Intervjuad i Värmlands Folkblads om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”

Träffade igår Värmlands Folkblads chefredaktör Morgan Schmidt som intervjuade mig om min nya bok ”Adopterad. Sveriges sista rasdebatt”:


”Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Ett faktum som enligt forskaren Tobias Hübinette har varit avgörande för hur ras och svenskhet har diskuterats i Sverige ända sedan 60-talet.
–

Adoptionsdebatten är grunden för den unika antirasism som präglar även dagens Sverige, säger han.”


https://www.vf.se/2021/03/25/sa-skulle-svenska-rasfordomar-tvattas-bort

”Det är under 60-talet som debatten kring adoptioner rasar som hetast i Sverige. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, kallar det i sin bok Adopterad, som kommit ut i veckan, för ”Sveriges sista rasdebatt”.

En debatt som i dag på många sätt har fallit i glömska, men som Tobias Hübinette vill lyfta genom boken.


– Det här handlar om en okänd del av Sveriges historia och jag har valt att lyfta den med nutiden som fond, säger han.


Den nutida fonden är dagens Sverige, där ras är ett begrepp som inte ens existerar i den offentliga debatten och där även ett parti som Sverigedemokraterna ser på adopterade som svenskar.


– Och det är väldigt speciellt. Sverigedemokraterna är det enda partiet i världen med det ideologiska bagaget som accepterar adopterade så explicit och skyltar med det i sin propaganda. Partier i andra länder som är sprungna ur en högernationalism kan inte alls förstå det. Det kan bara hända i Sverige.


Och det kan, menar Hübinette, härledas till 60-talets adoptionsdebatt och det faktum att Sverige därefter blev världsledande i adoptioner, med över 60 000 adopterade barn fram tills i dag.


– Tidigare var Sverigedemokraterna emot adoptioner, men jag vågar påstå att de aldrig hade kunnat bli ett riksdagsparti om de hade hållit fast vid sitt motstånd. Och det är för att vi som är adopterade är så många och att svenskar i gemen ser oss som svenskar. De var tvungna att ändra sin inställning för att kunna bli framgångsrika.

Orsakerna till att Sverige har haft en så stor mängd adopterade är flera. Ett högt välstånd under efterkrigstiden, många som var barnlösa kombinerat med en brist på svenska barn att adoptera, men kanske framförallt, menar Hübinette, på grund av en ideologisk diskussion i 60-talets Sverige som handlade om att tvätta bort det gamla rasbiologiska dammet från 40-talet.


– Det läger som vann, och som vann överlägset, ville att Sverige skulle ta hit så många barn som möjligt, vilket bottnade i att man ville utrota de svenska rasfördomarna. Man ansåg att svenskarna var marinerade i rasbiologiska idéer och sättet att komma åt det var genom att ta in adoptivbarn som inte såg ut som svenskar, men som skulle bli som dem.


Och det var ett uttalat mål?


– Det var helt och hållet ett uttalat mål där det till och med talades om att ”vi måste importera så många som möjligt” för att svenskarna skulle bli av med sina rasfördomar. Hela det svenska samhället kom att engagera sig i det här projektet som handlade om att kasta loss från det gamla sättet att se på ras.


Var det lyckosamt då?


– Ja i någon mån var det såklart det, i den meningen att vi i Sverige i dag inte pratar om ras som man fortfarande gör i andra länder. Det var någonstans ett stycke social ingenjörskonst för att skapa en antirasistisk stat.


Däremot funderades det då inte särskilt mycket kring barnens roll i det hela, eller under vilka förutsättningar dessa adopterade barn skulle komma att växa upp i ett då homogent Sverige.


– Nej, utan den diskussionen kom först mycket senare. Under den speciella tidsandan som var då så talades det mer om att man skulle hjälpa fattiga delar av världen. Och det blev lite fint att adoptera.


Sedan 60-, 70- och 80-talets stora adoptionsboom har adoptionerna minskat, men Sverige ligger fortfarande i toppskiktet när det gäller adoptioner per capita. Och i dag pågår en debatt kring hur dessa adoptioner egentligen har gått till, där regeringen till och med ska tillsätta en särskild utredning.


Mitt i den debatten landar nu Tobias Hübinettes bok.


– Ja, man kan kanske kalla det tur, för utan den debatten så hade den kunnat landa i ett vakuum. Nu kanske den kan bidra till att kasta ljus över en hittills okänd nutidshistoria som har haft väldigt stor betydelse för hur vi idag ser på svenskhet, ras och antirasism.”