Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

Dagens Arena publicerar idag ett utdrag ur min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som just nu bl a ligger på plats 13 på Bokus försäljningslista i kategorin Samhälle & politik liksom på plats 13 på Adlibris försäljningslista i kategorin Sociala frågor & processer.

Utdraget är hämtat från bokens sista kapitel, som består av en kronologisk genomgång av hur den svenska s k nationella rörelsen har sett på internationell adoption och utlandsadopterade ända sedan de första icke-vita adoptivbarnen ankom till landet på 1960-talet.

Det empiriska underlaget till detta sista kapitel och denna genomgång är helt unikt, då jag med all sannolikhet är den enda i landet som systematiskt har sökt efter och samlat på precis allt som den svenska s k nationella rörelsen har sagt och skrivit om adoption och adopterade (liksom även gjort mot adopterade) ända sedan 1960-talet och framåt: Det handlar bl a om allt ifrån ledarstick, debattartiklar och insändare som hittas i den s k nationella rörelsens olika tidningar, tidskrifter och periodica till domar, DO- och polisanmälningar som rör adopterade som har utsatts för hatbrott och diskriminering.

Det utdrag som Dagens Arena publicerar handlar specifikt om SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade, som jag i boken med all tydlighet (be)visar att den är ett direkt (ras)ideologiskt arv från just den svenska s k nationella rörelsen, d v s detta är då ett (ypperligt) bevis för att SD har sina direkta rötter i den svenska nationalsocialistiska rörelsen.

I detta utdrag slutligen driver jag även tesen att hade SD aldrig ändrat sin syn på internationell adoption och utlandsadopterade 2002, så hade SD aldrig kommit in i riksdagen 2010 och aldrig blivit det mycket stora parti som SD är idag, som ju just nu ”nosar” på makten inför 2022 års val. Det ska dock sägas att när SD valde att ta bort kravet på förbud mot utomeuropeiska (läs: icke-vita) utlandsadoptioner så fortsatte SD ändå under en tid att driva kravet på att adoptionsbidraget skulle slopas liksom också att s k internationella äktenskap skulle beskattas särskilt (åren efter Kalla krigets slut exploderade nämligen både de internationella adoptionerna i antal globalt sett liksom de internationella intimrelationerna mellan vita och icke-vita heterosexuella par, vilket i båda fallen oroade det dåtida SD).

Därefter har SD på alla sätt och vis (över)exploaterat och inte minst (över)exponerat de adopterade i sin propaganda och i sin politik (i sitt partiprogram, i sina valfilmer, i tal och intervjuer, på affischer och broschyrer o s v) på ett sätt som inget annat parti av SD:s slag gör någonstans i Europa och västvärlden. Detta förklaras i sin tur av 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som min bok just handlar om, och som också den var exceptionell och inte lät på samma sätt i något annat västland som också började adoptera barn på 1960- och 70-talen. Allt handlar helt enkelt och kort och gott och Sveriges och svenskarnas syn på ras, om relationen mellan ras och svenskhet och sist men inte minst om den specifika svenska antirasismen:

”Kanske hade Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag utan de utlandsadopterade. Det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen, skriver Tobias Hübinette.

Tobias Hübinette är verksam som lärare och forskare vid Karlstads universitet. Hans senaste bok är Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt.”

SD och adoptionsfrågan

År 1979 bildades Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera kom att utvecklas till och bli SD 1988. Det är symptomatiskt att ett av BSS första och tidigaste flygblad som bar rubriken »Bryr du dig om ditt land?« just tog upp adoptionsfrågan genom att citera genetikern Jan Lindsten. I ett reportage i veckotidningen Allers hade han sagt så här om de adopterades påverkan på den majoritetssvenska arvsmassan:

”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav många kommer från Indien och Fjärran Östern. Såframt de inte återvänder till sina hemländer, såframt de adopterade barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från Jugoslavien, Grekland, Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke, säger Jan Lindsten. Det kommer i framtiden ge en helt ny »genpool« att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”

I BSS:s program, antaget på årsmötet 1983, fanns rubriken »Adoption av utländska barn« varunder det stod att läsa att den internationella adoptionsverksamheten från »avlägsna, exotiska länder« gödde en »svart barnbörs« medan de adopterade riskerade att få »stora anpassningssvårigheter«. Därför krävde BSS att utlandsadoptionerna skulle förbjudas:

”Att på detta sätt rycka loss små barn från en viss etnisk kulturmiljö och omplantera dem till en helt annan, det är att i onödan bereda dem stora anpassningssvårigheter här i världen. Dessa barn från Korea, Sri Lanka, Indien eller Afrika kan aldrig bli fullt svenska. Det är en ren fördom, att tro på en dylik försvenskning. För nöjet att få ett efterlängtat litet barn har dessa adoptivföräldrar inte besinnat sitt ansvar varken för barnet eller gentemot det egna folket. Därför yrkar BSS på att adoption av utländska barn skall förbjudas i lag.”

