Intervjuades imorse i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom ikväll i SVT Kulturnyheterna om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

20-talets början verkar av någon anledning gå i 2-talets tecken för min del: 

Igår var Julia Dang och jag med i SVT:s Morgonstudion och talade om rasism mot asiater i Sverige och idag är jag med i SVT:s Morgonstudions nyheter liksom i SVT Kulturnyheterna (ikväll på SVT1 kl. 18.15) och talar om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”, som både handlar om varför Sverige blev världens mest (internationellt) adopterande land liksom världens mest (färgblinda) antirasistiska land.

Detta var då helt oplanerat liksom att jag nästa månad ger ut ännu en bok – ”Svensk rasism under efterkrigstiden. Rasdiskussioner och rasfrågor i Sverige 1946-1977”, som behandlar hela den svenska rapporteringen och debatten om ras och rasism i ett enbart svenskt sammanhang under 1940-, 50-, 60- och 70-talen. Likaså var det oplanerat att jag i början av mars i år publicerade en ”streckare”, d v s en kulturessä på SvD:s Under strecket-sida, och kort därefter en DN Debatt-artikel, d v s en debattartikel på DN:s debattsida.

Det var f ö också oplanerat att jag skulle komma ut med fyra böcker inom ett halvår – i höstas publicerades nämligen även Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” liksom Jenny H Wills, Indigo Willings och min bok “Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas, and the Pacific”.

https://www.svt.se/kultur/bok/sa-blev-sverige-varldsledande-i-utlandsadoptioner

”– Det normala i nästan alla västländer är att privata aktörer sköter adoptionsförmedlingen. Men i Sverige var det staten som gjorde det. Det tror jag är den stora förklaringen till att Sverige blev världsledande i utlandsadoptioner. Hela samhällsbygget kom att engagera sig i frågan, som ett resultat av 1960-talets adoptionsdebatt, säger Tobias Hubinette. 

Under hela 60-talet debatterades frågan om utlandsadoptioner i Sverige. Skulle barn från andra raser – som det hette då – kunna anpassa sig till det homogena folkhemmet? Och hur skulle dessa barn bemötas av sina svenska kamrater? 

I Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt, undersöker Tobias Hübinette hur diskussionen gick. Och han menar att det till slut var de antirasistiska argumenten som vann.  

– Eftersom Sverige var så homogent på 60-talet så tänkte man sig lite naivt att om man tar in en stor mängd barn som inte ser ut som svenska folket i stort, så skulle svenskarna vänja sig vid att det finns människor som inte ser ut som Svensson. Det skulle på sikt utrota rasismen, säger Tobias Hübinette.  

– På lång sikt, och sett i backspegeln, så är det här ett projekt som inte har med de adopterade själva eller adoptivföräldrarna att göra. Det här blir något mycket större än så. Det blir någon slags social ingenjörskonst på en ideologisk nivå som jag kan tycka är lite obehaglig, säger Tobias Hübinette.”