Nu granskar DN Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Colombia till Sverige

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud (plus research: My Vingren) fortsätter sin stora granskning av den korrupt adoptionsindustrin och denna gång har turen kommit till ursprungslandet Colombia.

Colombia är det ursprungsland som genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) har förmedlat flest barn ifrån – närmare 5000 sedan 1972 – och AC framhåller Colombia som ”ett föregångsland inom internationell adoption; ett land som går i spetsen vad gäller adoptionslagstiftning och riktlinjer, och som arbetar rättssäkert och med barnens bästa i fokus” för prospektiva svenskar som kan tänkas vilja adoptera ett colombianskt barn idag. Sammanlagt finns det kring 5500 utlandsadopterade från Colombia i Sverige och Colombia är totalt sett det tredje största ursprungslandet efter Sydkorea och Indien.

Och liksom i nästan alla andra ursprungsländer handlade det om ett nätverk av svenska expat-damer från den övre medelklassen och överklassen som agerade ”child finders” tillsammans med genomkorrupta poliser, socialarbetare, advokater, läkare, tjänstemän och andra personer som kom i direkt kontakt med under- och arbetarklassen, urfolken och slavättlingarna vilka var de grupper som drabbades proportionellt mest av svenskarnas närmast omätliga behov av s k adopterbara barn. 

”DN kan i dag avslöja hur fattiga mödrar i Colombia har berövats sina barn – som sedan har adopterats till Sverige.”

(…)

”DN har intervjuat över 60 adopterade från Colombia, merparten vittnar om allvarliga oegentligheter kopplade till adoptionen. Det handlar bland annat om felaktiga bakgrundshistorier och uppgifter, rena kidnappningar, om barn som försvunnit från sjukhus och dagbarnvård. Om mödrar som känt sig tvingade till att lämna över sina barn.”

(…)

”De oegentligheter som DN i dag kan avslöja har skett i stor skala. I granskningen ”Barn till varje pris” har adopterade vittnat om illegala adoptioner från bland annat Sydkorea, Indien och Chile. På plats i Chile har DN intervjuat mödrar som har blivit bestulna på sina barn för att decennier senare få veta att de bor i Sverige. I DN:s kartläggning av adoptionerna till Sverige framkommer larm om oegentligheter från en majoritet av alla större ursprungsländer.”

https://www.dn.se/varlden/fattiga-modrar-berovades-sina-barn-som-adopterades-till-sverige

”Rosalba Ortiz ser byn försvinna bakom dem: huset där de fick hyra ett rum, korna som gav varm mjölk, marknaden där de sålde kvastar och rep. Hon söker med blicken.

Var är mamma?

Hon bankar så hårt hon kan med händerna mot bilrutan. 

Skriker efter hjälp.

Flera grannar hör hennes protester, men kan inget göra.

– Jag förstår inte riktigt vad som händer men jag slåss för mitt liv, så minns jag det, säger hon i dag.

Året är 1980, Rosalba Ortiz är fast i den dammiga jeepens framsäte, hennes tvååriga lillasyster Blanca Ortiz sitter där bak. Hon är tyst. De två anonyma kvinnorna med kortklippta frisyrer har gett henne en godisklubba.

Bilen kör över slingriga vägar från byn San Lorenzo, 2.000 meter över havet i sydvästra Colombia, mot storstaden Popayán.

Rosalba Ortiz får en röd- och vitrutig klänning, likadan som de andra flickorna på barnhemmet. Personalen tar fram en rakapparat. Lössen faller med håret.

De kommande månaderna fantiserar Rosalba Ortiz om att hennes mamma ska komma och hämta henne, eller åtminstone hälsa på.

Fortfarande vet hon inte vad hon gör där. Men hon misstänker att hennes lillasyster är på väg bort. Det är lättare att hitta nya föräldrar till en tvååring än en sjuåring, så mycket förstår hon. Rosalba Ortiz tjatar på personalen att de ska få vara tillsammans.

