Intervjuad i NWT om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

NWT:s kulturchef Lena Richardson intervjuar mig i dagens NWT samt recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”:

”Tobias Hübinette är dubbelt bokaktuell i vår. Först ut: en bok där han skildrar den heta debatten som ledde fram till att internationella adoptioner släpptes fram i ett tidigare kritvitt Sverige. I sin nästa bok ska Tobias Hübinette berätta om rasismens historia i Sverige.”

Adoptivbarnen skulle göra Sverige färgblint

”Boken heter Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt och det var verkligen ras som stod i fokus, när debatten kring internationella adoptioner bröt ut i Sverige på 60-talet. Sverige var då extremt oblandat. Invandringen från länder utanför Europa var minimal och adoptioner skedde framför allt inom landet. Men det här var också en tid då svenskarna började blicka utåt och medvetenheten ökade om internationella frågor. Också intresset för att adoptera från andra länder väcktes och det var då debatten drog igång.

I ena ringhörnan stod Myndighetssverige och dåtidens expertis. I den andra privatpersoner som ville skapa en familj, men också politiskt engagerade kulturpersonligheter och andra som såg adoptioner som ett sätt att ändra på samhället. Medan det på ena sidan hördes argument mot att blanda olika raser och om förväntade problem för barnen, framhöll den andra sidan hur barnen skulle hjälpa svenskarna att bli färgblinda. Vissa ifrågasatte till och med om det var moraliskt rätt att sätta biologiska barn till världen, när det finns barn i fattiga länder som har det svårt och borde få nya hem.

– Båda sidorna blir för oss främmande idag. Den ena sidan var förankrad i det gamla rasbiologiska tänkandet om att man inte skulle blanda människor. De pratade öppet om rasblandning och att svenskarna var homogena och så skulle förbli. Den andra sidan känns minst lika främmande i och med att den var så hyperoptimistisk inför framtiden och inför att svenska folket skulle förändras, säger Tobias Hübinette.

I boken finns citat från dåtiden som får en nutida läsare att studsa. En Karlstadsläkare ansåg i en debatt i Stockholm att åtminstone värmlänningarna inte var »mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga«. Samme läkare, som användes som expert av Socialstyrelsen, resonerade i en skrivelse om riskerna med att korsa en högtstående ras med lägre stående folkslag.

– Ingen av de här sidorna är ond eller god för mig. Det kanske låter som att de som kallas raspessimister skulle vara den onda sidan, men i efterhand tycker inte jag det är okej att prata så. De var ju en del av sin tid och var mycket det etablerade samhällets syn på ras på den tiden, medan de som var för adoptioner var generellt yngre. Det de i grunden stred om var vilket Sverige som skulle gälla i framtiden, i förhållande till ras, som man sade på den tiden.

En rasdebatt, alltså. Men var den verkligen den sista?

– I den meningen att det var den sista debatten när man pratade så explicit om ras i förhållande till svenskheten. Min poäng är att det slutade man att göra sedan. Det rasoptimisterna ville skapa var ett nytt slags antirasism, där man inte skulle prata om ras. Och framåt 70-talet slutar man prata om rasskillnader och den typen av ord, som ett resultat av adoptivbarnens ankomst och närvaro i Sverige, säger han.

Den rasoptimistiska falangen vann debatten, i så måtto att Sverige ändrade adoptionsreglerna. På 70-talet kom adoptionerna igång. Tobias själv är född 1971 i Korea och kom till sin adoptivfamilj i Motala 1972.

– Det är stora kullar som kommer då under toppåren från 1970-talet till slutet av 80-talet. Sverige gick från att vara ett i det närmaste kritvitt land till att bli ett land med allra flest adopterade per capita.

– Det blev ett nationellt projekt, det blev mer än bara alla dessa enskilda adoptivfamiljer. Det blev en fråga om hela svenska nationens samlade projekt där inte minst svenska staten och myndigheterna backade upp adoptionerna, till och med till den grad att staten administrerade många av adoptionerna. Det är också unikt jämfört med andra adopterande västländer.

