Ny bok om Nordkoreas aktivistiska utrikespolitik under Kalla kriget

Den amerikanske forskaren Benjamin R. Youngs färska bok ”Guns, Guerillas and the Great Leader. North Korea and the Third World” (Stanford University Press 2021 – se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) är den antagligen hittills mest utförliga akademiska studien om Nordkoreas för de allra flesta okända aktivistiska utrikespolitik i relation till den utomvästerländska världen under Kalla kriget och med fokus på perioden 1960-89.

 

Young driver tesen att Nordkorea hade en unik position under Kalla kriget som ett av mycket få icke-vita länder på jorden som var åtminstone mer eller mindre industrialiserat och urbaniserat och tack vare att den norra delen av Koreahalvön industrialiserades under Japanska imperiets tid när hela Korea var en japansk koloni.

På grund av att Nordkorea dessutom var rikare än Sydkorea fram tills cirka 1975 lyckades landet framställa sig själv som ett föredöme i både den kommunistiska världen och i den s k Tredje världen – d v s i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Oceanien och övriga Asien. 

På grund av landets militanta antivästerländska politik som antagligen var den mest extrema i Tredje världen under Kalla kriget och mer extrem än t ex Kubas så lyckades Nordkorea dessutom attrahera befrielserörelser och postkoloniala statsbildningar världen över liksom revolutionära organisationer i västvärlden och särskilt i samband med den s k 68-revolutionen.

Slutligen kunde Nordkorea framställa sig själv som mer trovärdig i sin radikala antikolonialism än både Kina och Sovjet-Ryssland som båda styrde över och inte minst förtryckte ett stort antal minoriteter och urfolk.

I boken framkommer det bl a att Nordkorea deltog som stridande part i Vietnamkriget i största hemlighet genom bl a att låna ut 100-talet stridspiloter med tillhörande flygplan varav åtmonstone 1t-talet stupade och dödades av antingen sydvietnamesiska eller amerikanska luftvärnskanoner (även Francos Spanien deltog f ö i Vietnamkriget i största hemlighet på Sydvietnams sida).

Nordkorea tränade också nästan lika många beväpnade vänsteraktivister och vänsterradikala terrorister från världens alla hörn som Kina mellan ca 1955-80 – kring 2500 åtminstone att jämföra med Kinas 3000 och bl a ska några av de som låg bakom attentatet mot den israeliska OS-truppen i München ha tränats i Nordkorea liksom ett stort antal andra bl a palestinier, lankeser, mexikaner, namibier, japaner m fl.

Ett mycket stort antal icke-vita eller kommunistiska statschefer, gerillaledare, revolutionärer och vänsteraktivister kom också att besöka Nordkorea under Kalla kriget såsom åtminstone 20-talet afrikanska statschefer, Kubas Che Guevara, PLO:s Yassir Arafat, Black Panther Party’s Eldridge Cleaver (som besökte Pyongyang minst två gånger medan svarta pantrarna i USA kunde prisa Nordkorea som de icke-vitas största vän i den kommunistiska världen), den tyska Die Grünen-politikern Luise Rinser m fl.

Förutom att skicka militära instruktörer, soldater, vapen och annan militär utrustning liksom att bygga fabriker, sjukhus och skolor och bistå med jordbruksmaskiner och jordbruksteknik till ett stort antal befrielserörelser (palestinska Abu Nidal, FNLA i Angola, SWAPO i Namibia m fl) och i ett stort antal postkoloniala stater i Tredje världen (vars antal f ö överstiger Kubas insatser – Nordkorea kritiserade också regelbundet Kuba för att inte föra en tillräckligt aktivistisk utrikespolitik) satsade Nordkorea också på s k soft power i form av propaganda. 

Det handlade bl a om att stötta upprättandet av nordkoreanska vänskapsföreningar världen över (såsom i Nigeria, Brasilien och Pakistan), upprätta ambassader i större delen av Tredje världen (och t o m i små postkoloniala önationer som Nauru och Saint Kitts och Nevis) och genom att träna andra länder i att uppföra gigantiska shower i form av den nordkoreanska teknik som är känd som ”mass games” på engelska, som kan innebära att uppemot 100 000 människor rör sig koreograferat och synkroniserat och bildar bokstäver, bilder o s v (”mass games”-tekniken gick tydligen särskilt hem i Somalia).

Det framgår i Youngs bok att vissa länder kom att till och från (beroende på regim och ledare) komma Nordkorea nära såsom bl a Somalia, Kambodja, Syrien, Egypten Zaire, Zimbabwe, Madagaskar, Moçambique, Iran, Nicaragua, Uganda, Burundi, Guyana och Etiopien vilka alla har erhållit militär träning, stridsvagnar, flygplan, bomber, kanoner mm och/eller omfattande bistånd från Nordkorea.

Sydkorea försökte hela tiden tävla med Nordkorea under Kalla kriget och ibland tog sig detta fullständigt absurda uttryck. På 1960- och 70-talen kunde t ex Nord- och Sydkorea tävla om att köpa kostsamma helsidesannonser i de största dagstidningarna i t ex Nigeria och Jamaica liksom faktiskt även i Sverige (såsom i DN och SvD) som prisade vardera lands samhällssystem och 1977 slumpade sig så att Sydkorea kom att bygga Afrikas på den tiden allra högsta byggnad i form av Gabons första varuhus för att komma före Nordkorea som hade erbjudit Gabons regering ett liknande prestigebygge.

Fortfarande än idag finns det materiella minnen kvar av Nordkoreas aktivistiska utrikespolitik som kollapsade totalt när Kalla kriget abrupt slutade och kommunismen föll nästan överallt i världen utom i Nordkorea, Kina, Laos, Vietnam och Kuba och när Nordkoreas ekonomi slogs i spillror närmast över en natt. Young nämner bl a flera presidentpalats som Nordkorea har byggt såsom det i Centralafrikanska republiken, ett stort antal monument som Nordkorea har byggt såsom det över den afrikanska pånyttfödelsen i Senegals huvudstad Dakar, Kim Il Sung-avenyn i Moçambiques huvudstad Maputo samt Kim Il Sung-parken i Damaskus och han påminner även om att många av de stridsvagnar som regeringssidan förfogar över i dagens syriska inbördeskrig har Nordkorea antingen skänkt, sålt eller uppgraderat.