I handlingar från den colombianska domstolen står det att systrarnas mamma är ”mentalt efterbliven”, och att barnen är övergivna.

Men är det sant?

Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Drygt 5.500 av barnen har kommit från Colombia, merparten under 1980- och 1990-talen. Det gör Colombia till det tredje största ursprungslandet, efter Sydkorea och Indien.

Några av barnen har kommit via privata, oreglerade, adoptioner. Men de allra flesta, närmare 5.000 barn, har förmedlats av föreningen Adoptionscentrum, bland dem systrarna Rosalba och Blanca Ortiz.

Verksamheten pågår fortfarande, om än i liten skala: i fjol anlände sex adoptivbarn från landet.

Precis som i flera andra länder startade Adoptionscentrum sin verksamhet här med hjälp av utlandssvenskar, fruar till män som arbetade för svenska företag i Colombia.

Det var 1970-tal. Colombia var ett av världens fattigaste länder. Inbördeskrig, jordskred och narkotikahandel. Våld och fattigdom, barn for illa. Här fanns en traditionell katolsk syn på familjebildning – en kvinna skulle inte bli gravid utanför äktenskapet. Och abort var förbjudet, enligt lag.

I Sverige blomstrade välfärden. Adoption började bli ett vedertaget sätt att bilda familj på, både för par som inte kunde få biologiska barn eller som ville göra gott.

Barnen från Colombia var ofta små, vissa bara några veckor gamla.

Svenska adoptivföräldrar önskade korta väntetider och gärna så unga barn som möjligt. Colombia blev alltså ett utmärkt ursprungsland.

Under 1970-talet förmedlade Adoptionscentrum drygt 400 barn via olika barnhem.

I skarven till 1980-talet kom en vändpunkt som skulle flerdubbla verksamheten: Adoptionscentrum inledde ett samarbete med den colombianska familjevårdsmyndigheten ICBF, som hade lokala kontor i hela landet.

Det var samma myndighet som gjorde Rosalba och Blanca Ortiz tillgängliga för adoption.

Vårvintern 1981 landar systrarna i Sverige tillsammans med sina nya föräldrar. Rosalba och Blanca Ortiz blir Camilla och Sandra Sivertsen.

De får var sitt rum i ett villaområde på västkusten, de får fotbollsträning och sommarlov. På ett fotografi från tidigt 1980-tal bär systrarna var sin sjömansklänning.

I Sverige har Camilla först svårt att finna sig till rätta. Hon längtar hem, tillbaka till mamma och byn.

– Jag hade långt gångna planer på hur jag skulle ta mig dit, säger hon

Men hon ändrar sig. Efter några månader vill hon inte veta av Colombia. När lillasyster kallar henne Rosalba blir hon arg och skriker att hon heter Camilla och inget annat.

Camilla Sivertsens erfarenhet av internationell adoption är unik: till skillnad från många andra adopterade minns hon vad som hände.

I dag beskriver hon det som en kidnappning.

– Jag fick aldrig veta skälet till att vi tvingades lämna vår mamma. Vi var helt oförberedda, vi var barn, utlämnade till systemet, säger hon.

Tankarna pendlar under uppväxten, hon målar upp egna förklaringar till sin adoption: mamma är fattig och kan inte ta hand om oss.

– Det var väl så enkelt jag ville att det skulle vara, säger hon.

Camilla är i dag tandläkare och driver två egna kliniker. Lillasyster, som använder tilltalsnamnet Blanca, arbetar som tjänsteman.

Som vuxna börjar systrarna tvivla på berättelsen om sina liv.

De googlar ibland på barndomsbyn San Lorenzo. Camilla minns att den hette så. Men de hittar få ledtrådar – det finns flera byar med samma namn.

Det går 37 år innan Blanca Sivertsen upptäcker en Facebookgrupp från området kring San Lorenzo. På bilderna syns byns stolthet och mittpunkt: den sandgula kyrkan.

