Om det västerländska adoptionsinstitutet och dess ursprung i vuxenadoptioner

Det senaste numret av den vetenskapliga/akademiska tidskriften Adoption & Culture innehåller två fascinerande artiklar som båda kastar ljus över det västerländska adoptionsinstitutets framväxt under modern tid och som konkret handlar om vuxenadoptioner.

Den alltid lika kunniga amerikanska (adoptions)historikern E. Wayne Carp påminner i sin artikel om att adoption ursprungligen uppstod för adoptantens/adoptivförälderns skull och inte för barnets skull, d v s retoriken (och än mer praktiken) om barnets bästa är mycket sen i den västerländska historien. 

Carp lyfter i sin artikel fram det faktum att ända sedan adoptionsinstitutet återinträdde i de västerländska samhällena fr o m 1800-talets andra hälft så handlade det från början om att ge rika barnlösa en möjlighet att hitta och få en arvinge efter döden och nästan alltid handlade dessa adoptioner om adoptioner av vuxna och inte om adoptioner av barn.

Efter att under medeltiden och tidigmodern tid ha varit frånvarande p g a att bl a kyrkan gjorde att adoption som en juridisk praktik försvann efter antiken (antikens greker och romare praktiserade då adoption men kyrkan såg till att adoptionsinstitutet i det närmaste försvann från den västerländska kulturkretsen och civilisationen mellan ca 500-1850) såg de moderna adoptionslagarna i Väst dagens ljus mellan ca 1850-1930 (för svensk del tillkom den första moderna adoptionslagen 1917 – med kristendomens införande i Skandinavien hade då de gamla ”hedniska” vikingarnas speciella adoptionsliknande praktik ätteledning försvunnit). 

Framväxten av de moderna västerländska adoptionslagarna ägde rum samtidigt som den på sin tid triumferande västerländska (hög)borgerligheten slutgiltigt ”besegrade” den gamla bördsstolta och blodsbesatta (och ”klantänkande”-fixerade) aristokratin och adeln på ekonomins fält i samband med industrialiseringen och urbaniseringen.

Carp går i sin artikel bl a igenom notiser på familjesidan i New York Times som visar att den (WASP-)amerikanska parvenu/nouveau riche-östkust-överklassen praktiserade adoption ”som aldrig förr” under denna tidsperiod i form av vuxenadoptioner (d v s under USA:s ”gilded age” – tänk den oscariska unionstiden för svensk och norsk del eller den viktorianska eran för Brittiska imperiets del). Ända fram tills mellankrigstiden fullständigt ”vimlade” det av barnlösa rika vita amerikaner som adopterade vuxna arvingar och detsamma gällde ett stort antal europeiska nyrika barnlösa män som tillhörde parvenu/nouveau riche-klassen i Europa, vilka gjorde detsamma under denna tid.

Carp ”namedropp:ar” en mängd exempel på amerikanska kapitalägare, entreprenörer, direktörer och andra kändisar som just adopterade vuxna under denna tid och det hela fick till följd att ”vanligt folk” (d v s dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) t o m började associera adoption i sig med överklassen och med just vuxenadoptioner och inget annat framåt mellankrigstiden. 

Det var egentligen först när ideologin och diskursen om barnet som en egen ”varelse” och om barndomen som en egen period i en människas liv växte fram (tänk via sådana som bl a den svenska författaren och pedagogen Ellen Key) och slog igenom till fullo som idén om adoption som något som rör barn och inte minst barnets bästa fick sitt genombrott. 

Det är denna utveckling som den amerikanska sociologen och barn- och familjeforskaren Viviana Zelizer har beskrivit i sin vid det här laget klassiska bok och studie ”Pricing the priceless child. The changing social value of children” från 1994. I sin bok försöker Zelizer förstå hur barnet i Väst gick från att ha varit en i det närmaste rättslös ”ägodel” och ”egendom” som t o m kunde säljas/köpas långt in på 1900-talet (och så även i Sverige) till att framåt mellankrigstiden och fr a under efterkrigstiden bli en ”varelse” i sin egen rätt som fylls med sentimentala känslor och som med tiden under just efterkrigstiden till slut får sina egna rättigheter.

Carp visar också hur adoptionsinstitutet i Väst fick en slags ”reboot”-nystart under mellankrigstiden när ”vanligt folk” (d v s återigen dåtidens ”jobbare” och den lägre medelklassen) började engageras mer i adoptionsverksamheten och när ett avantgarde av feminister, kristna, liberaler och socialister slutligen ”vände skutan” och gjorde att adoptioner i Väst därefter kom att associeras med att adoptera barn och inte med att adoptera vuxna.

Den barnlösa överklassen fortsatte dock att adoptera vuxna långt in i efterkrigstiden och fortfarande än idag händer det ibland att svensk överklass gör det – oftast dock när t ex en patriark tillhörande en svensk elitfamilj ”på äldre dar” erkänner ett s k ”snedsteg” inom intimzonen och adopterar en vuxen som de facto är hans biogenetiska barn som han en gång fick med en s k älskarinna.

Den kanadensiska postkoloniala genus- och queerforskaren Frances J. Latchfords artikel i det senaste numret av Adoption & Culture beskriver just en sådan sentida efterkrigstida vuxen-adoption – nämligen Simone de Beauvoirs adoption av Sylvie Le Bon som ägde rum 1980 och som liksom sin världsberömda adoptivförälder har slutat som filosof (Sylvie Le Bon lever då än idag). Även Jean-Paul Sartre adopterade som bekant en dotter i form av en vuxen kvinna 1965 – algeriskan Arlette Elkaïm – som också hon gick i sin adoptivförälders spår i den meningen att hon kom att verka inom den franska kulturvärlden fram till sin död 2016.

Det som komplicerar både de Beauvoirs och Sartres adoptioner är dock att de båda barnlösa celebriteterna inte bara adopterade sina arvingar utan sina intimrelationspartners. Detta faktum, som inte är en hemlighet och som får en att åtminstone associera till den just nu aktuella dokumentärfilmsserien ”Allen v. Farrow”, försöker Latchford förstå utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Latchford menar att adoption i sig är en slags queer reproduktionsmetod som bl a ställer frågor om incest på ända liksom överhuvudtaget alla typer av frågor kring moderskap, faderskap, blod, genetik, sexualitet och vad en familj överhuvudtaget är i en västerländsk kontext.