tog beslutet att grunda Statens institut för rasbiologi. Institutet är, numera, en välkänd del av vår moderna historia. Men det framställs också regelbundet som en anomali. Vetskapen om hur institutionaliserad rasläran faktiskt var i Sverige under 1920- och 1930-talen används paradoxalt nog för att ytterligare understryka det dramatiska skifte som ägde rum. Sverige blev en ledande antirasistisk nation när de som bemannat de rasbiologiska institutionerna fortfarande var kvar i yrkeslivet.


Hübinettes kartläggning visar hur trögrörlig förändringen ändå var. Långt in på 1960-talet var det oproblematiskt att använda ord som “negrer”, “lappar” och så vidare. Först senare under decenniet blir rasism och främlingshat etablerade begrepp och det är egentligen först på 1970-talet som det går att urskilja en uppgörelse med fördomar och stereotyper.


Boken är inte riktigt så lättillgänglig som den hade kunnat vara, men Tobias Hübinette har skrivit vad som bör bli ett standardverk för alla som vill veta något om rasism och rastänkande i Sverige decennierna efter att vi hade tagit farväl av rasideologin.”