Hon har hittat rätt.

– Jag skrev till flera medlemmar i gruppen och en av dem svarade. Det visade sig att han kände vår mamma. Vi bestämde oss för att åka dit så snart som möjligt, berättar Blanca Sivertsen.

– Innan det var för sent.

Det är mars 2021 och efter nio timmars resa syns den plötsligt: högst uppe, långt bort på en kulle ligger den sandgula kyrkan i San Lorenzo.

Klottret längs med vägen vittnar om vilken gerillagrupp som just nu har kontroll. Ett jordskred har isolerat byn i snart ett halvår, det dånar som åska från andra sidan dalen när DN:s utsända promenerar de sista kilometrarna.

Byn är stilla men byborna i rörelse. Mopeder repareras, barn leker på torget vid kyrkan. När vi frågar om Rosalba och Blanca pekar alla mot ett litet radhus i slutet av byn – Casa de la Eva.

Grannen Eva Ortiz (som trots sitt efternamn inte är släkt med Rosa) hörde skriken när Rosalba och Blanca drogs in i jeepen och fördes ut ur byn för närmre fyra decennier sedan. Kvar i San Lorenzo blev mamma Rosa Ortiz.

– Världen rämnade för henne när flickorna försvann, hon sprang runt i byn och skrek och skrek och letade. Hon dunkade sitt huvud i väggen, berättar hon.

Flera bybor DN talar med såg hur Rosalba Ortiz kämpade för att ta sig ur bilen.

– Den lilla, Blanca, var utanför. De tog henne på gatan, säger ögonvittnet Deyanira Zuñiga.

Rosa Ortiz saknade allt en mamma som plötsligt förlorar sina barn behöver: ett nätverk, pengar, kontakter, makt. Hon kunde inte läsa, inte skriva.

Rosa Ortiz fick aldrig veta varför myndigheterna omhändertog hennes barn och adopterade dem till Sverige. Hon fick inga rapporter om hur döttrarna mådde, eller bilder på hur de såg ut. Hon visste inte ens om de levde.

Men hon trodde verkligen att de skulle komma tillbaka, berättar Eva Ortiz.

– Hon stannade alltid kvar i kyrkan och bad en extra bön för sina döttrar, hon kallade dem ”mina små”. Hon sörjde och väntade på dem i alla år.

När Camilla och Blanca Sivertsen återvänder till San Lorenzo i februari 2018, möts de av byborna som samlats längs huvudgatan. De har skrivit en skylt: ”Välkomna, barn!”

Camilla Sivertsen känner igen sin mamma direkt. Hon står där i en turkosblommig klänning.

Blanca Sivertsen minns hennes snälla ögon, att hennes hår luktar så gott.

Det är ursprungsländernas ansvar att utreda barnens bakgrund. I Colombia togs det juridiska adoptionsbeslutet i en barnavårdsdomstol. Därefter skulle den svenska myndigheten som hade ansvar för internationella adoptioner godkänna beslutet.

I adoptionshandlingarna slår den colombianska domstolen fast att Rosa Ortiz är ”mentalt efterbliven”. För Camilla Sivertsen är beskrivningen i dag främmande.

– Vi umgicks i veckor i sträck, i flera omgångar, under året då vi återupptog kontakten. För mig var hon helt klar, hon kunde återge allt som hänt i detalj, säger hon.

Camilla Sivertsen återkommer till fattigdomen: att hon som barn hjälpte till att arbeta på kaffeplantagen, att de levde ett enkelt liv på stampat jordgolv, att de var hungriga.

– Om man ser det ur en svensk kontext var det säkert en olämplig plats för ett barn. Men vi klarade oss, jag hade inga problem med det.

De svenska adoptionsföreningarna brukar framhålla alla barns rätt till en familj.

Men Rosalba och Blanca Ortiz hade en mamma.

Med dagens regelverk hade adoptionen brutit mot både barnkonventionen och Haagkonventionen.

