Hur ska en person som kan passera som vit benämnas på svenska? Svensk? Pursvensk? Etnisk svensk? Eller majoritetssvensk?

På samma sätt som att det ännu inte finns någon överenskommen beteckning på personer som inte kan passera som vita (rasifierade, POC, mörkhyade, icke-vita o s v) så finns det ännu inte någon överenskommen benämning på personer som kan passera som vita inom den svensktalande gemenskapen.

Då de allra flesta svensktalande värjer sig mot eller t o m är helt emot att tala om vita svenskar på grund av den rådande hegemoniska färgblinda antirasismen som tabuiserar allt tal om ras (och vithet) på svenska verkar det just nu finnas tre konkurrerande termer utöver att helt enkelt bara säga svenskar (som oftast just betyder vita svenskar): pursvenskar, etniska svenskar och majoritetssvenskar.

Termen pursvensk är den äldsta beteckningen och går tillbaka ända till 30-talet att döma av Kungl. bibliotekets stora artikeldatabas Svenska dagstidningar som täcker 10 000-tals artiklar i 100-tals svenskspråkiga tidningar. Som det verkar har termen ofta använts humoristiskt och/eller ”kärvänligt” och så verkar fortfarande vara fallet – d v s beteckningen används gärna ”med glimten i ögat” och ofta inom högerradikala sammanhang. Det är dock oklart vad motsatsen till pursvensk heter och en person som använde denna term var Expressens Ulf Nilson i en uppmärksammad krönika från 2010 där han bl a skrev följande, vilket han både kritiserades och anmäldes för:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.”

Termen etnisk svensk dyker för första gången upp på 80-talet men får lite större spridning först på 1990- och 00-talen och fr a på 2010-talet och benämningen är uppenbarligen en eufemism för vit svensk, d v s den uppstod som ett ”snällare” och mindre ”brutalt” sätt att just säga vit svensk. Benämningen används ofta av minoritetspersoner som just ett ”artigt” och socialt accepterat sätt att säga vit svensk på. Det är dock oklart vad som är motsatsen till etnisk svensk och antagligen är det invandrare kort och gott, som ju också är en eufemism men för en icke-vit person vare sig personen ifråga är invandrad eller ej. En person som populariserade denna term var dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som 2012 sade till TT att ”det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”, vilket han både kritiserades och anmäldes för.

Termen majoritetssvensk har förekommit sporadiskt sedan 70-talets slut men slår igenom först på 2010-talet tack vare Charlotte Hyltén-Cavallius och min uppmärksammade studie om majoritetssvenskar i södra Botkyrka, som Open Society Foundations finansierade, och som troligen fortfarande utgör den största studien av vita svenskar sett till antalet informanter. Motsatsen till majoritetssvensk är då minoritetssvensk och såsom Hyltén-Cavallius och jag introducerade och operationaliserade dessa båda termer i vår studie så är definitionen av desamma medvetet öppen och flytande. En majoritetssvensk kan då mycket väl vara en infödd, vit svensk men också en person som identifierar sig med majoritetsbefolkningen eller identifieras med densamma. Sedan 2013, när jag själv började använda denna term systematiskt och till en början i relation till denna studie, är jag antagligen den svensktalande forskare som har använt termen allra mest frekvent och fr a allra mest medvetet och konsekvent och jag tycker mig kunna skönja att termen håller på att få en allt större spridning numera.