Sverigedemokraterna ärvde sedan BSS negativa inställning till internationell adoption och till de utlandsadopterade, vilken i sin tur var ett arv från den samlade svenska extremhögern. År 1990 sade SD:s dåvarande talesperson Ola Sundberg under ett SD-möte i Linköping: »Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig.«.

På 1990-talet radikaliserades SD:s hållning under en tid då en liknande utveckling ägde rum även i andra västländer, där motsvarande partier skärpte sin inställning till internationell adoption. År 1997 gick exempelvis ett norskt högerextremt parti vid namn Hvit valgallianse till val på ett program som krävde att de icke-vita adopterade i Norge antingen skulle repatrieras eller låta sterilisera sig. År 1998 sade även Povl Heinrich Riis-Knudsen, som då var ledare för Danmarks nationalsocialistiske bevægelse, följande om de icke-vita adopterade i Danmark i en tv-intervju: ”I det ögonblick vi har ett nationalsocialistiskt samhälle får de inte möjlighet att föröka sig. Hur är en teknisk fråga som jag inte kan ta ställning till idag.” 

I 1994 års partiprogram ställde SD aborterna mot adoptionerna under rubriken »Befolkningspolitiken« och tillade att »möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomnordiska barn starkt begränsas« . I nästföljande 1996 års partiprogram hade abort- och adoptionsfrågan rent av fått en egen rubrik, »Abort och adoption«:

”Sexualiteten är något mycket fint som framtidens ungdomar måste lära sig att handskas ansvarsfullt med. Sverigedemokraterna vill verka för att aborter efter tolfte havandeskapsveckan förbjuds, såvida medicinska skäl för abort ej föreligger. Samtidigt som möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra, skall nationell adoption ge icke önskade barn en chans till en sund uppväxt. Barn och ungdomar som redan kommit till Sverige genom icke-europeisk adoption skall fåsärskilt stöd i skolorna om de utsätts för mobbning.”

Återigen ses här tydliga spår av tidigare och andra högerextrema partiers och organisationers syn på de adopterade som offer för »kulturradikalerna«, »marxisterna« och »vänsterliberalerna«. SD:s krav på att alla utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn skulle upphöra kom att kvarstå till dess att ett nytt partiprogram antogs 2002.

Adoptionsfrågan skulle under åren 1996–2002 komma att förfölja SD både externt och internt då utomstående kritiker av partiet ständigt lyfte fram meningen »möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa skall upphöra« som ett exempel på SD:s rastänkande, samtidigt som en hätsk diskussion inom partiet till slut ledde fram till att förbudskravet togs bort. År 2002 resulterade exempelvis just denna skrivning till att Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Hans Bergström, som själv har adopterat internationellt, vägrade att ta in en annons från partiet i tidningen.

Internt kom adoptionsfrågan att utvecklas till en av de viktigaste särskiljande frågorna mellan den falang som företräddes av dåvarande partiledare Mikael Jansson, som hade infört förbudskravet, och den falang som till slut tog över Sverigedemokraterna, ledd av Jimmie ÅkessonBjörn SöderMattias Karlsson och Richard Jomshof vilka ibland benämns som »de fyras gäng«. År 1999 skrev signaturen »Hemma är alltid bäst, Norrtälje« i partiorganet SD-Kuriren »tänk er för noga, flera gånger, innan ni adopterar ett utländskt barn« eftersom de adopterade »kommer att känna sig främmande i Sverige«. Signaturen anslöt sig därmed till den då rådande partilinjen.

Under valåret 2002 föreslog vidare företrädare för SD:s radikala Göteborgsavdelning att alla partimedlemmar som ville kandidera i något av de tre valen skulle underteckna ett lojalitetskontrakt och en vandelsförsäkran som bestod av flera frågor av personlig art. En av dem var »Har Du adoptivbarn?« .

