Journalisten och författaren Ulrika Knutson recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Göteborgs-Posten

Journalisten och författaren Ulrika Knutson anmäler min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens GP. För de/n som inte vet vem Knutson är så är hon en av landets mest respekterade feminister – gammal Grupp 8-medlem, hedersdoktor vid Göteborgs universitet och fr a författare till ett flertal mycket uppmärksammade böcker om kvinnliga portalfigurer i modern svensk historia. Då 1960-talets adoptionsdebatt i hög grad präglades av feminister så är Knutson m a o verkligen rätt person att recensera min bok:

”Sverige var länge landet med flest utlandsadopterade barn. Forskaren Tobias Hübinette har nu skrivit en exposé över bilden av det adopterade barnet – som gått från att ha setts som främmande till hederssvensk. Ulrika Knutson har läst en bok som fyller viktiga luckor i den svenska historien.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet, författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Bild: Maja Kristin Nylander

Hübinettes senaste bok har titeln: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn, skriver Ulrika Knutson.”

https://www.gp.se/kultur/recension-adopterad-av-tobias-hübinette-1.43624185

”Men visste ni att kvinnor i Sverige i mitten på sextiotalet kunde beviljas abort – om barnet löpte risk att födas ”färgat”? Ja, ni läste rätt. Fri abort infördes i Sverige först 1973. Dessförinnan var det svårt att avbryta en graviditet på laglig väg. Det krävdes intyg av två läkare som kunde bevilja abort på medicinsk eller social grund.

Om en vit kvinna inte ville ha barn efter att ha legat med en svart man kunde misstaget alltså åtgärdas enligt lag. Men inte om fadern var vit. Om kvinnan var ung och ensamstående räknade myndigheterna med att påtryckningarna från familjen skulle bli stora. Alla var överens om att kvinnan löpte risk att bli utskämd och barnet mobbat.

Med denna kunskap är det svårt att bortförklara Sveriges rasistiska arv, även om vårt koloniala förflutna är marginellt. Arv kan förmedlas på många vägar.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet samt författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Han är en kontroversiell debattör, inte minst i frågor som rör internationell adoption. Han har länge kallat Adoptionscentrum en korrupt verksamhet. För tjugo år sedan spådde han att den internationella adoptionen skulle upphöra helt, och det verkar som om han kommer att få rätt.

Hübinettes senaste verk har också en kontroversiell titel: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn.

Det är en populärvetenskaplig skrift, välskriven och välbelagd. Hübinette riktar ljuset mot platser i det nyss förflutna som de flesta svenskar har haft svårt att se. Inte minst ger han de 60 000 utlandsadopterade människorna i vårt land en avgörande roll i svensk efterkrigshistoria.

Här skildras rakt och pedagogiskt hur adoptionerna kommit att förändra majoritetssamhällets syn på företeelser som vithet, hudfärg och rasism. Materialet består till stor del av fylliga citat ur samtida press och radioprogram. Det är inte minst dessa röster som gör boken värdefull. Här talar en epok med egen tunga, vi hör både optimismen och blindheten, naiviteten och självgodheten, välviljan och de grova rasorden. Svensk historia är dramatisk.

Rasdebatten utbröt 1961 efter att Medicinalstyrelsen avrått svenskar från att adoptera utländska barn med avvikande utseende från skilda rasgrupper. Det tog hus i helsike. Olika debattörer undrade om gamla rasfanatiker gömde sig i Medicinalstyrelsen. Myndigheterna ändrade språk, men stod på sig i sak. Två år senare varnade Socialstyrelsen: Det är svårt att flytta en främmande planta till vårt klimat. Myndigheterna förde barnens talan, menar Hübinette, och undrar hypotetiskt om adoptionsdiskussionen hade sett annorlunda ut om myndigheterna aldrig hade använt begreppet ras, utan nöjt sig med att hänvisa till barnens bästa.