I systrarnas adoptionshandlingar från domstolen och ICBF, som DN läst, finns inget medgivande till adoption. Det står att barnen är övergivna, att myndigheterna omhändertagit dem – och därför krävs inte vårdnadshavarens underskrift, enligt domstolen.

Barnhemmet i Popayán, dit systrarna fördes, var en av många institutioner som Adoptionscentrum samarbetade med. Föreningens nätverk spände över 60 barnhem, fosterhem och så kallade adoptionsbarnhem i 26 städer.

Enligt boken ”Adopterad från ett annat land”, författad av tidigare medarbetare på Adoptionscentrum, inleddes adoptionsprocessen i Colombia så här: en mamma som ville adoptera bort sitt barn fick rådgivande samtal med en socialarbetare, för att därefter underteckna ett medgivande.

DN:s granskning av vittnesmål och dokument från svenska adopterade visar en annan verklighet.

I intervjuer med över 60 svenska adopterade från olika delar av Colombia framkommer i merparten av fallen uppgifter om oegentligheter, i vissa fall brott, kopplade till adoptionerna.

Det handlar om felaktiga bakgrundshistorier och uppgifter, rena kidnappningar, om barn som försvunnit från sjukhus och dagbarnvård. Om mödrar som känt sig tvingade att lämna över sina barn.

Så här vittnar mammor i Colombia för DN om hur de har förlorat sina barn till Sverige:

1987.

Maria Erika Rivas Tovar vaknar upp i en sjukhussal med fördragna fönster. Hon drar med handen över magen. Frågar en sjuksköterska: ”Var är barnet?”

Hon är 18 år, har nyligen lämnat landsbygden för Bogotá, för att arbeta som barnflicka. Hon har gått på fest. Där fanns sprit, allt blev svart.

Hon vaknade utan kläder, och blev gravid.

Det finns institutioner för den här situationen: gravida kvinnor får bo och arbeta, undersökas av läkare i hemlighet. Maria Erika minns platsen som ett fängelse.

Hon vaknar upp efter förlossningen, kan knappt stå upp, letar sig ut, uppför trapporna. I ett rum ligger nyfödda bebisar på rad, med handskrivna lappar vid varje säng, men Maria Erika kan inte läsa. Hon tar upp bebisen som ligger närmast, håller den mot kroppen. En sjuksköterska avbryter och leder henne tillbaka till rummet.

Går gång på gång tillbaka efteråt och frågar efter sitt barn. Hon vet inte om hon fött en flicka eller pojke.

Hon får till svar:

– Du har övergivit ditt barn, det är för sent.

När Maria Erika Rivas Tovars son, Hugo Rivas Nilsson i Tystberga, hittar henne via Facebook 2018 säger hon:

– Jag kommer aldrig kunna förlåta dem som rövade bort dig.

I adoptionshandlingarna, som DN läst, finns inget skriftligt medgivande till adoptionen. Det står att mamman övergivit sitt barn. Enligt handlingarna efterlystes anhöriga till pojken i tidningen vid ett tillfälle.

1984.

Han är 47 centimeter lång, 2.000 gram tung, två dagar gammal. Cecilia Paez hör honom skrika och frågar nunnorna:

”Snälla, får jag amma honom?”

Svaret blir nej.

En man tar pojken ifrån henne, det sista hon hör är gråtskriken.

Redan innan magen började växa skrevs Cecilia Paez in på en institution för fattiga kvinnor med oönskade graviditeter, i Bogotá. Graviditeten var egentligen inte oönskad, men pappan till barnet ville inte vara delaktig. Hon var ensam, omgiven av en traditionell katolsk familj.

På mödrahemmet fanns fler som Cecilia Paez.

Medan magarna växte fick kvinnorna arbeta i tygfabriken. Det var viktigt att de inte slet ut sig, att bebisarna mådde bra, löd instruktionerna.

Cecilia Paez vet att hon skrev under flera dokument, efter påtryckningar. Visste inte vad de innebar. Hon minns ingen rådgivning, inget stöd.