Mikael Jansson har i efterhand försvarat det tidigare förbudskravet i sin självbiografi I eget spår genom obruten terräng genom att hävda att det infördes enbart för de adopterades skull, vilka partiet ville behandla »med särskild värme och respekt«. Jansson, som idag tillhör det konkurrerande partiet Alternativ för Sverige, skriver vidare i sin bok att orsaken till att just utomeuropeiska adoptioner skulle förbjudas var »att svårigheterna för adoptivbarnen torde öka i proportion till de kulturella skillnaderna«.

I praktiken tog samtliga svenska högerextrema organisationer avstånd från utomeuropeiska adoptioner under 1990- och 2000-talen, däribland även Konservativa partiet, Nationalsocialistisk front och Nationaldemokraterna. År 2000 skrev en företrädare för dåvarande Svenska motståndsrörelsen, idag Nordiska motståndsrörelsen, följande om de icke-vita utlandsadopterade. Jag väljer att citera detta in extenso då stycket sammanfattar den samlade svenska extremhögerns syn på de adopterade vid denna tid:

”Dels fyller de samma funktion som främlingsinvasionen, d v s de tränger undan svenskar av traditionellt, potentiellt »nazistiskt« snitt, vilka ersätts med mer lättkontrollerade, främmande element. Dessutom blir dessa adoptivbarn främlingar av en, ur regimens synvinkel, särskilt intressant kvalitet, eftersom de har tränats in i ett svenskt sätt att tänka och vara sedan barnsben, och därför ofta beter sig förvirrande likt vanliga svenskar. Detta tjänar det pedagogiska syftet att göra svenskarna mindre benägna att dra slutsatser om kopplingen mellan en persons biologiska arv och personens beteende, samtidigt som frekvensen av förhållanden och äktenskap över rasgränserna helt naturligt blir hög för denna grupp. Berövade som de är på sitt egentliga folks språk och kultur, är det svårt att återvända till hemlandet, trots att det i många fall är vad de helst skulle vilja när de uppnår vuxen ålder.

Ytterligare en anledning är adoptivföräldrarna själva. Dessa har så att säga satsat allt på ett kort, det mångkulturella Sverige – var annars skulle deras barn kunna fungera normalt? – och blir därmed en användbar grupp att rekrytera lojala politiker, chefredaktörer, höga polischefer, och dylikt ur. Detta underlättar för regimen att utåt sett visa upp ett ansikte där en hel del framträdande politiska- och massmediala maktpositioner trots allt besitts av svenskar, samtidigt som den bedriver en politik och propaganda som i själva verket syftar till att driva bort svenskarna från jordens yta. Att det är villkorat att man måste ha släppt all lojalitet med det svenska folket för att få inta dessa positioner, syns så att säga inte utanpå.”

Kring millennieskiftet började dessutom allt fler utlandsadopterade själva att framträda i högerextrema sammanhang, bland andra den riksbekante krigsförbrytaren och för Malexandermorden livstidsdömde Jackie Arklöv som var medlem i den nazistiska terroristgruppen Nationella revolutionära armén, liksom enstaka adopterade medlemmar inom både Nysvenska rörelsen och SD.

År 2001 intervjuade Mattias Karlsson och Björn Söder partikamraten Håkan, adopterad från Indien, som beklagade sig över att »invandrares dåliga beteende drabbar adopterade, då många svenskar tycks förväxla adopterade med invandrare«. Håkan tillade också att han »aldrig« hade »stött på någon rasism från svenskar«, samtidigt som han kritiserade SD:s förbudskrav:

”Han menar, till skillnad från sverigedemokraterna [sic], att argumentet om att utomeuropeisk adoption inte ska tillåtas på grund av att det skapar identifikationsproblem är starkt överdrivna:

– Jag har aldrig känt några andra rötter än de svenska.”

Karlsson och Söder avslutade intervjun med att provokativt skriva:

”… vi lämnar mötet med en förvissning om att våra idéer ligger i tiden, att stödet för dem blir allt större och att stödet finns även hos personer som vid första anblick inte ser ut att vara svenska nationalister.”

Det är troligt att de båda artikelförfattarna var väl medvetna om att de retade upp åtskilliga partikamrater som sympatiserade med Janssons linje i adoptionsfrågan. 2002 röstade den falang som stödde »de fyras gäng« till slut bort förbudskravet och 2005 valde den då nytillträdde partiledaren Jimmie Åkesson att utesluta det dåvarande ungdomsförbundet SDU:s tidigare ordförande tillika före detta partisekreteraren Jimmy Windeskog.

