DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

DN:s Lars Linder skriver idag om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som han ger både ris och ros och hans artikel utmynnar i ett slags försvar för den svenska färgblinda antirasismen (och eftersom den svenska kulturvärlden är så liten så ska det också sägas att Linder själv kommer från den 70-talsvänster och kulturradikala värld som omhuldade just de idéer som jag skriver om i boken och som Linder idag finner kväljande):

”Det finns lätt kväljande inslag i historien om adoptioner av utomeuropeiska barn under rekordåren. Forskaren Tobias Hübinette hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt”. Det handlade långtifrån alltid om barnens bästa. Lars Linder läser ”Adopterad”.”

https://www.dn.se/kultur/adopterad-till-de-fargblindas-land

”De ska bli små färgklickar i det vita! Strimmor av choklad i den svenska vaniljen! Det finns lätt kväljande inslag i den leende välviljan bland dem som ville uppmuntra till adoption av utomeuropeiska barn på 1960- och 70-talen. 

De på den tiden nya idéerna om att hämta barn från u-ländernas fattigdom till en bättre tillvaro i välfärdslandet mötte stor entusiasm, särskilt hos många barnlösa par i Sverige – men också, åtminstone till en början, segt motstånd från etablissemanget. Det var ett motstånd som delvis bottnade i ren rasbiologi och som i tidens anda bara måste brottas ner. 

Tidens kulturradikaler gick därför i spetsen för en brokig skara av politiska opinionsbildare som förkunnade alla de välsignelser utlands adoptioner skulle medföra. Världen var ju överbefolkad, fattiga barn for illa och det modernt upplysta Sverige kunde nu göra en storslagen insats. 

En på tusen sätt hedervärd ambition, men idealiteten var bitvis av det nyfrälsta slaget, komplikationerna sållades gärna bort och en del argument framstår i efterhand som direkt stötande. 

Det räckte liksom inte att de importerade barnen skulle få en bättre framtid i Sverige – de förväntades också axla uppgiften att tjäna som små murbräckor mot våra fastgjutna rasfördomar. 

De skulle, som någon skrev, sticka upp sina huvuden och långsamt vänja ”oss” vid att alla inte ser likadana ut. Med andra ord: lära de inskränkta svenskarna en läxa. 

Stackars barn.

Den nu halvsekelgamla debatten om utlandsadoptioner refereras i en ny bok av forskaren och författaren Tobias Hübinette, undertiteln hävdar att det är ”Sveriges sista rasdebatt” i betydelsen att begreppet ”ras” i dess bokstavliga mening knappast använts sedan dess. 

Hübinette har tidigare skrivit en hel del – och skarpt – i adoptionsfrågan. Han har velat se hela idén att ta över andra länders barn som ett slags förlängning av kolonial maktutövning. 

Den nya boken är stramare hållen, den har snarast en ton av neutral forskningsrapport och begränsar sig i stort sett till att referera debatten så som den då fördes i medier, rapporter och böcker. 

Lite synd, kan jag tycka, det hade varit lättare att få syn på särdragen i den om han kommenterat diskussionen tydligare, kanske också placerat den i ett större sammanhang. Det var ju långtifrån bara i Sverige som frågan var aktuell (mer i förbigående påpekar han att adoptioner varit ett inte helt ovanligt tema i internationell populärkultur: såväl Babar, Nicke Nyfiken som Paddington är alla charmigt ”exotiska” importbarn). 

Men boken kastar ändå ett fascinerande, lite snett ljus över dåtidens samtal om adoptioner, indirekt också över synen på Sveriges roll i världen i stort. Det handlade nämligen långtifrån alltid om barnens bästa, det rörde alltifrån svensk identitet till rasblandningens välsignelse. 

”Gör Sverige svartare!” som tidskriften Ord & Bild förkunnade. 

Nyligen har Dagens Nyheter uppmärksammat den ibland traffickingliknande brottslighet som omgett den internationella adoptionsindustrin. Barn har stulits och sålts för att sedan överlämnas till omisstänksamma föräldrar tillsammans med en hjärtknipande historia om en svältande mor som tacksamt sett sitt barn räddas till ett bättre liv i Europa. 

Man anar ett samband mellan den dåtida debattens ibland yviga idealism och de cyniska realiteterna på marknivå. Lite som med u-landsbiståndet: kombinationen av dåligt välståndssamvete, ädla syften och mycket pengar kan ge stort rörelseutrymme åt cyniska aktörer i fattiga länder med mer eller mindre korrupta styren. 

På kort sikt, kan man säga, vann de progressiva debattörerna en förkrossande seger. Dittills hade man gärna talat om landets homogenitet som något att värna, ofta i termer som i dag skulle uppfattas som djupt suspekta. 

Nu förändrades i grunden den invanda synen på Sverige som ett ”rasrent” land.

Men dessutom, menar Hübinette, var det just debatten om adoptioner som kom att forma hela den svenska inställningen till ras och rasrelationer så som den sett ut nästan ända fram till i dag. Han kallar den ”färgblindhet”: den något troskyldiga uppfattningen att utseende inte spelar någon roll alls. 

Problemet är ju bara – att det gör det. Och kanske kan man säga att det är rasismens långsiktiga triumf: den ger sig inte, den hämtar ständigt nytt syre till sitt hat ur världens skavande maktförhållanden, och om tillräckligt många envisas med att göra skillnad och tala om ras så tvingas alla göra det. 

Så nu är det adoptionsdebattens hoppfulla rasoptimism som tonar bort i fjärran medan färgblindheten, sorgligt nog, blivit ännu en av alla utopier som riskerar att hamna på historiens sophög.”