De tre senaste månaderna har inneburit en revansch för mig efter åratal av marginalisering, stigmatisering och konflikter på grund av att de frågor som jag har varit engagerad i under flera decennier plötsligt har hamnat på agendan

Innevarande års tre senaste månader (d v s februari, mars och april 2021) har nog varit bland de mest händelserika i mitt (yrkes)liv (åtminstone hitintills) och de har bl a bjudit på två mycket uppmärksammade bokutgivningar (såsom i form av ett stort antal recensioner och i form av flera topplaceringar på olika bokförsäljningslistor), fyra eller fem framträdanden i Sveriges Television (beroende på hur en räknar), fem eller sex framträdanden i Sveriges Radio (beroende på hur en räknar), en understreckare i SvD, en DN Debatt-artikel, ett 20-tal offentliga framträdanden och föreläsningar, ett 10-tal intervjuer i olika tidningar och tidskrifter, ett 90-tal omnämnanden i olika medier, ett 70-tal citeringar och refereringar i andras akademiska texter o s v för plötsligt har nästan alla de frågor som jag har varit engagerad i ”non-stop” under flera årtionden hamnat på den offentliga agendan såsom frågan om asiaters situation och rasism mot asiater, frågan om jämlikhetsdata och om att kartlägga, räkna, mäta och följa upp representation och mångfald, frågor som rör internationell adoption och utlandsadopterade, frågor som rör SD och extremhögern och sist men inte minst frågor som rör ras, vithet, svenskhet och rasism i allmänhet i ett svenskt sammanhang och i relation till olika minoriteter.


Inte minst har de senaste tre månaderna bjudit på reaktioner som dessa varav flertalet härrör från svenska asiater och från utlandsadopterade och är det något jag kommer att minnas i efterhand när detta för min del händelserika år väl är över så är det just att våren 2021 innebar det definitiva genombrottet för både frågan om de svenska asiaterna och rasism mot asiater och för frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och de utlandsadopterades situation.


Under alltför många år har jag dessutom upplevt och uppfattat (och även andra har också gjort det och kunnat intyga det så jag har inte varit paranoid) att jag (liksom mitt namn) har varit ute i kylan och marginaliserad och något av persona non grata i offentligheten och i media och både i public service-sammanhang och i de stora tidningarna då jag har förknippats med att vara ”extremist”, ”biologist” och essentialist” (och bl a då jag har förespråkat jämlikhetsdata och att använda rasbegreppet liksom att jag har ansetts gått alltför för långt vad gäller att kritisera internationell adoption och rasstereotyper av asiater) liksom med att vara en slags enfant terrible-förrädare mot kampen mot rasism och mot SD och extremhögern p g a min uppmärksammade konflikt med den antirasistiska och feministiska forskarvärlden (som jag numera inte är en del av längre och i förlängningen med hela den antirasistiska och feministiska rörelsen, som jag likaså numera står utanför) så denna vår har slutligen inte minst varit något av en personlig revansch och ”comeback” för mig.