Sverige har alltid känt till korruptionen inom adoptionsindustrin men har aldrig agerat för att försöka stoppa densamma

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud skriver idag om att Sverige alltid har känt till den omfattande korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och bl a på 1990-talet, när internationell adoption som reproduktionsmetod fullkomligen exploderade i västvärlden efter Kalla krigets slut och kommunismens fall och i och med globaliseringen, som gjorde att en mängd nya ursprungsländer tillkom för svenskarna och västerlänningarna att adoptera ifrån.

1990-talet var också den period i västvärldens moderna historia då fruktsamhetstalen bland fr a de inhemska, infödda majoritetsinvånarna sjönk som en sten samtidigt som allt fler unga vuxna västerlänningar väntade allt längre med att skaffa barn eller valde att leva frivilligt barnlösa i singelhushåll, vilket i sin tur skapade en gigantisk efterfrågan på s k adopterbara barn i den utomvästerländska världen och i postkommunistiska Central- och Östeuropa och inte minst i Kina, som öppnade upp sig för Väst på just 90-talet.

Trots larmrapport efter larmrapport om korruptionen inom den globala adoptionsindustrin, som 1990-talets medier regelbundet skrev om, så fortsatte svenska staten och de olika svenska regeringarna att ge auktorisation åt de svenska adoptionsförmedlarna (såsom åt genomkorrupta Adoptionscentrum) att få adoptera barn från ständigt nya länder. Det globala antalet adoptioner kulminerade sedan på 2000-talet när även en ny generation av västerländska s k celebrities adopterade internationellt och när de folkrika sydeuropeiska katolska länderna också adopterade barn från den utomvästerländska världen i stora mängder.

”Redan för 24 år sedan kände regeringen till att det hade förekommit allvarliga missförhållanden i länder som adopterade till Sverige. I en tidigare okänd rapport beställd av den dåvarande S-regeringen beskrevs omfattande barnhandel i flera adoptionsländer. Men uppgifterna utreddes aldrig.”

https://www.dn.se/sverige/s-regering-kande-till-omfattande-barnhandel-redan-1997

”Efter DN:s granskning av brott i adoptionernas spår vill samtliga riksdagspartier nu utreda adoptionerna till Sverige.

Socialminister Lena Hallengren (S) har öppnat för att se över hur adoptionsförmedlingen fungerade under 1960- till och med 1990-talen. Hon har ännu inte gett besked om när och hur det ska gå till.

Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Nu kan DN berätta att S-regeringen redan för 24 år sedan fick information om barnhandel i flera av adoptionsländerna.

I 1997 års regleringsbrev till de statliga myndigheterna ville Göran Perssons regering veta hur de internationella adoptionerna sköttes.

Det var en följd av att Sverige året innan hade undertecknat Haagkonventionen. Den skulle bli en garant för etiska och rättssäkra adoptioner: innan utlandsadoption kan bli aktuell ska möjligheten att placera barnet inom ursprungslandet utredas. Barnets familj ska ge sitt skriftliga samtycke, mammans samtycke till adoption ska först kunna ges efter barnets födelse och ingen ska få göra otillbörlig ekonomisk vinst på adoptionerna.

Regeringen ratificerade Haagkonventionen på valborgsmässoafton år 1997, vilket betydde att Sverige förband sig rättsligt till konventionens innehåll.

Uppdraget i regleringsbrevet gick till den dåvarande tillsynsmyndigheten, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA).

I maj 1997 skickade NIA den färdiga rapporten till regeringen och socialdepartementet. Statsrådet Maj-Inger Klingvall var ansvarig minister. Hon kände adoptionsfrågan väl: innan Klingvall blev statsråd var hon styrelseordförande för NIA.

– Det var bra att få en lägesrapport, samtidigt som vi skulle se till att via Haagkonventionen säkra upp hela processen med internationella adoptioner, säger Maj-Inger Klingvall i dag till DN.

Tillsynsmyndigheten NIA beskriver situationen i 17 adoptionsländer. Rapporten, som DN har läst, innehåller information om allvarliga missförhållanden i en majoritet av länderna.

DN:s granskning av adoptionerna från Colombia, som publicerades i helgen, visar hur barn har kidnappats och stulits från dagbarnvård och sjukhus för att sedan adopteras till Sverige.

Flera mammor från fattiga områden berättar om hur de fött barn på så kallade mödrahem och efter påtryckningar och hot känt sig tvingade att skriva under ett medgivande till adoption.

Redan i rapporten till regeringen 1997 beskriver NIA liknande brott: barnhandel och kidnappningar kopplade till adoptionerna från just Colombia, under början av 1980-talet.

Trots att Colombia var ett av de länder som Sverige hade adopterat flest barn från uteblev svenska åtgärder för att utreda uppgifterna.

Däremot valde Colombia att reglera sina rutiner vid internationell adoption – men DN:s granskning visar att oegentligheterna fortsatte in på 1990-talet.

En kommitté i Nederländerna har dokumenterat landets adoptioner till just Colombia.

– Vi säger inte att hela systemet är korrupt, men systemet har ansvar för övergreppen. På grund av utbud och efterfrågan och den groteska ojämlikheten mellan länderna, sade Georg Frerks, professor emeritus i internationella relationer och politisk historia som har lett kommitténs arbete att dokumentera oegentligheter i nederländska adoptioner mellan år 1967 och 1998.

I Guatemala beskriver tillsynsmyndigheten 1997 missförhållanden som rör svenska auktoriserade adoptionsföreningar.