– Jag hade ingen aning om mina rättigheter, säger hon i dag.

Efteråt lämnas hon på gatan med ett vitt kuvert i handen. Det innehåller 200 000 colombianska pesos, 500 kronor.

Pojken växer upp i Sverige och återförenas med sin mamma 2007.

I adoptionshandlingarna, som DN tagit del av, står det att Cecilia Paez har överlämnat sin son, Pablo Paez.

1978.

Sex månader gamla Mariana förs akut till sjukhus, det är något fel med lungorna. Övrig tid bor hon och hennes syskon på ett katolskt barnhem i San Gil. Ana Lucia Castellanos Hinestroza arbetar, hälsar på sina barn på veckans enda lediga dag.

I samma veva blir hon inlagd på sjukhus för psykisk ohälsa. När hon kommer ut är hennes äldsta barn kvar på barnhemmet, men den lilla är försvunnen. Hon möts av orden:

– Din dotter är inte här just nu.

En vecka senare, när hon kommer tillbaka, ett nytt svar:

– Din dotter är död.

Ana Lucia står kvar utan en kropp att begrava, utan svar.

Några år senare letar hon igen, men en ny nunna har tagit över, kan inte ge något annat besked.

Den lilla flickan har kommit till det kända adoptionsbarnhemmet Cran. Av dem får de svenska adoptivföräldrarna veta att Mariana är ett barnhemsbarn, utan känd bakgrundshistoria.

I maj 2014 nås Ana Lucia av ett meddelande. Mariana Rudsberg i Bromma har fått hjälp av en colombiansk kontakt, som har hittat familjen på Facebook.

I Mariana Rudsbergs handlingar från barnhemmet finns Ana Lucia Castellanos Hinestrozas underskrift och medgivande till adoptionen. Det är inget hon själv minns.

Ana Lucia kan varken skriva eller läsa.”

(…)

”I februari i år stoppade Nederländerna nya medgivandeutredningar för internationell adoption, efter en statlig utredning av oegentligheter i samband med adoptioner till landet mellan år 1967 och 1998.

I två år arbetade ledarna för kommittén, Georg Frerks och Yannick Balk, tillsammans med en grupp forskare. Frerks är professor emeritus och Balk är doktor i internationella relationer och politisk historia.

De tittade särskilt på Colombia.

Svenska Adoptionscentrum samarbetade med fem av de colombianska barnhem som nämns i den nederländska utredningen.

Kommittén har funnit samma typer av oegentligheter som DN i dag kan berätta om gällande adoptionerna till Sverige.

Frerks och Balk berättar att barn i Colombia kidnappades på öppen gata när de var ute och lekte. De dokumenterade även fall där nyförlösta mammor fick höra att deras barn var dödfödda, men att sjukhuspersonalen inte ville visa kropparna för dem. I stället såldes barnen.

– Det fanns många fall där mammorna blev tvingade att lämna bort sina barn. Till exempel fanns religiösa institutioner där nunnor tog barnen vidare till barnhem och liknande, säger Georg Frerks och fortsätter:

– Vi har kunnat fastslå att de flesta barnhemsbarn inte var föräldralösa. De var där av andra anledningar och kom sedan ofta att bli tillgängliga på adoptionsmarknaden.

Det var som en labyrint med olika aktörer, berättar Yannick Balk. Advokater, domare, sjuksköterskor och läkare.

– Det här är väldigt mörka nätverk av människor, som alla tjänar pengar på detta, säger Yannick Balk.

– Förutom mammorna, inflikar Georg Frerks.

Enligt kommittén har även poliser varit inblandade.

– Det har vi dokumenterat, säger Georg Frerks. När mammor har kommit och anmält sina barn försvunna har poliserna sagt ”gå härifrån, annars arresterar vi dig”. Så de var också medskyldiga, en del av den här ringen.

Var det någon särskild grupp i Colombia som blev utsatt?

