Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten

Dagens huvudledare i DN kräver en grundlig uppgörelse med (och utredning av) den internationella adoptionsverksamheten i det land som har adopterat allra flest barn (per capita) i historien och på jorden och frågar sig varför det är först nu som korruptionen inom adoptionsindustrin uppmärksammas trots att svenska journalister och adopterade aktivister (inklusive mig själv) har försökt att väcka frågan i årtionden. 

Att det just är DN:s ledarsida är dessutom symboliskt och även om det låter rejält klichéartat så går det faktiskt att säga att DN nu har gått ”varvet runt”: 

På 1960-talet var DN:s ledarsida, tillsammans med Expressens ledarsida, den svenska ledarsida som uttryckte att det var Sveriges mission och uppgift att ta hit den postkoloniala s k Tredje världens barn som adoptivbarn. DN menade helt enkelt att det var helt rätt av Sverige att sjösätta det internationella adoptionsprojektet. 

På 1970- och 80-talen var DN sedan en av de tidningar som hade svårast att ta in att de adopterade kunde behandlas annorlunda i Sverige p g a av deras utseende. DN menade därmed att svenskarna inte såg ras och därför inte behandlade adopterade barn och unga eller unga vuxna adopterade annorlunda. 

På 2000-talet var DN:s ledarsida därefter den ledarsida i landet som hårdast drev linjen att även om alltför många utlandsadopterade mår dåligt i Sverige och bl a uppvisar skyhöga självmordstal så ska de ändå inte jämföras med de jämnåriga majoritetssvenska SACO-barnen och socialgrupp ett-barnen som de växte upp tillsammans med i Sverige utan med dem som blev kvar i ursprungsländerna. DN menade därmed att adoptionsprojektet helt enkelt var en framgångssaga utan dess like för Sverige då i stort sett samtliga adopterade onekligen har fått det bättre materiellt i Sverige och fr a så har de sluppit att växa upp och bo i förorterna till skillnad från de icke-adopterade invandrarna. 

Faktum är att jag i egenskap av att både vara forskare, aktivist och debattör har haft allra svårast för just DN och dess ledarsida vad gäller adoptionsfrågorna och det är just med DN:s ledarsida som jag har haft allra flest konflikter genom åren vad gäller just adoptionsfrågorna. 

”Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”

https://www.dn.se/ledare/skandalen-med-de-stulna-barnen-maste-utredas

”Hanteringen av internationella adoptioner är en stor och fasansfull skandal som har offer på alla sidor: De föräldrar som berövades sina barn i andra delar av världen under 1960-, 70-, 80- och 90-talen. De barn som i vuxen ålder fått veta att de utsatts för kidnappning. 

Och så de svenska föräldrar som längtade så mycket efter barn, men som nu inser att deras lycka direkt kan härledas till brottslighet, till andras djupa trauman. De trodde sig ju göra något bra. Rädda liv, rent av. Det var hela tiden så adoptionerna omtalades på den tiden. Och i många fall har dessa också varit av godo för alla inblandade, det är viktigt att inskärpa: Det finns föräldrar som av olika anledningar inte kan eller vill ta hand om sina barn.

I länder utan ordentlig välfärd innebär det vanligen att de små då får en fattig uppväxt på en institution och att deras framtidsutsikter därefter är ytterst begränsade, för att inte säga dystra. Genom adoption får de i stället en riktig familj, och ett tryggt liv i ett rikt land. 

Det har emellertid, alltsedan adoptionerna började ta fart, parallellt funnits uppgifter om oegentligheter, påminner Dagens Nyheters granskning (7/3). Redan 1974 rapporterade nyhetsbyrån AP att ”tusentals sydkoreanska föräldrar utsätts för raffinerade påtryckningar för att lämna ifrån sig sina barn”, och att ”vissa av adoptionsbyråerna har vuxit till jättelika organisationer med krassa vinstintressen”. Att förmedla barn för adoption blev en business. 

Och snart tog debatten fart. DN:s Asienkorrespondent berättade om ett fall där en pojke i Sydkorea gått vilse på väg till sin pappas jobb, omhändertagits av polis och adopterats bort till Sverige. I 15 månader hade pappan letat efter sin son innan han fick veta detta, och det tog ytterligare tid att lokalisera exakt vart barnet tagit vägen. Men familjen fick aldrig återförenas; adoptionen var redan klubbad i Sverige, och alla band till de biologiska föräldrarna därmed juridiskt upplösta. 

Den svenska tillsynsmyndigheten varnade också för så kallade ”kuddadoptioner” i Sydkorea, Sri Lanka, Brasilien, Argentina och Portugal, dit adoptivmammor flög ned, gick in på BB med en kudde under tröjan och kom tillbaka ut med en bebis och en falsk födelseattest. Även från andra länder – Chile, Colombia, Thailand, Indien, Kina, Vietnam och Nepal – kom larm om allt från regelfusk och korruption till regelrätta bortföranden och bebistrafficking. Ändå är det först nu, flera decennier senare, som det har börjat stå alltmer klart hur förskräckande många fall det faktiskt rör sig om. 

Att det på sina håll inte tycks ha rört sig om enstaka olyckliga undantag bara. I majoriteten av de större länder varifrån Sverige har adopterat många barn finns rapporter om oegentligheter (DN 21/2), och Chile går för närvarande igenom brottsmisstankar i 17 procent av de adoptioner som gjordes därifrån på 70- och 80-talen. 

Den svenska tillsynsmyndigheten konstaterar att den fortfarande inte kan garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska (DN 21/2). 

Att den svenska staten inte agerat förr är anmärkningsvärt, givet att uppgifter om brott kom redan för 50 år sedan. Inte heller 1997, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen fick kännedom om läget via en detaljerad rapport, hände något. 

Socialminister Lena Hallengren (S) säger nu till sist att regeringen vill ”se över” adoptionsförmedlingen. Men det räcker faktiskt inte. Detta måste utredas grundligt. Det är vi skyldiga både de föräldrar som förlorat sina barn i andra delar av världen, och de nu vuxna barn som blev svenska, men som även har rätt till sina rötter, till sanningen. Väven kanske aldrig kommer att bli fullständig, men vi måste likväl göra allt i vår makt för att försöka färdigställa den, tråd för tråd.”