Det senaste numret av BTJ-häftet bjuder på en affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Det senaste numret av BTJ-häftet, som ges ut av Bibliotekstjänst som fortfarande besitter en mycket stor makt vad gäller att styra de svenska (folk)bibliotekens inköp av böcker (d v s vilka böcker som bör eller inte bör köpas in), bjuder på en trist och synnerligen affektiv recension av min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som delvis känns igen från andra recensioner av boken.


Kort och gott borde jag ha framträtt mer som egen person i boken, redovisat mina egna åsikter och framför allt tagit avstånd från 1960-talets svenskars tal om ras. DN:s Lars Linder efterlyste då också min egen person och mina åsikter i sin recension av boken och Arbetarens Josephine Askegård chockerades likaså av 60-talets tal om ras.
Recensenten är alldeles uppenbart mäkta upprörd över allt tal om ras som var legio bland 1960-talets svenskar och är närmast chockerad över att det helt öppet kunde talas om t ex den s k rasblandningens väl och ve på t o m ledarsidorna under detta årtionde.


Framför allt så efterlyser den djupt indignerade recensenten att jag själv borde ha trätt fram mer i boken och fördömt den fullfjädrade rasvokabulär som existerade bland dåtidens svenskar, som t o m benämns som ”ond”, och redovisat mina egna åsikter om saken.


Jag har naturligtvis all förståelse för att vi svensktalande som råkar leva just idag inte talar om ras längre och för att vi därför uppfattar 1960-talets svenskspråkiga texter som genomrasistiska och jag kan också förstå att jag kan uppfattas som oansvarig och oetisk som reproducerar 1960-talets svenska sätt att tala om ras på utan att ta avstånd ifrån detsamma och utan att ha en egen åsikt om 1960-talets svenskars sätt att tala om ras på.


Däremot måste det vara möjligt att kunna studera 1960-talets synsätt på ras utan att behöva framträda som egen person med egna åsikter om dåtidens svenskar och framför allt måste det få vara möjligt att göra det som den kritiska rasforskare jag är, som studerar hur Sveriges och svenskarnas förhållningssätt till frågor om ras har uttryckts och förändrats över tid.


”Författaren Tobias Hübinette är forskare och bland annat engagerad i frågor kring rasism och adoption. Han ligger bakom ett flertal böcker, till exempel Att skriva om svenskheten (2019) och Adoption med förhinder (2008).
I Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt har han studerat hur internationella adoptioner från ickeeuropeiska länder påverkat hur man i dagens Sverige ser på sådant som ras och vithet. Han urskiljer några olika perioder under 1900-talet, men fokuserar på sextiotalets debatt kring huruvida det var bra eller dåligt att adoptera barn från framför allt Asien och Afrika.


Här kan man ta del av en mängd häpnadsväckande och förfärande uttalanden från såväl myndighetspersoner som kändisar och adoptivföräldrar. Barnens perspektiv är frånvarande. Av urvalet att döma tycks det ha varit helt okej att uttrycka rasistiska värderingar, oavsett om man ansåg att barnen var gulliga och kunde medverka till att riva rasbarriärer och inskränkthet i Sverige, eller om man ansåg att de var av en lägre stående ras. De onda exemplen haglar, men de mer resonerande analyserna är färre.


Jag har svårt att riktigt urskilja författarens åsikt om det som tas upp i boken, förutom att han anser att adoptionerna varit viktiga i svenskarnas fostran till mer toleranta antirasister. Kanske är det så.”