Under hela sextiotalet grälade de gammaldags raspessimisterna och de moderna rasoptimisterna, som gick segrande ur striden. Det moderna Sverige började alltmer uppfatta sin rasliga homogenitet som en brist. De progressiva svenskarna hade rest, media rapporterade dagligen från en färgrik värld. Sverige ansågs för vitt. Att blanda upp befolkningen vore en god sak, i förlängningen skulle det även kunna utrota svenskarnas rasfördomar. Och – häpnadsväckande naivt – bidra till att rasismen minskade i världen! I Sverige fanns ju redan ett starkt engagemang för u-länder, mot apartheid i Sydafrika och för medborgarrättsrörelsen i USA. Syftet var inte minst att göra Sverige mer internationellt.

Det gick inte an att låta svenskarna vara nästan kemiskt fria från färgade folkinslag, som statistikern Richard Sterner skrev.

Stort genomslag fick en artikel av författaren och feministen Eva Moberg 1964. Hon menade att få länder lämpade sig bättre än Sverige för adoption i större skala av barn från u-länder. Sverige hade välstånd, social trygghet, låg nativitet, politisk neutralitet, ingen kolonial belastning, gott anseende bland u-länder, rasfördomar på reträtt.

Poeten Lars Bäckström skrev i Ord & bild under rubriken Gör Sverige svartare: ”Vi i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”

Författarkollegan Dagmar Edqvist tyckte rent av att det var nyttigt för svenskarna att få ett rasproblem i smått. Populära kändisar som Hans Alfredson och sångerskan Barbro Hörberg berättade om sina egna adoptioner i antirasistiska termer. Pessimisten Harry Schein stack dock av. När hans bekanta adopterade ett koreanskt barn kallade han dem omdömeslösa.

Men vår tid ska naturligtvis inte döma sextiotalets humanister ohörda. Vår moralism är en dålig måttstock. Ingen är en ideologisk maskin. Alla handlar både av känsla och förnuft, övertygelse och god vilja, med attityder instängda i tidens egna ramar. Så gör vi fortfarande. Inte heller vi förstår historien medan den pågår.

Under sextiotalet ökar adoptionerna stadigt, för att explodera på sjuttio- och åttiotalen. Sverige blir med sina 60 000 utlandsfödda adoptivbarn världsledande, med flest utlandsadopterade per capita. I takt med att de utlandsfödda barnen blir fler ändras attityderna.

Hübinette talar om skillnader i bemötande mot föraktade blandbarn och idealiserade adoptivbarn. Rasdiskriminering tonas ner. Ökad invandring komplicerar bilden. Det blir allt viktigare för adoptivföräldrar att tvärt om distansera sina barn från invandrade barn. De adopterade är ju riktiga svenskar.

1977 kritiserar den svensk-polske debattören David Schwarz Adoptionscentrum för att göra skarp åtskillnad mellan adoptivbarn och invandrarbarn. I stället borde landets adoptivföräldrar engagera sig för invandrarna och deras barn, menar han.

Som en coda till denna snabba utveckling visar Hübinette Sverigedemokraternas svängning i frågan. Så sent som 1996 ville SD förbjuda utländska adoptioner samt begränsa aborterna, för att kunna öka inhemsk adoption. Men man ändrade sig successivt och bejakade utländsk adoption. Adoptionerna blev rent av skiljelinjen mellan den klassiska högerextrema rasismen och Jimmie Åkessons reformerade linje, som enligt Hübinette ledde till att SD accepterades i riksdagen. SD hade officiellt anpassat sig fullt ut till den svenska färgblinda antirasismen.

Tobias Hübinettes bok handlar om den svenska attityder till adoptioner, hudfärg och antirasism under rekordåren. Det mest slående är att förändringen gick så snabbt. Han understryker att hans bok inte handlar om de adopterade själva eller om deras upplevelser. I denna stora grupp finns förstås alla tänkbara öden och erfarenheter. Många delar inte Hübinettes syn.

Men han lyckas gott med sitt huvudsyfte, att klargöra de utlandsadopterade svenskarnas huvudroll för hur vi i dag betraktar svenskhet, vithet och färgblind antirasism. Hans bok är oavbrutet fascinerande och ett viktigt bidrag till nittonhundratalets svenska kulturhistoria.”