”Inte sällan har barnhandel förekommit, vilket då även drabbat de svenska seriösa organisationernas arbete”, skriver NIA om adoptionerna från landet under 1980-talet.

1987 fick NIA, under en tillsynsresa, information om att mödrars namn förfalskades och att ”babyfarmer” hade upprättats.

Sverige fortsatte att adoptera från Guatemala efter att regeringen fått rapporten år 1997, trots att landet inte hade skrivit under Haagkonventionen.

Tio år senare gick FN ut och uppmanade Guatemala att upphöra med internationell adoption, efter uppgifter om korruption och ”ren handel med barn”.

NIA skriver att myndigheten under 1980-talet har fått ta emot uppgifter från Sveriges ambassad i Peru om korruption och oegentligheter på adoptionsområdet.

Inhemska lagar gjorde att adoptivföräldrarna tvingades vistas långa perioder i landet. En del blivande adoptivföräldrar föll, enligt rapporten, ”för frestelsen att själva börja leta efter barn för adoption”.

Trots att NIA ”endast i undantagsfall kunnat tillstyrka förmedlingssätt” i Peru under början av 1990-talet lät Sverige adoptionerna fortgå. Peru valde å sin sida att införa en ny adoptionslag 1993, för att få bukt med problemen.

Rapporten slår även fast att Chile har ”drabbats av ett flertal adoptionsskandaler”. Svenska Adoptionscentrum avslutade sin verksamhet i landet 1992, på grund av ”svåra problem med adoptionerna”. Vad problemen bestod av förklaras inte.

Chile hade som ambition att föra register över föräldralösa och övergivna barn, men enligt rapporten fungerade detta inte som avsett.

Sedan tre år tillbaka pågår en chilensk brottsutredning om tusentals illegala adoptioner från landet, vilket DN har rapporterat om.

Men när rapporten nådde Sveriges regering 1997 togs inget beslut om att utreda uppgifterna.

Anklagelser om oegentligheter och mutor i Sri Lanka förekom ofta, enligt rapporten, och hade ”säkerligen fog för sig”. Under slutet av 1970-talet införde landet regleringar, och ett antal adoptionsstopp, men enligt rapporten visade sig de nya reglerna ”emellertid lätta att kringgå”.

Adoptionerna från Sri Lanka minskade först under början av 1990-talet, när landet valde att strama åt reglerna ytterligare.

Trots detta tog den svenska regeringen inget beslut om att utreda uppgifterna.

I dag har både en schweizisk och en nederländsk utredning konstaterat omfattande barnhandel i Sri Lanka under 1970-talet till och med 1990-talet. Sverige nämns specifikt som inblandat i oegentligheterna i den schweiziska utredningen.

Rapporten från 1997 berättar om ”omfattande barnhandel på adoptionsområdet” i Rumänien i samband med regimskiftet 1989–1990. Tillsynsmyndigheten NIA hävdade att Sverige var förskonat från inblandning i skandalerna – och gav år 1992 auktorisation till två svenska adoptionsföreningar.

NIA besökte dock inte landet förrän i mars 1993. Väl på plats fick myndigheten rapporter om fortsatt illegala adoptioner.

Rapporten påvisar även oegentligheter i Indien, Thailand, Vietnam, Brasilien och Lettland.

– Åtgärden var att ratificera Haagkonventionen och se till att den blev implementerad. Det var det viktigaste då, att lägga fast det regelverket, säger Maj-Inger Klingvall.

Regeringen agerade alltså för framtiden, men inte på det som enligt rapporten hade skett.

Borde ni ha tillsatt en granskning redan då?

– Det kan jag inte kommentera, för jag kommer inte ihåg hur vi resonerade. Det som är bra är att man nu ska titta på den här perioden, säger Maj-Inger Klingvall.

Ni måste väl ha blivit oroade över uppgifter om barnhandel i länder Sverige adopterade från?

– Det är minnesbilder jag inte har kvar, men det är klart att barnhandel är oacceptabelt.

En återkommande detalj i rapporten är ursprungsländernas förhållande till Haagkonventionen. Länder som Filippinerna, Sri Lanka och Peru uppges enligt rapporten ha undertecknat och ratificerat konventionen.

Men staten fortsatte att auktorisera adoptioner från stora ursprungsländer som varken hade skrivit under eller lagstiftat om konventionen, till exempel Kina, Sydkorea, Guatemala och Vietnam.

– Jag antar att det berodde på att man hade rätt så bra avtal som täckte upp det. Men strävan har hela tiden varit att man bara ska samarbeta med de länder som har undertecknat Haagkonventionen, säger Maj-Inger Klingvall.

Är det något du känner att du kunde ha gjort annorlunda?

– Det finns alltid saker man kan göra bättre. När jag blev ansvarig minister var det väldigt mycket fokus på att Haagkonventionen kunde bli den här kraften som skulle förändra situationen och som kunde råda bot på de här missförhållandena.

Om Haagkonventionen var så bra, var då adoptionerna etiska tidigare?

– Det visar ju rapporten exempel på, att det förekom sådant som inte rymdes inom något regelverk.

I Sverige blev detta effekten: antalet adoptioner från länder som undertecknade och följde konventionen minskade – och antalet adoptioner från länder som inte undertecknade konventionen låg kvar på samma nivåer, eller ökade.

Tittade Sverige bort innan regeringen skrev under Haagkonventionen?

– Det fanns problem, naturligtvis. Det är klart att det fanns insikt om att det inte var bra, eller att det skulle kunna bli mycket bättre.”