Intressant nog påverkade adoptionerna politiken ända in i vår tid på ett lite oväntat sätt: Sverigedemokraternas framgångar. Partiets åsikter om internationella adoptioner liknade länge den som Myndighetssverige företrädde på 60-talet:

– SD vidhåller den hållningen ända in på 00-talet, säger Tobias Hübinette. Men det blir till sist en hämsko för partiet. Att driva tesen att adopterade inte är svenskar fungerade helt enkelt inte, för de flesta håller ju inte med om det längre. Alla 70- och 80-talister som är födda i Sverige har ju vänner, klasskamrater, partners eller till och med släktingar som är adopterade.

– SD hade inte uppdaterat sig utan hållit kvar vid det gamla rastänkande, rasism helt enkelt, som ingen längre accepterade. Så partiet bytte fot och växte. Och i nutid lyfter partiet till och med fram adopterade i sina valfilmer och i sin propaganda.

Men blev Sverige färgblint?

– Svenskarnas attityder till utlandsfödda blev mer positiva, det finns det undersökningar som visar. Samtidigt finns det också många vittnesmål om adopterades utsatthet.

Tobias Hübinette berättar i boken om hur en del föräldrar till och med försökte härda sina barn, genom att själva kalla dem för olika nedsättande ord (min kommentar: såsom n-ordet och g-l-ng) som de kunde tänkas möta ute i samhället.

– Det blir jättekonstigt i efterhand, men det var väl för att adoptivföräldrarna egentligen fattade att många svenskar var intoleranta och att många skulle vara elaka mot deras barn. Inte alla, naturligtvis, men en del.

Så raspessimisterna fick delvis rätt?

– Båda sidorna på 60-talet hade i så fall rätt. De som befarade att de adopterade skulle råka illa ut fick till viss del rätt, men sen har ju inte alla adopterade rakt av råkat illa ut. Den andra sidan, som sade att svenska folket skulle förändra sin syn på alla som inte ser ut som dem, de fick också rätt, men inte till fullo. För vi är idag världens mest antirasistiska folk samtidigt som vi har ett samhälle som är ett av västvärldens mest rassegregerade.

Dagens adoptionsdebatt är annorlunda. Tobias Hübinette ser två teman: stulna barn och hur det gått för de adopterade som vuxna.

– Där är det också två sidor. Den ena sidan skulle säga att det gått generellt dåligt, dels utifrån utbildningsnivå och att många har svårt att hitta jobb, men också att många mår väldigt dåligt. Medan den andra sidan skulle säga att det generellt har gått relativt bra för de adopterade, att det kanske inte har gått sämre för dem än någon annan grupp.

– Debatten kring adoptioner blir ofta het och känslofylld. För att det handlar ju om reproduktion, barn och familj, och intimsfären och privatlivet. Det är just därför. Så alla vi, vare sig vi har barn eller inte – för vi har ju alla föräldrar – vi kan relatera till de här frågorna. Också att antalet adopterade i Sverige är så stort, gör att ämnet angår många.

Tobias Hübinette hoppas med sin bok lyfta fram en bortglömd debatt.

– Egentligen är det en berättelse om Sverige, svenskarna och svenskheten i relation till frågor om ras och rasism, som ingen märkligt nog har berättat förut och där jag återinskriver de adopterade och adoptivfamiljerna in i den svenska moderna historien, vilket jag tycker att de förtjänar. För de adopterade har betytt så mycket på ett avgörande sätt, just när det gäller frågor om svenskhet, ras och antirasism.

Vad skriver du om härnäst?

– Faktum är att jag kommer ut med en bok till om en månad. Det är en mastodontbok som går igenom hela den svenska debatten om rasism i Sverige, under efterkrigstiden och fram tills 1980.”