Om genetikerna och adoptionsfrågan

I förrgår intervjuades jag av SVT:s kulturredaktion och i SVT Kulturnyheterna och i samband med intervjun visades en del gamla SVT-klipp från 1960-talet.


Bland annat förekom denna person på (rörlig) bild i reportaget:


Detta är då Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök som tillika var Statens instituts för rasbiologi siste chef fram till dess att institutet inkorporerades i Uppsala universitet som Institutionen för medicinsk genetik 1959. Därefter fortsatte Böök att vara professor där fram tills pensionen 1980 och han levde f ö ända fram tills 1995 och var fram till sin död bosatt i Uppsala.


Böök var en av dem som var skeptiskt inställd till att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn på 1960-talet och jag skriver en hel del om honom i min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.
År 1961 skrev Böök i ett expertutlåtande att ”tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper”.


Detta uttalande sparkade sedan igång hela 1960-talets adoptionsdebatt. Dåtidens myndigheter hade vänt sig till Sveriges siste professor i rasbiologi för att be om råd i adoptionsfrågan då adoptionsfrågan helt enkelt betraktades som en rasfråga i Sverige på 60-talet.


År 1962 sade Böök sedan följande i en intervju mot bakgrund av att Sverige var ett av västvärldens vitaste och mest homogena länder på 60-talet:


”Så länge man inte vet, hur dessa främmande barn kommer att anpassa sig till vår miljö, bör man vara försiktig. Det vore orätt att taga hit dessa barn, om de blir utsatta för diverse trakasserier bland lekkamrater, i skolan etc. Detta kunde bli till stort men för deras mentala utveckling. Denna risk, menar jag, blir större ju mer dessa barn till utseendet avviker från svenska barn.”


År 1967 framträdde sedan Böök i SVT och förklarade att de adopterade skulle komma att spridas ut i hela landet och bo tillsammans med och hemma hos majoritetssvenskarna och därmed bli som majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande.


Framför allt sade Böök att de adopterade som vuxna skulle komma att reproducera sig med majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande och därmed (ras)blanda upp majoritetssvenskarna och få blandbarn eller mixade barn.


För dåtidens tv-tittare försökte Böök pedagogiskt visualisera hur de icke-vita adoptivbarnen skulle komma att spridas ut i hela riket till skillnad från invandrarna som tenderade att både invandra som familjer och bilda familjer tillsammans och bo ihop i samma stadsdelar och få barn med varandra inom invandrargruppen ifråga:


”Jan Arvid Böök: Vid vuxeninvandring så blir det ofta en gruppbildning just på grund av kultur- och traditionslikheter. Och det innebär att barnen här lättare skaffar sig en partner inom den egna gruppen än med individer utanför. När det sen gäller adoptivbarn så kommer ju dom att spridas ut över ett väldigt stort område och det kommer att vara stor spridning på dom. Jag har försökt att illustrera det på det här sättet. Dom här adoptivbarnen, dom får en uppfostran i svenska hem och därmed en svensk kulturtradition som gör att dom lättare skaffar sig partner ifrån det rent svenska samhället. Och det skulle alltså leda till en snabbare inblandning av dessa nya arvsanlag än när vi har vuxeninvandring.

SVT: Och finns det några risker för en ärftlighetsforskare?

Jan Arvid Böök: Risker är väldigt svårt att uttala sig om därför att det är ett utomordentligt svårbedömbart område och det enda jag kan säga är att om vi tar exemplet från växter och djur så är chanserna att man vid sådana här blandningar får bättre resultat något större än att man ska få sämre resultat.”


Bööks poäng var dels att adoptivbarnen till skillnad från invandrarna och deras barn skulle bli som majoritetssvenskarna till sättet/kulturen till 100% men också att just därför så skulle de attraheras av majoritetssvenskarna som sexuella partners som vuxna och gifta sig med majoritetssvenskarna och få blandade eller mixade barn med desamma till skillnad från invandrarna och deras barn.


Just de svenska genetikerna skulle sedan fortsätta att varna för s k rasblandning ända fram tills 1980-talet mot bakgrund av att de infödda majoritetssvenskarna hade uppfattats vara både vitast (svenskarna ansågs helt enkelt se vackrast ut av alla vita folk på jorden) och (genetiskt-rasligt) renast av alla vita folk i världen under större delen av 1900-talet och den genetisk-rasliga homogeniteten var något som flera svenska genetiker ville bevara till varje pris och inför framtiden såsom just Böök.


År 1979 sade exempelvis professorn i genetik vid Karolinska institutet Jan Lindsten, som också varledamot i Kungl. Vetenskapsakademin och i Karolinska institutets Nobelkommitté, följande vad gäller de icke-vita adopterades påverkan på den infödda majoritetssvenska genetiska arvsmassan/genpoolen:


”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav m barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från… Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke,… Det kommer i framtiden ge en helt ny ”genpool” att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”


Även på 1980-talet kunde enstaka läkare uttala sig negativt om den s k rasblandningen som de adopterade ansågs stå bakom och en av dem var den moderate riksdagsledamoten och kungens livmedikus (d v s kungens privata läkare) Gunnar Biörck som varnade det s k svenska folket att ”skaffa barn via adoption från u-länder”.