Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget

Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:

Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).

Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).

I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.

Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.

Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).

På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.

Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.

Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.

Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.

På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).

Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till. 

”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei. 

De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).

Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.

Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen. 

Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.

När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.

Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.

Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.