Orsaken var att Windeskog under ett partistyrelsemöte hade sagt att Tony Wiklander, på den tiden SD:s vice partiledare, »skadar partiets trovärdighet som motståndare till mångkultur« eftersom han hade en adopterad dotter från Indien.

Mellan 2003 och 2010 nämndes sedan inget särskilt om adoption i officiella SD-sammanhang fram till 2011 års partiprogram, där partiet under rubriken »Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten« motsatte sig alla adoptioner av »såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper« samt explicit inkluderade de adopterade i svenskheten under rubriken »Sverigedemokraterna och nationen«:

”Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgåi den. Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

År 2011 hade Jimmie Åkesson dessutom svarat i en intervju i brittiska BBC:s HARDtalk-program att han i praktiken betraktade sverigefinnarna och de utlandsadopterade, med de adopterade från Korea som konkretexempel, som svenskar på BBC:s fråga om vilka invandrargrupper i det svenska samhället som Åkesson ansåg vara tillräckligt integrerade och assimilerade.

I 2014 års valrörelse producerade SD flera valfilmer varav den med namnet »Låt er inte tystas« fick både störst spridning och mest uppmärksamhet när den sändes på TV4 dagarna före valet. I denna valfilm förekom två dåvarande utlandsadopterade SD-medlemmar från Sri Lanka respektive Sydkorea vilka tillsammans med Jimmie Åkesson tog avstånd från rasism:

”Rasism är vidrigt. Det har orsakat några av de värsta brotten i historien och det får aldrig accepteras. Att värna om vårt land, vår kultur, vår historia, är inte rasism. Inte heller är idén att stoppa hedersvåld, tiggeri och människohandel rasism. Det är omtanke och medmänsklighet. Låt inte debatten tystas av åsiktspoliser och fega makthavare. Stå upp mot rasism. Och våga stå upp för vårt Sverige. Och det på riktigt.”

En av de adopterade som deltog i ”Låt er inte tystas”-filmen förekom även i valfilmen ”Ung svensk tjej” som det dåvarande ungdomsförbundet SDU stod bakom.

Genom att regelbundet använda sig av icke-vita adopterade i sin retorik och propaganda har Sverigedemokraterna kunnat freda sig från alla anklagelser om den typ av rastänkande som präglade partiet fram till antagandet av 2002 års partiprogram. I och med 2014 års valfilm blev SD:s officiella framhävande av utlandsadopterade mer utstuderat än tidigare.

Kanske kan man rent av säga att Sverigedemokraterna inte hade varit det parti det är idag om det inte vore för de utlandsadopterade – det vill säga det var åtminstone indirekt tack vare sin vändning och om-orientering i adoptionsfrågan som partiet till slut kom in i riksdagen 2010 och i skrivande stund nosar på positionen som Sveriges största parti. På så sätt valde SD att till slut anpassa sig till den rådande hegemoniska antirasismen i landet vilken även den svenska extremhögern måste förhålla sig till och vara i fas med.

På 2010-talet har slutligen flera politiker som själva är adoptivföräldrar kommit att framhäva att de är just det, till skillnad från tidigare då exempelvis ministrar som var adoptivföräldrar inte gärna talade offentligt om att de var det. Likväl är det svårt att säga om trenden att använda adopterade som politiska symboler har att göra med att just SD har kommit att göra det eller inte.

Under 2017 års Järvavecka, den andra i ordningen, höll till exempel Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund ett tal där han lovade sina två adopterade söner från Sydkorea att han aldrig skulle släppa fram SD till makten. I efterhand går det heller inte att säga annat än att Björklund, innan han avgick som partiledare, höll sitt löfte till sina två adoptivbarn efter valet 2018 i och med att den så kallade januariöverenskommelsen 2019 gjorde det möjligt för Stefan Löfven att fortsätta regera med Miljöpartiet och med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Ytterligare ett exempel på en adoptivförälder som också är politiker, och som på sistone har låtit detta synas i offentligheten är Ulf Kristersson som därtill tidigare var ordförande för Adoptionscentrum. Under 2018 års valkampanj bjöd Moderaternas valfilm på ett slags ”hemma hos”-reportage hos Kristersson och dennes familj och i filmen syntes hans tre adopterade döttrar från Kina och en av döttrarna förekom också på en av Moderaternas valaffisch under samma valkampanj.