Varför misslyckas så många adopterade att reproducera sina adoptivföräldrars sociala status, yrkesval och framgångar och framför allt västvärldens kändisars adoptivbarn?

I dagarna har Mia Farrow gått ut i media och berättat om hur tre av hennes tio adoptivbarn gick bort i förtid: En och möjligen två begick självmord visar det sig nu medan den tredje avled i aids.

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/6zQg1e/mia-farrow-satter-stopp-pa-ryktena–berattar-om-barnens-dod?fbclid=IwAR3RHQpaf42g1OOe791-PDPCRzQ6Uzz9NDCh0aQ-lCfE4EsKj8iHBZ_xtVM

Ända sedan 1960-talet har ett försvarligt antal av västvärldens alla kändisar inom olika sfärer och branscher adopterat ett eller flera barn, varav åtskilliga både har egna biologiska barn och adopterade barn såsom Farrow, och så här ser mönstret tyvärr alltid ut oavsett västland:

De adopterade går bort i förtid och ofta genom självmord och även om de lever vidare så går de nästan aldrig i sina adoptivföräldrars fotspår och blir kändisar och s k lyckade och framgångsrika till skillnad från kändisarnas egna biologiska barn.

Även regissören Zack Snyder, som bl a ligger bakom “Dawn of the dead”, ”300” och ”Wonder woman”, har ett adoptivbarn som också har begått självmord och så hade även paret Harry och Bertha Holt, som grundade världens största adoptionsbyrå Holt – också ett av deras adoptivbarn begick självmord.

I Sverige har också mängder av kändisar av olika slag adopterat barn ända sedan 1960-talet, varav många men inte alltid samtidigt har egna biologiska barn, och även i Sverige ser mönstret likadant ut – de adopterade går alltför ofta bort i förtid och gör de inte det så går de ändå inte i sina adoptivföräldrars fotspår samtidigt som adoptivföräldrarnas biologiska barn nästan alltid gör det.

Ett mycket ovanligt undantag från den regeln är i så fall den f d Volvo-chefen Sören Gyll vars adopterade son från Sydkorea också verkar inom det svenska näringslivet och ytterligare ett annat undantag är Thage G. Petersons son, som också han är från Sydkorea, och som likaså är politiker precis som adoptivpappan en gång var.

I övrigt blir de svenska kändisprofessorernas adoptivbarn i stort sett aldrig forskare och inte heller går de svenska kändisjournalisternas adoptivbarn i sina föräldrars fotspår och blir s k lyckade och framgångsrika inom den svenska mediebranschen.

Hans ”Hasse” Alfredsons biologiska barn har exempelvis självklart gått i sin biologiska fars spår och verkar inom den svenska kulturvärlden men inte ”Hasses” adopterade dotter och detsamma gäller bl a även alla svenska författares, skådespelares, musikers, konstnärers, politikers, advokaters, domares, direktörers, docenters, diplomaters, chefredaktörers, överläkares, biskopars och höga officerares adoptivbarn.

Vad detta beror på kan en så klart undra över – är det helt enkelt kanske inte en fördel att vara kändisbarn eller ”överklassbarn” som just adoptivbarn medan det nästan alltid omvänt är det som biologiskt barn?