– Framför allt människor utan en röst. Fattiga, outbildade. Unga och gravida, ogifta kvinnor, som var enkla att övertyga eller tvinga. Det är den största gruppen, säger Georg Frerks.

– De kände att de inte hade något val.

Forskarna har en metafor för hur stulna barn i Colombia blev tillgängliga för adoption. De talar om en process där barnen ”vittvättas”.

– Det är en term vi använder när ett stulet barn genomgår en adoptionsprocess, hela vägen till Nederländerna. Då blir det ett lagligt adopterat barn, som i själva verket är stulet, säger Georg Frerks.

Han poängterar att alla adoptivbarn inte blev stulna, men att det skedde regelbundet.

– Hela systemet genomsyrades av mutor. Barnet blev stulet, men blev vittvättat.

Det låter som penningtvätt.

– Ja, exakt. Svarta pengar blir vita. Du kan göra likadant med ett stulet barn. Du skickar in det i tvättmaskinen och sedan dyker det upp som ett perfekt, fint lagligt adoptivbarn, säger Georg Frerks.

Hur kan ni vara så säkra på er sak?

– Vi undersökte det här, på plats. Vi gick igenom de nederländska arkiven. Alla de här övergreppen skedde. Vi har det på papper. Det är bevisat, säger Yannick Balk.

– Det här är bortom rimligt tvivel, säger Georg Frerks och fortsätter:

– Vi säger inte att hela systemet är korrupt, men systemet har ansvar för övergreppen. På grund av utbud och efterfrågan och den groteska ojämlikheten mellan länderna.

Ungefär 40.000 barn har adopterats till Nederländerna, varav cirka 5.000 från Colombia. Forskarnas uppdrag var att titta på systemet bakom internationell adoption – och hur det fungerade.

Kommittén fastslog att den nederländska staten kände till uppgifter om oegentligheter, men valde att inte agera på eller följa upp dessa uppgifter.

Enligt utredningen fortsatte oegentligheterna, även efter år 1998.

– I begynnelsen tänkte alla på barnets bästa, det var därför adoptionsföreningarna grundades. Sedan smög sig korruptionen in, säger Georg Frerks.

Han berättar att vissa adoptionsföreningar hade ”goda intentioner”, men det fanns många som såg den stora efterfrågan och som gjorde pengar på det.

– Det blev en marknad, en industri. Enorma summor pengar var i rörelse, säger Frerks.

Enligt kommittén hade pengarna en korrumperande effekt. Nederländernas ”positiva bild av adoption” hjälpte också till att skapa efterfrågan.

Utredningens slutsats är att barn och biologiska föräldrar har drabbats av en ”historia av förluster”. Vidare menar kommittén att majoriteten av adoptivföräldrarna har handlat i god tro, men att de likväl varit delaktiga i att skapa denna ”adoptionsindustri”.

De vuxna adopterade som har fått reda på oegentligheter uppgav för kommittén att de inte fått stöd eller förståelse. Varken från staten eller adoptionsföreningarna.

– Det var en huvudanledning till att Nederländernas justitieminister initierade den här utredningen. Staten har inte hjälpt dem eller tagit deras berättelser på allvar, säger Yannick Balk.

I juni 2019 står Camilla Sivertsen framför en vit kista med gulddekor. Hennes mammas kropp är tunn och 138 centimeter lång.

Rosa Ortiz fick ett sista år tillsammans med sina döttrar. Hon dog i sviterna av en hjärtoperation. Men den här gången hann hon ta farväl av sina barn.

I huset i San Lorenzo finns Rosas ägodelar kvar:

Ett litet jesusbarn i plast, en kittel i aluminium.

Och en svart portmonnä i fuskskinn, inlindad i flera lager trasor. Den innehåller pengarna hon skulle ge sina döttrar om de kom tillbaka.

Systrarna har räknat sedlar och mynt, drygt 20.000 colombianska pesos.

47 svenska kronor.”